Vi är folket, ni är kungar.

Det är jättesvårt att slita sig ifrån Lilo, den där hunden ligger bara och är på tok för söt i min säng. Jag ska snart sova, datorskärmen är bara en stor och suddig ruta framför mig. Då passar jag på att mysa med den lilla jycken så man sen kan ha en god natts sömn (Så gott som) och hoppas att det är lite bättre förutsättningar för det mesta imorgon. Jag har till och med gjort upp en plan för vad man kan göra när man inte mår bra, för jag räknar med att allting inte är som bortblåst. Men mer om det imorgon, jag har iallafall involverat i stort sett allt som finns tillgängligt här i huset. I värsta fall så får jag trycka i mig kakor till jag spyr upp det virus eller den bakterie som hemsöker mig.

Och om jag hade en önskan nu så skulle jag faktiskt önska mig frisk, eventuellt om jag hade två så skulle jag sedan be om en resa iväg och entillhörande biljett till Empire Of The Suns återstående liveframträdanden. Bilderna, orden och allt jag sett och läst är så otroligt fantastiskt att man bara dånar. Temat är nämligen en sorts gudstjänst och mirakelstund där man får se den stora och allmäktiga kejsaren, de hämtar väldigt mycket ifrån sina egna låttitlar tydligen. Fantasifullt och fantastiskt ganska kort sammanfattat, en image som till och med jag inte skulle tacka nej till. Men däremot så har jag en fråga, när kommer livedvd:n?

Poptjejer i en stor röra (So sick of lovesongs)

Foto: Enmilsten

Några mackor, ett tiometerslopp mot toaletten som visade sig vara falskt alarm, sex timmars sovande och en ny flaska näsdroppar senare så sitter jag här vid datorn. Familjen är hemma och jag mår inte så värst mycket bättre, det lär också bli så att jag är hemma imorgon om inget väldigt mirakulöst händer. Den första som kommit med lite form av socialt umgänge via nätet efter den här dagen är Rickard, som påminde mig om den där gamla godigen Lisa Miskovsky. En tjej som jag har träffat och sett live, underbar trots att alla tröttnat på henne efter "Mary" (Som hon gjorde helt underbart live). Vart hon tog vägen tror jag är en väldigt intressant historia, jag får se vad som är på gång för henne just nu. Nostalgitripp med "Fallingwater" får bli eftermiddagens roliga, om man inte vill stirra på mitt fina "sjukface".

Men en annan tjej, eller två andra tjejer som är på gång. Jag har båda här i mailen, en som ska komma med ett nytt album och en som troligen drar till Japan. Namnen är Amanda Jenssen respektive Miss Li, och jag känner ganska positiva vibbar. För "Happyland" är en solklar hit som än så länge hyllats, ett gammalt disco i modern tappning. Jag undrar om hon själv visste om detta när hon sjöng "Tainted Love" i "Idol", för precis som kritikerna säger så låter det som "Knock on wood" på pricken. Hon gjorde också en duett med Miss Li på den senaste plattan, och "Bourgeois shangri-la" har används för att nu lansera den nya Ipod Nano. Detta betyder att japanerna har fått upp ögonen för denna tjej ifrån Borlänge. Vi är nu inne på denna andra lilla tjej som också snart är med i den nya Volvo-reklamen, fast med den gamla hiten "Oh boy". Så nu reser hon iväg och turnerar utomlands, Tyskland sägas bli ett stopp som hon gjort och gör återigen.

Mediahoror och bröd

Foto: Enmilsten

Det är inte klokt nu, helt vindstilla ute och man såg nästan fram emot ett kunna vara lite fri i eftermiddag. Nu sitter jag här hemma, för jag pallade verkligen inte att sitta i allt buller. Det är knappt så jag kan stå just nu, så därför ska jag göra mackor och sova. För någon form av höstsjuka har nått mig väldigt drastiskt, jag har idag sköljt ner den där obehagliga smaken av gårdagens lunch som är påväg upp tre gånger. En positiv nyhet är dock att Crystal Castles nu finns att hämta hos Markus bakom disken på stan, en skiva osm jag väntat på i evigheter nu. den passar dock in väldigt bra då jag också har massor av ny musik med The Knife, lite som tomato och potatoe.

Paramores nya album finns på Spotify, jag ska lyssna på "Brand new eyes" till öronen blöder. För det är onsdag och massor av roligt släpps, bara man tar en titt inne på den streamade tjänsten så kan man ha fullt upp för hela dagen. Men nu är det iallafall dags för mig att krypa ner och bli bättre, om jag inte visste bättre så skulle jag kunna tro att det var svininfluensan. Man är tydligen med i en av morgontidningarna här i länet också, jag älskar när man ska ta lunch precis då fotografen för tidningen behöver ett motiv.

Sick, sick, so sick

Jag har åkt på influensan, det finns inga andra alternativ. Eller jag är ju inte magsjuk, men min hals, min näsa och mitt huvud är helt svullna och täppta. Det värker som jag vet inte vad och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det. Dock så lär jag gå till skolan idag, det är en sån där grej som man lär behöva idag trots att man verkligen inte borde. Hur det utvecklar sig är egentligen bara att se, jag blir ju verkligen aldrig sjuk och antingen så försvinner de direkt eller så har jag två-tre dagar som jag får stå ut med när jag väl blir drabbad. Jag måste antingen ha ett väldigt bra tålamod eller ett immunförsvar som heter duga.

Igår kväll så upplevde jag också något så klaustrofobiskt, äckligt och motbjudande att jag höll på att få hjärtklappning. Den där livsessionen med The Knife var verkligen inget att leka med, man blev rent av rädd för dess äckliga effektgalleri. För med ett par kameror, en projekter och massa ljus så fick man nästan epileptiska anfall i kombination med att psyket i stort sett demonterades under ett par korta sekunder då man inte vant sig. Men det var otroligt bra, nästan äckligt bra när jag tänker efter. man blir dock lite fundersam, för det finns glad publik som applåderar vilt mellan akterna. Kan någon ge mig deras orädda och förmodligen ovanliga diagnos redan nu?

Det man inte dör av (Det kallas för hockey)

Foto: Marianne Stuxberg

Jag funderar på hur man blir av med problem, eller egentligen hur man bara glömmer att de finns där för att man inte orkar göra något åt dem. Så nu sitter jag här och låtsas som om ingenting har hänt, med mitt nyduschade hår och ännu en live och ny låt ifrån Markus Krunegårds kommande två album som ni kan lyssna in här. Jag väntar in onsdagen och dess skivsläpp, trots att jag inte har beställt något så kan man alltid ta en titt på Spotify. Annars är det som vanligt, precis som vanligt. Jag importerar skivor till mitt bibliotek, läser en blogg och kommenterar något löjligt på Facebook. Min favorit Clara Hagman behöver vi inte nämna, jag känner redan att ett nederlag är påväg emot mig.

Men nu så ska vi avsluta den här kvällen innan en dag av idrott, engelska och helvetes andra många lektioner kliver in i bilden. Jag hatar onsdagar, precis som jag hatar tisdagar och måndagar. Men på den positiva sidan så är det snart torsdag, och sen fredag då man ska spela skivor på hockeyn och sedan kolla om det program vi numera inte nämner vid namn tagit in min favorit igen. Annars så lär jag nöja mig med att se på svettiga hunkar glida runt efter en liten puck varje fredag.

Kärleksbrev

Ett helt ärligt kärleksbrev, jag är så såld på dig Clara Hagman! Hur fan kan man vara snygg, ha världens bästa hår och dessutom kunna sjunga med den där raspiga och robusta hemmasvarvade rösten? Tanken på att jag sitter här på en liten ö och är för ung för dig gör mig galen, jag kommer inte klara hösten utan dig. Så jag har skickat iväg en, två röster nu bara för att du är så jävla bra. Ungefär så känner jag just nu, trots att Mariette Hansson och hennes framträdande lyfta sig över molnen och jag nästan började gilla Sabina Täck. rockkillarna har inget i tävlingen att göra, så överlåt allting till smöriga boys och även alla sköna tjejer så det blir på riktigt. Gud vad jag är såld, så otroligt såld.

Om vi säger så här, jag lovar att jag fullständigt skiter i det här om Clara på något sätt inte infinner sig på scenen på fredag. Jag lovar att jag söker upp producenten och slår ner honom, för inget ska stoppa henne. Annars så har jag nu fått beställningar på lite kakor som jag ska sälja imorgon, och min lilla box (Med betoning på lilla) med The Knife har nu kommit. Jag ska tillbringa den kommande timmen ute i friggeboden med teven igång och en surroundkonsert.

Hey, my mental skills!

Det finns något som kallas för långfingret, ungefär varje tisdag eftermiddag så hemsöks jag av detta långfinger. För när jag samlat ihop alla veckans nyheter i musikväg, plockat ihop en låtlista, sen genomlevt en tisdag innan man far till studion och till sist cyklar hem, då så märker jag att hela musikvärlden har fått fnatt och skickat ut så otroligt mycket att man skulle kunna göra en hel till show. Nu sitter jag här och läser igenom allt ifrån Muse till Amanda Jenssen och där emellan lite Empire Of The Sun och om deras liveframträdanden, jag ska ta mer om detta de kommande tjugofyra timmarna. Men först ska jag lugna lilla mamma, för jag mår bara bra. Dock så vill jag påpeka att det är min omgivning som är helt skruvad, den vill inte anpassa sig efter min bortskämda livstils önskemål. "Mama, I'm alright" helt enkelt.

Idag är annars en rätt bra dag, jag kom i tid till allt jag skulle komma i tid till. Och så hittade jag Ahlgrens Bilars nya påse! Det är till förmån för bröstcancerforskningen (Ni anar inte hur många gånger jag nämnde det i radio idag!) och så där fyndigt så innehåller påsen rattar. Ni kan nog förstå hur kul jag hade i den lilla kiosken innanför österport, så kul har jag allvarligt inte haft på hela dagen. Jag har ingen bild men lovar att fixa för er som verkligen vill se den här påsen, den lär annars finnas över hela Sverige vid det här laget.

Tre, två ett, SKRIV!

Nu ska jag snabbt som fan konstatera min dag, förutom att jag ska vara vid fornsalen om cirka tjugofem minuter (Det är därför jag skriver så fingrarna glöder) så ska jag spela in radio som jag planerat nu på morgonen och gå på ett SALT-möte. Det vill säga att styrelsen jag sitter i fortfarade är i behov av mig och jag kan känna att meriten kanske har en betydelse trots att jag inte gör något vettigt där alls. Men det är just sådär med styrelser, de måste alltid finnas folk som bara sitter och säger ja för att beslut ska kunna fattas. Väldigt fåordigt jobb dock, men jag lär ju snacka av mig nere på Wisby FM innan så det är ju tvärlungt. Ni som vill kan lyssna ikväll, klockan sex (Mitt i maten) på 89,2 eller hemsidan.

Min morgon har dock varit smått kaotisk, efter att jag somnat med datorn på så var det både varmt och ljudligt i mitt rum på morgonen. Jag tror jag lyssnade på någon låt som alla har hört, men ingen vet vad den heter. Dock så slog jag tillbaka till början av den sökning jag påbörjat kvällen innan och satt nu med Chords på en lagom skön volym. När jag väl kommit ut resten av huset så var det svinkallt, nu har jag jacka och element i den friggebod som stått på kylning under natten.

Men världen och skolan väntar, ikväll blir det förhoppningsvis en massa läsning för min del.

Fyrdubbla ackord

Jag sitter här och degar, Jon och Calle är tråkiga. Sen så är jag kaksugen och har absolut inget för mig, "Scrubs" är dock ett bra teveprogram och jag har alla mina skivor som håller mig sällskap i natten. Och tro mig, ni behöver inte Googla det här åt mig. Nu ska jag sova, njut av Chords då lite bra hip-hop kan göra själen gott trots allt.

Gammal dänga svänger bäst

Hämtad ifrån: http://blogg.svt.se/psl/

Innan jag glömmer bort det så ska jag berätta mina tankar om kvällens "Idol". För jag tänker fortfarande ha ett finger med i spelet trots att jag slängt undan alla former av egentligt intresse för själva tävlingen, det kan låta konstigt och motsträvande men jag vill gärna se hur det går för de själarna som hamnat i smeten. Det är så här att ikväll finns det egentligen bara två bra låtval, Eddie Razaz med Michael Jackson "Man in the mirror" och Piotr Pospiech med den gamla "I Wish" av Stevie Wonder. Allt annat är antingen totalt fel för tävlingen eller smörigt så en macka skulle drunkna i det.

Man kan inte sjunga Erik Hassle om man är lika pretentiös och prinsessa som en sagofigur, och det är totalt omöjligt att få någon tittare att skaffa sig ett stadigt grepp om en när man ska yla med i Black Lable Society. Av vana så vet jag jag också att den halvtaskiga husbandskänslan inte håller för den typen av musik. Sen om Jon Sidelius och Calle Kristiansson överlever som favoriserad mellanmjölk återstår bara att se, svaret får vi tydligen strax innan elva ikväll. Det är också en sak som jag inte förstår, hur kan man skapa ett sånt hål som sträcker sig nästan två timmar innan man får veta hur det egentligen gick?

Denna speciella Markus Krunegård-vecka som startat på PSL har rivit igång med den nya låten "New york". Jag sitter själv och lyssnar en, två, tre gånger innan jag väljer att säga något. Högljudda familjemedlemmar försenar mitt utlåtande, men jag har lyckats sammanfatta den här popdängan. Det var dock bara en akustisk version men jag måste säga att något som är mer likt Jonas Game får man leta efter, med enkla rader som knappt rimmar emellanåt så har denna Norrköpingsbo gjort det igen. Jag vet inte vad det är men killen skapar en dimension inom poplyrik-världen, hur man man vara så naken men ändå ha den där tröjan som räcker ner till knäna för att skydda det heligaste? God bless his mind, don't let anyone touch it.

Horrible mardrömsdag

Gotland är någon världens värsta ställe att bo på, det är så illa att man inte ens kan skriva en ordentlig text om den. Jag lyssnar just nu bara på Felix Västerhamn och hans Myspace där man kan höra alla hans låtar streama, efter en totalt värdelös dag så hjälper det faktiskt lite. Får så som det stod på Twitter, det finns inte en enda snygg väskjävel för killar på ön. Jo vi har Converse och Björn Borg i såväl rött som svart, men loggorna är så otroligt stora att man kan stå på månen och ändå tvingas bli slagen i nyllet av deras fulhet. Jag går numera runt med en ICA-kasse och stolt bär på såväl glasögon som mobil och även gympakläder, funderar på om jag kommer behöva införa "Dagens Ica-kasse" här. För att komma till saken, jag sprang runt på stan i två timmar och försökte fixa den där väskan som inte fanns. Från Team Sportia ända till den sista kläd- och accessoaraffären på Adelsgatan, man kan inte vara mer trött och förbannad än jag.

Kan ni gissa vad vi hade på idrotten idag? That's right, fotboll. Men höstvädret är här, vilket jag tackar ödmjukt för. Så jag kan bara sitta inne och göra det jag gör bäst, vara kreativ och fantisera. Men som jag nämnde någonstans i början av inlägget så är det totalt omöjligt att bli klar med en kulturell text om våran kära världsarvsstad, och jag vill inte lämna in mina halvfärdiga. Sen att jag skulle ha mailat in en text idag vid tre skiter jag i, för jag är inte på humör. Felix Västerhamn är däremot underbar, när kommer skivan?

Monday morning

Har jag inte redan bloggat om bandet Hockey? Jag tror iallafall att jag gjorde det i våras, för läste nyss den väldigt, väldigt, väldigt gamla pressreleasen och insåg att de verkade ganska tråkiga. Men vad gör man när något är så pass ointressant att man måste göra varje detalj intressant för att någon ens ska vilja tänka tanken att läsa klart? Anders Teglund fick i uppgift att skriva om Hassle, något som var praktiskt omöjligt. Trots att hans album är klockren i sin vattenpölsutformning med producenter som ligger bakom andra små stjärnskott så gick det bara inte, folk tröttnade direkt. Om ni läser tidningen Groove (Som finns gratis lite här och var överallt i hela Sverige) så kan ni läsa denna historia, vilket rekommenderas varmt.

Schemat för dagen ser illmarigt ut (Illmarigt är för övrigt dagens ord), jag ska ha den där idrotten som jag inte kan hitta någon form av nytta i. Tanken som slår mig är att ämnet egentligen bara är en lektimme för sportälskade, det är egentligen inget ämne. Ni får gärna rätta mig om jag har fel, men ska man inte lära sig att försöka få upp en intresse för motion samt få pröva på alla sporter istället för att spela fotboll en av tre lektioner? Jag tror att det fanns en tanke dock, men den försvann någonstans halvvägs genom utvecklingen. Iallafall, idrott är fortfarande inte kul och lär aldrig bli. Dock så skulle jag vilja ha ett löpband, jag tror det kan vara rätt kul och fridfullt. Illmarigt var dock ordet, hela den här dagen känns på tok för illmarig.

En monolog och prickar framför ögonen

Foto: Enmilsten

Jag har verkligen bara gjort kreativa saker i en timme nu, men min mamma sa att jag inte skulle komma in för sent och så. Därför avslutar jag nu min söndag med ett blogginlägg och en skiva. För jag har nämligen hela mina kväll nu lyssnat på musik, bytt skivor och nu tillslut fastnat med Lykke Li. Jag har även skrivit en text, och tagit kort. Texten har jag egentligen skrivit tio gånger innan, men aldrig blivit nöjd. Så nu är jag halvvägs och fattar inte ens vad jag håller på med, det är liksom en tankemonolog i en dröm som är helt urtrist. Jag ska dock skriva klart den så jag kan maila allting till någon på den där världsarvsgruppen imorgon innan tre. Men innan det så är det sömn som gäller, ni ska få läsa ett litet stycke ur min monolog och även se på mitt extremt trötta arbete i Photoshop. Här får ni ett utdrag ur min kommande, helt värdelösa text "Monolog i Visby".

"Nu gäller det att hitta ett café, jag använder fortfarande min tankeverksamhet till att lista ut varför jag är i stan så här tidigt en lördag i oktober. Jag kommer dock ingen vart och fortsätter genom Adelsgatan, vart tog egentligen den där lilla och helt unika leksaksaffären även? Jag minns att det en dag bara stod en massa väskor där, inte alls lika roligt för ett barn. Om man blundar så kan man fortfarande minnas alla dagar här, bland annat den årliga mannekänggången, julmarknaden, medeltidsveckan, boksigneringarna och sist men inte minst alla gånger man gått in på Solkristallen bara för att se alla roliga prylar och höra den konstiga musiken. Det är egentligen ganska töntigt, men alla har väl köpt sig en sten efter sitt stjärntecken där någon gång? Det finns mycket intressant när man går längs med strövet, de kullerstenarna man går på förgyller även upplevelsen."

En kväll med kniven

Det är jätteirriterande när man behöver upprepa det man lyssnar på om och om igen eftersom det är exakt samma varenda gång. Just nu lyssnar jag på den eminenta och mörka elektroplattan gjord av Karin Drejier under projektnamnet Fever Ray. Om man istället tar syskonen Drejiers lilla duo The Knife så kan man faktiskt få fram deras originalröster, eller iallafall så gott som. Om man tar och speedar upp eller ner själva låtens tempo så kommer en av de två röster (För de har alltid två som täcker varandra) att hamna i ett läge som påminner om hur de låter på riktigt.

Så vill ni höra Karin och Olof Drejiers riktiga röster så har ni lite att göra. Jag har hållit på med det i någon timme idag så jag är helt slut i luvan. Jag funderar på om jag ska köpa "Silent shout" då den är lite mer renare och eventuellt bättre än "Deep cuts", "singeln "We share our mothers health" var en av de mest frekvent spelade låtarna på ZTV en gång i tiden och den dök alltid upp så fort jag satte mig och kollade på teve i mitt nya rum när vi flyttat ut hit till Vibble. Fast jag funderar fortfarande på "Handyman" som låter mer som än dansgolvsdänga än The Knife-dänga.

Har nu under skrivandets gång köpt den audiovisuella specialversionen av "Silent shout" bara så man kan få det ur världen. Tvåhundra för två skivor och en dvd, när My Chemical Romance släppte en liknande kostade den först femhundra. Jag ska ha en fet filmvisning i min friggebod en sen kväll, jag undrar om någon vågar hänga på.

Still standing at your backdoor - "I väntan på Lykke" (Indiepop)

Foto: Martina Hoogland Ivanow

Likt "Little bit EP" som släpptes av Lykke Li år 2007 så har de varit början på en stor karriär. Taxi Taxi! började ungefär samtidigt, och nu har de etablerat sig och "Still standing att your backdoor" kan vara årets indiepop. För redan nu så känner jag doften av drygt tusen indiefrisyrer som har sprayats sönder med hårspray för den fantastiska kväll med de fantstiska systarna Johanna och Miriam. Det är fantstiskt, det är sorligt och det är fullkomligt barnsligt. Man kan liksom höra deras ljuva och unga stämmor göra allt de kan för att bli hörda, det är som ett rop ifrån en liten åttaåring. Lykke Li åter också som en åttaåring och släpper snart sitt andra album. Det här är bara en upptakt, i väntan på Lykke.

Om man gillar att kolla på karriärer och ur ett lite mer affärsmässigt perspektiv så kan man inte låta bli att le åt deras väg som bara är helt utstakad. Har man någonsin hört Amanda Jenssen med "Don't worry" eller Jenny Wilson och "Summertime - the roughest time" så känner man nämligen direkt igen sig i det koncept där acapellan lägger grunden och sedan så följer gitarrerna efter. Appropå Jenny Wilson så kan jag även dra paralleller tillbaka till det tidiga nittiotalet då Honey Is Cool regerade på göteborgsscenen och Karin Drejier (Som samarbetat med Jenny Wilson ett antal gånger) där sjöng med sin väldigt sköra och gälla stämma. För jag vet inte vem som är vem när jag bara lyssnar på skivan, men någon av de två systrarna har verkligen samma nasala kompressor på sina stämband. det låter helt fantastiskt!

Jag tänker speciellt på guldkorn så som "Ripest fruit", hemtrevliga och robusta "His heart or mine" och titelspåret "Still standing att your backdoor". Men det som i särklass är det bästa jag hört iår måste vara "Same side of the moon" där vemodet och ångesten är så stor att man bara vill drunkna i de egna tårarna. För någonstans, för ett kort ögonblick så kommer den laddade och poetiskt nakna svenska textraden som bara får alla som lyssnar att smälta. Jag har sällan hört två tjejer med så olika röster som bara passar ihop så otroligt bra, det är en ära att äga skivan. Alltihopa är producerat och inspelat av gruppen Tape, god bless deras skicklighet.

Kan man inte se eller förstå storheten i det här så har man en styrka i sina lyssningsegenskaper, men man har även en stor svaghet. Men alla ser helt enkelt inte allting från samma sida. Vi är helt enkelt på varsin sida av månen.

Bästa spår: "Same side of the moon", jag flöt faktiskt nästan bort.

Det är söndagssyndromet (Och Facebookprincipen)

Jag hittade The Bear Quartet och deras nyaste album "89" på Spotify häromdagen, så nu sitter jag och njuter lite av det samtidigt som solen skiner. Jag undrar vart höstvädret tog vägen, det kan ha med min nya ovana att göra, somna i friggeboden och vakna klockan fem. Men jag tror det bara är någon som vill jävlas med mig, ungefär som att det inte händer ett dugg intressanta saker på facebook. Jag sitter dock och kollar på lite profiler, vissa som jag trodde var singlar och andra som jag trodde fortfarande höll ihop har tydligen hittat någon samt gått varsin väg. Lustigt det där, men allt som står på Facebook är ju tydligen sant enligt osäkra källor. Så om jag skulle skriva att jag var gift med typ Anna Anka och hon skulle godkänna det så är det alltså det som gäller. I praktiken behövs alltså inga riktiga ceremonier för att vara gifta, man behöver bara ändra sina inställningar på Facebook.

Jag har hittat en väldigt lång krönika idag, den är skriven av Marina Haag och jag orkar bara inte läsa den. Så som en liten notering till mig själv så länkar jag den här så jag vid något tillfälle kan gå tillbaka och läsa den. Jag tycker att ni också kan läsa den, det är bara en helvetes lång kolumn som handlar om ens inre frukthatt. I övrigt så vill jag köpa en burk kakor av mig själv och se på en film, fast jag vet att jag ska tillbringa resten av dagen med att vandra runt som en osalig ande lyssnades på samma album som gått varv efter varv hela helgen.

Serverat på rosa fat

Foto: Enmilsten

Då var man återigen tillbaka i söndagen, och det enda löfte jag har är att inte lämna Vibble för allt i världen. Jag ska bara ta och sitta i friggeboden och mysa med musik och skriva lite, jag undrar om jag kan ta med mig en chailatte ut eller om jag måste klara mig på luft och damm. Och appropå chailatte så var jag och Jesper igår på det där caféet i innerstan som öppnade någon gång i vintras, alla som bor på Gotland vet nog vart Kränku ligger och har hört talas om den nya inglasade affärsgrottan bredvid. Iallafall så beställde jag en speciell varm choklad där man fick röra runt en stor pyramid av choklad i varm, skummad mjölk till den smält så man kunde dricka det. Jag kan inte beskriva hur gott det var med bara ord, men det var iallafall gudomligt gott. Så veckan som kommer så ska jag ta min dator och sätta mig på ett café, eller så kanske jag gör det under praoveckorna då jag har för mig att jag är ledig på onsdagar.

Det skulle också vara roligt att öppna ett eget café, där man fixar en internetuppkoppling, en dikret ljudanläggning och bara myser till det för alla kreativa. Man kan spela Billie Holiday som de gör på Hedbergs bok & musikcafe eller kanske ha en liten trubadur i något hörn. Det skulle iallafall vara roligt att ha en harmonisk plats där man bakar egna scones, blandar lassies och har allt det där speciella och inte alls exklusiva som vissa caféer har. Det skulle bli så mysigt och inte alls någon framgång att man äter det som inte sålts och som måste slängas för att behålla den lilla vinst man har. Men det här är bara en dröm i prototypstadiet, så vi kan väl vara lite tysta om den?

Författande och förutfattade meningar

Foto: Okänt

Jag är trött på Spotify-listor, fast bara de där man har typ samma artist tjugo gånger innan man tar en annan artist tjugo gånger och någon annan liten låt mitt emellan. En annan sak som är på tapeten är Facebook, för jag ska nu skriva en bok som ska krascha Facebooks servar så jag blir världskänd och avrättad. Anton hade någon teori på det iallafall, men det hela slutade i meningen "Oh, can you handle me the book where I write diwn those who booked the big book of facebook". Och för att svara på frågan "Hur många book är det i detta" så säger jag noll, då det omöjligt finns en enda chans att man kan få till ordet "Detta" om man ska blanda in "Book". Nu är jag hemma, och det har varit en inspirerande kväll.

Så nu ska jag hitta Word 2007 någonstans i världen och installera detta på min laptop så jag kan skriva lite med världens bästa typsnitt. Jag vet inte varför men jag klarar inte av att använda annat än Calibri som även kallas för brödtext. Det är på något sätt min standard, och jag blir förbannad varenda gång som jag måste använda Arial eller Times New Roman. I åttan så förstördes alla mina arbeten då jag var tvungen att konvertera allting till något av ovanastående när skolan bara hade Word 2003. Det kanske är en små- och smaksak, men jag tycker det är viktigt.

Dödsstjärnan skiner inte, men det gör himmelrikets invånare

Foto: Enmilsten

Ibland är det bra att andra kommer med förslag med vad man ska lyssna på, men de allra bästa fynden gör man på egen hand. Dock är Clara inte alltid bäst på det, men hon lyssnar faktiskt på asmycket bra musik ändå. Nu har jag på hennes order gjort en lista som ska få henne att breda ut sig ännu lite mer, för hon kan ta och trycka in Patrick Wolf, Jens lekman och Florence + The Machine i varsitt hörn. Jag har blandat, trixat och tänkt igenom vad som är riktigt bra. Resultatet ska jag nu förklara ganska ingående.

För att gå på moln är svårt, även om man har den mest ultimata skivan framför sig och den bara lyser igenom. Men när man väl går på molnen, eller varför inte bara den blåa himmelen så är det nästan omöjligt att komma högre. Men med The Bear Quartet, Gang Gang Dance och JJ så kan man lyfta med en rymdraket. White Lies, Lissie Trullie och Friendly Fires är ultimata piller för den som går på nedåtjack, Fever Ray ger en mardrömmar och då om man tror på svarta hål så borde man i slutändan hamna uppe i den svarta och klara rymden. Det mesta jag nämner här har jag nämnt flera gånger här på bloggen innan, men om man varit så pass dum att man legat på latsidan och inte dammat av läsglasögonen så får man här alltså en andra chans.

Så om ni inte nöjer er med att gå på molnen och himmelen, sikta då högre mina kära vänner. Nu ska vi till rymden, det är där Skywalker hör hemma. "Walk on this skywalker"

En mysfarbror, två mullvadar

Jag spyr över TV4 och deras jävla sätt, för nu har de gått så pass över gränsen att jag tvivlar på om det finns annat än pengar, tittarsiffror och förstasidor i produktionens ögon. Juryn ska göra teve, och det ska sedan avslöjas så att hela Sverige kan få ett totalt psykbryt på de som låter stackars Durna bryta ihop i teve. De ska också nu lägga in ett till moment innan finalerna, det går ut på att man ska rösta vilka som går till finalerna. Fem dagar i sträck så ska vi behöva se på den här skiten, massakern, tortyren, koncentrationslägersåterskapningen innan man stänger in alla i finalerna och gasar ihjäl samtliga. Det här är inte teve, det här är absolut inte ett familjeprogram. Det här är bara elak och känslofylld undehållning utan kvalité. För utan att vi vet om det så har USA flyttat in, och Simon Cowell skulle gärna betala för att få vara med i den svenska taktiken.

Av de tjugo som nu sitter i det allra sista kvaldeltagarna så kan jag tänka mig tio av dem i finalerna, men jag ser bara potential i fem stycken. Något som för iår är en chock för mig att jag inte har samma positiva känsla som förra året, för då kunde jag inte välja vem av alla som skulle åka ut. De var totalt klockrena, de gjorde sin lilla kareokesnutt en efter en och var så fantastiska. hackkycklingen Jesper, mästaren Borg, den nya Gloria Gaynor även kallad Sepideh, Yazmina, Alice, Jenny, Linda (Som släpper ett album nu!), Robin gånger två, Anna och Loulou var alla helt självklara. Jag har något emot de flesta iår då ingen egentligen lyser igenom, jag är otroligt besviken på årets gallring.

Jag vill dock ge en eloge till Anders Bagge, för han har under hela tävlingen fortfarande varit en mysfarbror med lite pondus. Jag har från och med nu börjat bygga ett hat mot cyniska jurygrupper, och jag kan inte längre så på Laila och Andreas utan att relatera till det ondsinta spel de spelar. Anders däremot sitter och försöker vara den snälla killen, men hur lätt är det med exfrun och den spinkiga producenten som ligger på en helt annan våglängd brevid sig? För första gången någonsin har jag sett en bristande faktor i den här trion, och jag kunde inte tro att det var möjligt efter förra årets braksuccé. Men nu hänger det på Clara Hagman, låt inte årets producent Magnus Carlsson Lamm göra vad Pelle Porseryd gjorde med förra årets lyckade satsning.

Trött frågetecken

"Backspacer" har varit toppnyheten en hel fredagkväll, men så här runt fem på en lördag morgon så är man bara helt ute ur spelet. Då Amanda och jag inte hade något att göra så cyklade vi ut till Vibble efter hockeymatchen och gick på gården, sen helt random så såg vi "Alvin och gänget" innan vi somnade till och vaknade när det var slut. Sen somnade vi igen, och vaknade lite innan vi somnade igen, och så höll vi på fram tills nyligen då jag bestämde mig för att gå in och hon att cykla hem. Jag har nu konstaterat att det var så otroligt onödigt och meningslöst att man inte ens kan skrata åt det, men vi gjorde iallafall något. Eller man kanske ska säga att vi sysselsatte oss med inget.

Choklad smakar väldigt gott så här dags, och det är tyst så in i helvete. Allting hörs, även mina klumpiga steg på terassgolvet. Men nu ska jag sova, och låta datorn vila. Den har nämligen stått och flämtat sen i eftermiddags, ingen här tänker precis på att vårda sin elektronik nej. Men sov gott, ha det gott och så ses vi när lördagen slått rot. Jag har den där jävla "Funkytown" på hjärnan, jävla "chipsmunkar".

Backspacer - "Helt utan funktion" (Rock)

Foto: Universal music

Chansen att en låt med samma namn som en enorm klassiker inte är en cover utan bara något helt annat är väldigt liten, men om två spår har samma namn som två klassiker och låter snarlikt originalen trots att de är helt nya låtar och inte covers är totalt omöjligt. Trots det så har Pearl Jam gjort det, och man blir nästan besviken när man hör att de varken tolkar Coldplay med "Speed of sound" samt Oasis med "Supersonic". Om man nu förstått vad jag nyss yrade om så kanske man kan hålla med mig, annars tiger man och går vidare. För den nya plattan "Backspacer" har ett nytt och väldigt tryggt format där man helt enkelt bara gjort lite låtar på en bit plast, Brendan O'Brien som har haft fullt upp med det nya My Chemical Romance-albumet har även tagit sig tid att prodcera tillsammans med bandet.

Ja det är väldigt tryggt och hemma när man kör igång "Backspacer", det finns nämligen ingen röd tråd. Det hänger inte ihop och tar slut lika fort som det har börjat, något som faktiskt gör mig förvånad. För om man lyssnar på Glasvegas album så märker man hur det börjar och slutar, många plattor har alltid ett sorts introspår. "Gonna see my friend" har inget ordentligt intro, den bara river igång och visar att nu spelar vi musik. Sen så slår trummisen och alla spelar på tills man i "The end" bara sjunger helt oberört och plötsligt stannar utan en enda liten tår. Man blir inte berörd, men man blir ensam och känner sig så jävla sviken av ett band på något konstigt sätt. För det är en rockleverans som heter duga, det är sjuttiotalet och Kings Of Leon som gästar tvåtusentalet och en helt annan musikalitet.

Samtidigt som man håller tillbaka så är det en rätt vild men samtidigt sentimental skiva, det är inget att se eller uppleva. men man kan lyssna, dansa och kanske sjunga med, dock inget mer. Rock i sina bästa dagar fast helt utan funktion, that's all i have to say.

Bästa spår: "Speed of sound"

Te, päron, hus (Como que?)

Foto: Enmilsten

Nej det här med fredagar är inte min kopp te. Och den märkliga saken med te och koppar är då den försvenskade version av "Not my cup of tea" som Felicia i min klass introducerade för mig, något som passar perfekt när jag inte vill skriva på engelska. Jag har haft fem hela dagar på mig att bli irriterad på allt möjligt så jag kan grubbla en hel helg innan man börjar om från början, men idag har varit extremt. Förutom att jag nästan kom försent så har jag idag slängt min väska efter en päronolycka som skedde på morgonen. Efter ett och ett halvt års trogen tjänst så har den nu lämnat mig, och det sista den gjorde var att gnugga in päron i skivor, böcker, pengar, USB-minnen och även min iPod. Det enda positiva är att man nu haft en frisk doft av päron med sig hela dagen, men jag ska nog aldrig mer äta den frukten så länge jag lever.

Och en annan sak som skulle kunna kallas för dagens what the fuck (En rolig sak som Anton med vänner kommit på), imorse när jag ska ta cykeln och gå ut på stora vägen för att ta mig till stan så kommer ett helt hus åkande. Det var på något sätt som att se en enda stor snigel åka förbi i rullskridskor. Jag började asgarva, sen stod jag där i någon minut och begrundade innan jag cyklade vidare. En sista sak som hänt idag är faktiskt den totalt värdelösa tajmingen som skolan haft idag, men bjuder på sopplunch och stänger kafeterian vid halv elva. Det gör mig så otroligt glad!

Och så ska jag skriva en mening om "Idol", för det finns bara tre namn som gäller för fredagsfinalerna. Clara Hagman, Joy Himmelmark och Camilla Håkansson. Det är mina favoriter, varav en som är relativt nytillkommen. Jag skiter i alla andra, det får gå hur fan det vill bara dem här guldkornen når topp tre och gör fredagarna till något extra.

Helgens planer

Foto: Sincerly Yours

JJ med "JJ no 2" är helt onaturligt bra, den enkla popplattan med de havsljud som som bara The Tough Alliance kan få till ger mig gåshud. Så var det Pearl Jam som skulle recenserats igår kväll, jag har skjutit upp det till i eftermiddag strax före hockeyn som jag ska spela på ikväll. Det lär bli en rätt kort kväll då man börjar där strax innan sex och är hemma någon gång mellan nio och tio, då ska jag nog bara kolla datorn och sova så det kan bli helg på riktigt. Dagens huvudaktivitet är nog dock att jag ska hålla koll på NME, den sida där man har en mp3-blogg i själva hemsidan som är så otroligt mycket mer. Det är nästan värt att säga som Anton och alla andra roliga säger, man trycker helt enkelt påå "Gilla"-knappen. Jag hittade igår kväll en ny låt med Lissie Trullie där, otroligt bra för att låta och vara som en viss palmväxt.

Apropå Anton så blir det tjejkväll i helgen, för jag ska tillsammans med Anton ha värsta mat- och filmkvällen med Farre och Ida på lördag. Vi vet inte riktigt varför vi kallar det tjejkväll, men det blir nog i vilket fall som helst hur roligt som helst. Jag tror vi skulle göra tacos och trycka i oss hos farre, och jag har aldrig varit där innan så det ska bli fett med kul. Men nu blir det iallafall en cykeltur med iPod och jacka. Hösten är här, och snart kommer den vita och slaskiga vintern vi alla vill ha. Så sent som i tisdags så började vi i klassen nynna på jullåtar.

Är inte de unga framtiden?

Nu skiter vi i "Idol", jag säger alltid så om alla program varje år men det blir fan ingen ändring. Man klagar över samma misstag igen, igen och igen. Iår tjatades det om att man ska minimera antalet som precis blivit "Idol"-myndiga, men varför släpper man ens in så många så de täcker en tredjedel bara för att sedan tacka nej på grund av just åldern. Den är inte okej, bara elakt och helt onödigt. Det enda man kan få ut av det hela är att man till nästa år ska ha några klipp att visa när de återigen försöker ta sig tillbaka och komma till final som små tillbakablickar. Jag kallar det ruttet, men om man jobbar i branchen så är det taktiskt och långsiktigt tänkt. Nej jag klarar verkligen inte av slakten, det är vad jag skulle kalla ett stort pophjärta som krossas.

Sen så har vi kvällens fulaste uttalande, hur kan man jämföra den press de har ni med fredagsfinalernas glidarschema? De ska lära sig att få till en låt med lite halvful kommersiell koreografi ifrån någon medelmåtta inom yrket på en vecka, nu ska de lära sig en låt på sex timmar och får inte ens pröva på att sjunga utan sångspåret som finns med på den mp3:a som de fått. Är det så man bygger en artist och tar fram det bästa? Nej, för talang och kunskap inom ett ämne handlar inte om ålder. Det handlar om hur man sköter det och vad man själv har för värderingar och erfarenheter, eller skit i erfarenheterna det handlar bara om personen och inget annat. Jag vill påstå att runt tio av de yngre som skickdes iväg hade mer att ge med en rimlig förberedelsetid än många de som redan passerat tonåren och tog sig vidare någonsin kommer göra i hela tävlingen.

Att yngre betyder inte redo och andrhandssorterad, in my ass!

Hårdrockare klämda mellan avancerad kareoke

Foto: Warner Music

I glädjelandet är alla glada och perfekta, Amanda Jenssen har sin nya singel "Happyland på g som ni kan höra här redan nu (Tack till public service). Annat som man kan vara glad över är KISS och det nya albumet "Sonic boom" som släpps den femte oktober, för det var faktiskt elva år sen sist nu. För "Psycho circus" ifrån 1998 är faktiskt ett album som till och med jag har under ett lager damm någonstans. Och förutom de elva nya mästerverken som skivbolaget beskriver dem så finsn det även lite mer exklusivare och välfyllda versioner att köpa, där ingår bland annat dvd-material och en extra skiva med det bästa ifrån den översminkade rockgruppen. För att citera Paul Stanley som uttryckt sig om albumet, "You wanted the best, you got the best!".

Tillbaka till "Idol" då där sjutton av mina tjugo favoriter finns kvar. Jag har nu handplockat ett par som jag öppnat ögonen för och verkligen hoppas på att de trots ett idiotiskt upplägg får ta sig till finalen. Jag sörjer Felix Västerhamn, för jag vet att han skulle kommit långt om det inte vore för denna ovannämnda orsak. Men bland de killar och tjejer som är kvar så vill jag ge eloger till Clara Hagman, Joy Himmelmark, Lorenta Lindblad, Thilda Söderström, Reza Ningtyas Lindh, Gabriel Brandes, Eddie Razaz och Carl Chapal. Även så vill jag lite smått hylla Antonia Szabo då hon är den enda tjej som gjort Christina Aguileras "Hurt" rättvisa. Var det nio personer? Då har ni mina favoriter hösten ut, jag är så otroligt bestämd och tänker inte låta juryn göra några andra val.

En samling duktiga människor

Foto: Sony music

Jag ska ha den nordiska Cohen-samlingen då den släpps nästa vecka. Efter den lilla förhandstitt jag kollat på så är jag helt såld, och gud vad Sophie Zelmani är bra! Jag har funderat på att köpa hennes plattor, för den fridfulla men långtråkiga spelning hon gav på Wisby Strand var väldigt vacker. Iallafall, den trettionde september så rusar jag till skivaffären och hämtar den här underbara skapelsen med vartenda litet guldkorn ifrån våra snöiga och kyliga landskap. Ni som vill kan kolla på den lilla förhandstitten nedan, det är sannerligen en nyskapande och unik skiva. Och appropå unikt, Gustav i min klass berättade nyss för mig att han resan sålt tolv burkar kakor. Och det roliga är att han fick dem för en timme sen.

Jag har idag haft en av mina slappaste dagar på länge, det har i stort sett bara varit bokläsning och iPod när jag suttit och haft jour i spelrummet. Eftersom det inte finns några rutiner eller liknande så stängde vi när ingen lärare skulle komma på ett ganska långt tag och tog lunch, sen öppnade vi fyrtiofem minuter senare och fortsatte med att inte göra någonting. Det roliga är att jag nu har sovmorgon imorgon och sedan ska upprepa samma sak igen, det kommer bli otroligt kul. Men först så väntar en hemma-torsdag. jag ska förmodligen smuggla en låda kakor som jag ska behålla och sedan bara lyssna på musik. PSL har massor med roligt material på framsidan av bloggen nu, kan bli något jag ska syssla med någon timme framåt.

Morningblues

Jag sitter här med ett antal lådor kakor, nu gäller det att börja sälja så vi blir av med skiten. Jag har faktiskt några krokar ute, så det lär bli en ganska lätt match i slutändan. Och förutom kakförsäljningen så har jag faktiskt gjort allt jag ska göra innan veckans slut, det handlar bara om att jag ännu en gång ska få iväg min text till radiotidningen. Jag var nämligen tvungen att korta ner den så den får plats på mina sida, och jag vet inte om någonsin skrivit någon form av text eller gjort något annat kreativt som ni sedan var tvungna att beskära, bearbeta eller på något sätt förändra så det inte blir så som man tänkt sig. Ekonomiska begränsningar är just nu problemet, och det finns faktiskt bara ett sätt att lösa den här typen av problem.

Sen så har vi lite annat att göra idag faktiskt, jag ska blogga om KISS. Ja, jag ska faktiskt ge mig in i den hårda och sminkade glamrockens värld. Pearl Jam recenseras, efter "Idol" filosoferar vi och så blir det massor av läsning för min del. Jag har ju min bok med Plura Jonsson som aldrig tar slut Fast det kan bero på att jag är otroligt dålig på att läsa, fast det är en väldigt bra bok.

"Idol" och nazistmetoder (De är bara avundsjuka)

Foto: Enmilsten

Just nu är jag förbannad, och det beror på flera olika faktorer. Men den största och mest irriterande är hur TV4 och produktionsbolaget som gör "Idol" egentligen tänker, trots att det bara är ett teveprogram och man borde veta bättre som deltagare att det bara blir fel för tittarsiffrornas skull så är det bara för mycket. Ingen person kan hitta ett bra sätt att samarbeta, tajma sitt framträdande och ha kontakten med några andra ganska nyligen mötta människor på en natt. Det är totalt omöjligt, och att sedan begära att man själv väljer en helt ny låt som man kanske inte hört och ger det sex timmar för att det ska sitta nästa morgon är bara helt jävla idiotiskt. Jag är ingen skivbolagspamp, jag kan inget om branschen men jag vet att vissa av de jag lyssnar på stänger in sig i en studio och jobbar med ett album i flera veckor, det är absurt hur man tror att det här ska fungera.

Om vi tar juryn också, de första de gör när Felix Västerhamn är först ut och missar så säger de att han är för ung och inta platsar i tävlingen. Men killen gör egen musik, han kan och är mycket bättre än de flesta som är i hans ålder och äldre. Nej, det är trångsynt, elakt och helt enkelt idiotiskt att se det så som Bagge gånger två plus Carlsson tycker. Redan när de totalsågar samarbetsdelen så får jag tårar i ögonen och bara vill byta plats med dess människor, nej man kanske borde vara lite tajta men det är totalt omöjligt att få till det.

Så snälla, gör momentet lite renare och låt de sjunga duetter med låtar som är lite enklare att lära sig, ge dem sedan en dag fri att träna hela dagen så de faktiskt får en chans på finalmomentet utan att de ska behöva tappa texten. På fredagsfinalerna får de en vecka, vilket alla borde klara av om de kan de första raderna efter sex timmar. Skrota all jävla stress och förstå att man kanske inte är perfekt, och att det lär bli mycket mer slappt när man väl kommer till den proffsiga delen av tävlingen. För det här är förnedring, ingen artist, grupp eller musiker skulle tillåta något sånt här.

Det här är inte "Idol", det här är ett jävla koncentrationsläger anordnat av de som aldrig fick sjunga i skolans egna musikaliska uppsättningar.

Nyhetsdiarré

Foto: Enmilsten

Det är lönlöst att gå på stan med Rickard, eller det är egentligen mer en dyr affär. Nu har jag köpt en tröja såklart, inte särskilt dyr men otroligt onödigt. Jag hittade dock massor av tjocktröjor och hoods som var slimmade och snygga, men jag vägrar som många förstår att betala tusen kronor plagget. Men det riktiga och viktiga ändamålet klarades tillslut av och jag sitter nu med nya hörlurar som är lite vitare och renare. För er som undrar vad det är för fyrkant på bilden så kan jag berätta att det var den fyrkant som nästan tog livet av mig. Det filmteam som spelat in en film här ute i Vibble har vårdslöst glömt en mitt ute på vägen som jag inte såg, den är dock hel precis som jag. Så nu sitter jag med en sån där "tagnings-klapp-pryl", den är faktiskt väldigt cool.

Mitt inlägg om Amanda Jenssen var tydligen populärt, alla letar just nu efter "Happyland". Och för er som inte förstod så hittar ni den snart överallt, men reklamen som jag hörde gick på Spotify. Mitt personliga tips är att noga lyssna efter programpunkten "Flipp eller flopp" på P3 där de troligen kommer köra låten någon gång de närmsta tio dagarna. Och det här med nya singlar, Calvin Harris släpper min favoritlåt som ny singel (You didn't see that comin'!) och den är då givetvis "Flashback". Jay-Z gör Sverigebesök och snackar med Skavlan i SVT1 på fredag. Sist men inte minst så har Toaster Hassle idag godkänt min vänförfrågan på Facebook, jag är en utav hans femtiofyra vänner.

Kortare än kort-kort köpt med MQ-kort

Foto: Enmilsten

Nu är skivorna jag tjatat om här! Men jag kan inte lyssna på dem ännu eftersom jag ska med Rickard till stan alldeles strax, dock så har jag något att se fram emot ikväll när allt lugnat ner sig och man har lite egen tid. Pearl Jams album bjuder även på två gratis konserter som man kan ladda ner när man väl stoppat in skivan i datorn, ett lite smile smög sig fram när jag läste det och jag kommer troligen kunna lägga in det i iPoden med. Appropå att le, Lykke Li gör en del av soundtracket till "New moon", jag tänker inte se filmen men det är självklart att jag ska ha soundracket. Rickard håller med mig på den punkten att filmen (Filmerna?) suger, dock så har vi en hel värld emot oss.

To the point, nu ska jag till stan!

Pop och storstad

Amanda Jenssen släpper en ny singel, "Happyland" lär ligga på Spotify, Youtube, Piratebay osv. osv. inom kort. Jag blev faktiskt först lite osäker när jag hörde en bit av låten på reklamen och inte riktigt kunde placera vem och var jag hört det förut. Som tur var så började den manliga speakerrösten plötsligt tog i för fulla muggar så jag höll på att flyga av stolen. Nu så sitter jag här och tänker mig tillbaka till vintern för två år sen när Amanda Jenssen faktiskt var med i "Idol" och ramlade på målsnöret, hon var rätt så normal när jag väl började tänka efter. Men popstjärnan gör alltså snart en snabb comeback ifrån "Killing my darlings", jag är faktiskt lite spänd på det. Jag minns hennes framträdande med John ME på P3 Guld, trots att det är den enda låten som John ME gjort bra så kompenserar den alla tvivel på albumet.

Gymnasiet ligger på tapeten igen, och jag har nu mer eller mindre verkligen bestämt mig precis vart jag ska och så. Så om det nu går som planerat så säger jag adjö till Gotland och hoppas att Stockholm välkomnar mig med öppna armar, om jag ska plugga i Nacka, Årsta eller norra delen av stan vet jag dock inte då det beror på vart jag kommer in. Men en sak ska ni veta, jag är fett taggad! Jag har lite mer detaljer om skolan som jag delar med mig av en annan gång, men tydligen så har naturkunskapsläraren forskat med astrofysik en gång i tiden.

Den ultimata urgallringen (Här är höstens vinnare)

Foto: TV4

Jag har mina topp tjugo klara, här och nu så ska jag presentera vilka som kommer ligga hack i häl nu när det snart börjar med fredagsfinaler. Det roliga är att jag spelar skivor på hockeymatcherna hela vintern, vilket gör att jag får se hela säsongen på nätet. Men jag ska ändå ha en åsikt, och ni kan ge er fan på att iår sitter jag med facit i hand. Clara Hagman, med eller utan piano så är hon bara bäst, där har ni nummer ett. Joy Himmelmark ligger ungefär på samma nivå, Reza Ningtyas Lindh är Mariah Carey på riktigt. Erika Sehlin är inget speciellt egentligen, men hon kan sjunga och har en utstrålning som jag älskar.

Karolina Brånsgård (Utan tvekan med den rösten), Durna Erdebillic är självskriven och Mariette Hansson som är folkets i slutändan fallande favorit någonstans halvvägs genom finalerna tror jag också på. Karolina Goczokowska lyser starkt trots att hon inte klarade den där sluttampen vi fick se allra sist i programmet, Thilda Söderström lös dock starkast med en svensk ballad. Sist men inte minst, Camilla Håkansson med nöd och näppe. Hon är så otroligt enkel och vacker på alla sätt och vis.

Men grabbarna är väldigt grova iår, jag gillar självklart årets stora, våta homodröm samt flickfavorit Gabriel Brandes. Min egna groda Felix Västerhamn hänger fortfarande med, precis som Eddie Razaz vars stjärnpotential är skrämmande. Carl Chapal, Nils Fredriksson och Rasmus Ingdahl har väl varit självskrivna sedan de steg in till juryn iår? Hackyckling men fortfarande värd en plats är såklart Andreas Johansson. Den där Fredrik B Nybladh är lika uträknad lika fort som han springer in i väggen av extas efter att ha fått gå vidare. Den hårdbantade killen Piotr Poshpiech (Svårstavat? Ja!) är värd sin gamla vikt i guld. Erik Grönwalls röst är som att lyssna på Nanne Grönwall, jag ser inga hinder för honom att spränga huvudet av sig när han ska ta en ton i stil med Christina Aguileras ifrån "Back to basic". Erik Ljung är Robin Erikssons kusin och går vidare om inte den där jävla Jon Sindelius får en ny chans.

Så ser det ut på ett ungefär, och det är så otroligt många namn att det inte går att hålla reda på. Imorgon så ska de vara nerbantade till stenhårda favoriter.

Hej hemmet, känner du igen mig?

Ja, hur lät jag den här kvällen då? Alltså i radion, inte i "Idol" som ni säkert förstod. Men då alla precis sett på teve så kan det bli en viss felkopplning i huvudet. Jag har själv varit på en form av föräldramöte där hela klassen varit med, så nu sätter vi gång med klassresan på riktigt. Och det här är faktiskt den första gången idag som jag rör någonting i mitt rum, jag har inte varit här sen klockan åtta imorse. Det är tolv timmar, och nu sitter jag här precis som vanligt med internet och webbteve. Jag ska vänta med att berätta vad jag ser, men det blir en del reaktioner när jag väl kollat klart och duschat.

meanwhile så vill jag bjuda på modern och lite udda pop, eller man kanske ska kalla det för indielectronica med Gang Gang Dance. Det är trotsaltl väldigt, väldigt udda på alla vis. Men ta den här "House jam" och bara njut av kvällen, om ni har turen att vara lediga imorgon så ha det i åtanken.

Stuck at "Work"

Jag sitter på Wisby FM, helt utan musikfilerna jag verkligen skulle haft men med en färdig show. Jag glömde nämligen lägga över [Ingenting] på USB-minnet imorse, vilket betyder att jag får överleva med allt annat. Sexton andra bra låtar går ju att bygga en show på. Min följetång som jag påbörjade någon gång i augusti är snart färdig också, men det har jag ioförsig påpekat i evigheter så det kan få vara så i evigheter till. Jag väntar just på att jag ska bli helt färdig med allt så jag kan äta mat och ta mig till kvällens föräldrarmöte på skolan, det blir förutom klassresesnack en massa information om gymnasiumet och alla val. Det lär bli en trevlig kväll, iallafall så kan jag fantisera ihop mig hur det skulle kunna bli det.

Och imorgon är man ledig, då jag ska läsa en helvetes massa ur Plura Johnssons "Resan genom ensamheten" så jag sen kan börja på "Byt namn: och andra sätt att lyckas som journalist" som kommer idag. Har jag tur så blir det även Taxi Taxi!, Pearl Jam och JJ som får gå i högtalarna. Fast nummer ett på listan över saker som ska göras är faktiskt att hitta min garanti till hörlurarna jag köpt, de har redan börjat spraka av någon mystisk anledning. Och om det är något jag alltid vårdar så är det mina hörlurar, dock förstår jag varför inte de avskyr mig och tar mekaniskt självmord.

Mondays are no-days (Now starts the week)

Hur klarade folk av att använda Word 2003 i hela fyra år innan det kom en uppdatering? Igår kväll så höll våran familj på med att fixa sofforna, och min laptop. Pappa började med att förstöra min sidopanel i Vista innan han lyckades installera Word 2003, vilket ska ersätta den mordernare versionen jag hade. Han hävdar att jag bara hade en provvariant, men då programmet låg kvar sen pappa använde samma dator för två år sen så tvivlar jag fortfarande starkt på att det är så. Men eftersom det nu inte är något man kan gräva djupare i nu så får jag anta att datorerna vann den här ronden. Men tro mig, jag kommer tillbaka med kniv och kretskort för att ta död på Bill Gates.

Har iallafall förberett min radioshow på den vanliga stationära, så nu är jag redo för en timme i studion. Det blir dock lite analogare och om möjligen något rockigare i dagens program, jag har slängt in mycket av det mesta känns det som. Så om ni vill ha en mysstund, lite av de senaste skivreleaserna samt en och en annan åttiotalist-klassiker så vet ni vart ni ska vända er ikväll. klockan arton-noll-noll (18:00), det är frekvensen 89,2 för alla Visbybor och ni på fastlandet eller långt ut i slite kan besöka www.wisbyfm.se.

Spoiled?

Foto: Enmilsten

Vissa vill ha allt, jag är en av dessa och kommer aldrig ge mig förrän jag sitter med varenda liten onödig pryl i världen. Nu så sitter jag på en soffa i friggeboden som är mycket skönare än den jag hade förut, det är lite märkligt hur jag sommaren 2006 kunde sitta här då det bara var bord och två soffor tillsammans med Richard och Joel. Men nu så finns allt man kan tänka sig, dock så saknar jag både plats för skivor och ytor. Samtidigt som Johan Heltne kör sina fina popmelodier och jag funderar på eventuella planlösningar så skummar jag igenom tidningen PC För Alla, jag vann som någon kanske minns en prenumeration hos Coca Cola (Av alla företag i världen) och nu börjar den tydligen. Det positiva att jag kanske kan få något mer humm om datorer, men vad hjälper det när fingrarna börjar klia direkt då man ser alla prylar. Jag bara så måste ha Windows 7, om ni förstår vad jag menar.

Pappa ville att vi ikväll skulle gå och se på "Flickan som lekte med elden", och jag som ännu inte sett den första filmen "Män som hatar kvinnor" så kändes det inte som ett bra läge. Så nu väntar en slökväll i friggeboden, eventuellt lite tevemys om jag nu skulle få det i tankarna. Jag har ju sovmorgon imorgon, vilket betyder att jag inte behöver utesluta uppesittarkväll med Facebook och skivor. Kvällens skiva måste jag också på något sätt utse. Sen så borde jag börja spela in något med Pro Logic, ska försöka skriva en grund och en liten experimentell text och melodi att gå efter. Jag som inte kan något om komponering, good luck with that.

Plötsliga comebacks?

Foto: Universal music

Av någon anledning så har jag vetat det här jättelänge, eller jag har på något sätt lyssnat och i mina tanknar tänkt att Weezer snart borde släppa ett nytt album. Men tro det eller ej, väntetiden till albumet som fram tills i fredags var helt namnlöst då man fastslog titeln "Ratitude" är inte längre än en månad från och med löningen den tjugofemte. För ett tag sen så släppte gänget en livecover där man blandat de två stora hitsen "Kids" och "Pokerface", videon som ligger upp bandets egna Youtubechannel är klockren. För alla er som tycker att MGMT sjunger som plastiga och nasala klockradios förenat med gafflar mot porslin så är det här ett mycket bättre alternativ, och om amerikanska divor inte heller faller en i smaken så är ni hela vägen hem. Ni hittar videon allra längst ner i inlägget.

Här hemma hos familjen Sten-Sundberg så brakar helvetet lös när vi nu ska införskaffa nya soffor och de gamla ska delas ut så har vi en lillebror som är förtvivlad, det är nämligen orättvist om jag ska få en extra fåtölj förutom soffan ute i friggeboden och han bara får en soffa i teverummet. Små barn (Lillebrorsor) är jobbiga, så nu väntar jag bara på att få bära runt på gamla vardagsrmsmöbler (Vilket jag älskar). Så allting jag tänkte gör idag, typ se på teve och bara ta det lugnt får vänta en stund då det blir hus i helvete. Och appropå det, kommer den underbara lördagsunderhållningen med Sofia Wistam någonsin tillbaka?

Varje plastbit har sin historia

Foto: Enmilsten

Jag brukar alltid tilbringa min morgon på rummet där jag antigen försover mig eller bara slöar vid datorn medan familjen låter som fan på andra sidan dörren. Nu har jag valt att gå ut i friggeboden direkt på morgonen för att få ha utrymmet helt på egen hand, och så ville jag lyssna på Amy Winehouse i en bra ljudanläggning. Jag har lärt mig betydelserna och skillnaderna mellan begreppen "Sekel" och "Decenium", fråga mig inte varför men jag har alltid trott att ett sekel var ett årtionde och inte de tiodubbla. Man kan göra det mesta här ute i friggeboden, det är allt ifrån en studio till en hemmabio samt ett musik-, chill- och fritidsrum. Fast en städning skulle behövas, jag berättade om min plan för alla skivor igår och jag tvekar absolut inte på att att försöka genomföra den då det är en ren svinstia här ute.

Men tillbaka till Amy Winehouse, jag har faktiskt ett ögonblick relaterat till varje album jag köper. Det gäller även de flesta låtar jag hör, och det kan vara allt ifrån de ögonblick jag möter dem för första gången till att jag gör något speciellt just varje gång låten passerar trumhinnan. Jag minns "Back to black" med Amy så väl eftersom jag köpte den till nedsatt pris på Bengans i Stockholm dagen innan jag och pappa åkte till Linköping för att se en deltävling av "Melodifestivalen", vi lyssnade på den när vi åkte över en bro ut ur Stockholm mot nya trakter och pappa gillade verkligen soundet. Han ville dock hitta en låt som inte verkade finnas på skivan, något som jag aldrig förstod då man bara kan luta sig tillbaka och lyssna. För hela färden så lyssnade vi på minst tio skivor som vi valde varannan gång, det blev så mycket nytt och vi hade det riktigt mysigt. Den bilfärden saknar jag faktiskt. Andra skivor jag hade köpt var av Säkert! och Miss Li, sen var det en massa andra som jag kommer minnas när jag väl ser dem.

Det finns trots allt minst tvåhundra skivor här ute som jag någon gång inhandlat, förstår ni hur många minnen jag har liggande på golvet?

Tänk om jag ångrar mig och se ångrar mig igen - "En märklig gåta" (Folk/Rock)

Jag har suttit i mina mjukisbyxor och lyssnat på den stora mannen i två timmar. Jag kan fortfarande inte förstå Lars Winnerbäck och hans nya album "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen", vart ligger poängen? Han ber någon att "berätta hur du gör", jag svarar med samma fråga och sätter mig ner i min halvskabbiga soffa med en stor smutsig film som överdrag. För jag slår på samlingskivan "Efter nattens bränder" och pekar ut likheter och skillnader, och den enda skillnaden jag hittar är för stor för att peka på med ett ensamt finger. Helheten har blivit något nytt, men detaljerna är de samma.

För vartifrån kom den där synthersizern som bara smyger sig in i låtarna (Förutom singeln "Jag får liksom ingen ordning" där den tar över hela arrangemanget) och hur lyckas den förstöra precis lika mycket som den sätter pricket över i:et på flera stycken? Det är en märklig gåta hur den underbart bohemska och robusta "Ett sällsynt exemplar" kan vara så vacker och stabil men samtidigt spricka så fort elektroniken får ta överhanden och göra något lite modernare(Eller varför inte slänga in en millisekunds tystnad och göra mig förbannad?). För det är just vad det här handlar om, att vara modern. Vi har Coldplay-melodier utblandat med något som är komponerat av Peter Kvint och lite schlager-rock någonstans där emellan. Och att han lånar av sin turnékompis Markus Krunegård förvånar mig inte ett dugg då det lyser starkare än solen.

Jag skulle kunna släppa det här och gå vidare, jag tänkte näsan ge upp vid första lyssningen. Men det finns en fin grund och något djupt som bara Lasse kan skapa, en folklig sorg finns i hans blottande texter. Trots att trummorna låter som ett gammalt dovt maskineri och man bara blir trött på alla små irritationsmoment som på något sätt tillåtits vara med på albumet. Jag vill bara jämnföra det här med U2 och "No line at the horizone", men det här är mer än ett betongarlse. För mycket man än lyssnar och pekar på helheten så är detaljerna så som fiolerna, synthen, de där trummorna och lite, lite nylongitarr som spelats av Lasse själv det som ger en känsla av att man fått ännu en svensk folkrock-platta i samlingen. Det är inte det bästa, men i moderna tider för gamla musiker så blir det verkligen inte bättre.

Bästa spår: Trots på tok för många otajta och jobbiga ögonblick så kan jag inte motstå den, den är trots allt "Ett sällsynt exemplar".