Foto Enmilsten
Om du har läst just den här texten förut så är det inte så konstigt, denna dubbelrecension är uppdelad så att den gemensamma delen finns i båda innan den individuella profileringen av albumet dyker upp. För att släppa två album på samma dag kan skapa märkliga situationer, allt ifrån en bloggare som måste fundera ut ett fungerande koncept till en stor tvåsidorsartikel iExpressen. "Prinsen av peking" som är det bredare alternativet och "Lev som en gris och dö som en hund" som då blir det smala är den andra laddningen ifrån Markus Krunegård och hans solokarriär, jag vill ogärna kalla det för en komplett solokarriär dock då delar av Laaksofaktiskt gästspelar på så gott som hälften av alla spår. Men ioförsig så kan man aldrig släppa taget om ett band, så länge man inte är sönderknarkad eller heter Robbie Williams.
Poeten ifrån Norrköping har avancerat sedan "Markusevangeliet", och jag vill ganska enkelt påstå att det är en väldigt chockerande utveckling. Det går i grund och botten ut på samma sak, nämligen smått psykadelisk pop med rocksound. Men i slutändan så klyvs den här vägen han går på och det blir två vägar som leder mot Woodstocks nerdrogade hippieblues samt dagens elektroniska gladpackspop av Those Dancing Days (Som faktiskt medverkar på båda skivorna) och på ett eller annat vis Håkan Hellström. Om man år ett dygn ifred med skivorna så kan man sen dela upp dessa spår på respektive skiva helt utan problem, det är verkligen den skillnaden.
Och han har gått och blivit spydig också, texterna har fått en allt hårdare och mer djup ton i sig. Jag kan inte för allt i världen hitta den röda tråden i de historier han berättar, man ändå så kan jag inte låta bli att känna igen mig i både de otroligt lekfulla melodierna till känslolösa bråk med one night stands. För så upplever jag det lite, hans tonårsliv upprepar sig om och om igen. Det skulle kunna vara samma historia flera gånger ur flera synvinklar om man bara läser de medföljande texterna. Men som vanligt leker han med orden, drar paralleller och skapar något unikt och poetiskt men samtidigt ytligt och ändå helt oförståligt i sin helhet. Men varje rad kan tolkas var för sig, dock så får man ingen röd tråd i det hur man än gör.
En liknelse kan vara att direktöversätta en mening på ett främmande språk, ord för ord. På så sätt så får blir tydligare, men ändå ingen helhet då grammatiken är lika usel som en ordbok för rövarspråket. Sen så gör inte citaten det mycket enklare, man får känslan av att han står där och för en konversation med sig själv i syftet att klargöra vad som egentligen har hänt. Det kallas i dagens samhälle för Schizofreni, och återkommer flera gånger i den musikaliska resan jag gjort.
"Prinsen av peking" är ett album för lättsinnade som vill kunna lyssna på Markus Krunegård utan att bry sig. Det kan låta hårt mot den nya indiekungen (Ja han är Håkan Hellströms tronarvinge!) men just den här plattan är inget för mig. jag grundar det mest på killnm Mauro Scocco som totalt kvaddar projektet med sina produceringsfärdigheter i "Hela livet var ett disco" och den tyvärr till nittio procents säkra andra singeln "Dålig på vardag", dock så får vi höra sanningen om Jimi Hendrix i låten. "Helt vanlig blues med helt vanlig sång" kan vara den mest nonchalanta och klockrena sågningen någonsin.
"Ingenting är vettigt 03:30" kan vara en av de mer frispråkiga låtarna på skivan, och "New york" är som att se tillbaka i backspegeln och höra "Ibland gör man rätt ibland gör man fel" och min personliga favorit "Den som dör får se/Markus kyrkogård". Man känner sig hemma i den annars elektroniska och väldigt tråkiga och bleka samligen låtar. Han sjunger om Gotlandsfärjan i "Kär i en borderline", mer än så kan jag inte tillägga på den fronten.
Jag ska inte påstå att skivan är dålig, men den är heller inte något som sätter sig på ett positivt sätt. "Isande diskant" får mig att tänka på Elin Lanto på svenska. För att på något sätt förklara hur jag menar politiskt korrekt så säger jag helt enkelt att antalet singlar som skulle kunna komma som en mellanlandning efter en lyckad första singel är så många att man på skivbolaget skulle få så mycket beslutångest att man skulle bli tvungen att antigen låta fansen bestämma eller helt enkelt spela in en till liten låt som sedan dyker om som extraspår på det nya albumet ett år senare. Var det en okej förklaring?
Så kort och gott, jag tycker att "Prinsen av peking" är en medioker andrahanssortering för de som har för mycket radiohits i huvudet. Jag kommer själv inte kunna undgå att lyssna igenom dess enkla och glada symmetri som verkligen väger emot "Lev som en gris och dö som en hund" då det efter ett par varv är som att ta bort tuggummi ur håret. Men jag kommer verkligen inte klara av att vänta in mina favoritspår, "Forward" kommer bli en flitigt använd funktion emmellanåt.
Bästa spår: "New York"
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar