Still standing at your backdoor - "I väntan på Lykke" (Indiepop)

Foto: Martina Hoogland Ivanow

Likt "Little bit EP" som släpptes av Lykke Li år 2007 så har de varit början på en stor karriär. Taxi Taxi! började ungefär samtidigt, och nu har de etablerat sig och "Still standing att your backdoor" kan vara årets indiepop. För redan nu så känner jag doften av drygt tusen indiefrisyrer som har sprayats sönder med hårspray för den fantastiska kväll med de fantstiska systarna Johanna och Miriam. Det är fantstiskt, det är sorligt och det är fullkomligt barnsligt. Man kan liksom höra deras ljuva och unga stämmor göra allt de kan för att bli hörda, det är som ett rop ifrån en liten åttaåring. Lykke Li åter också som en åttaåring och släpper snart sitt andra album. Det här är bara en upptakt, i väntan på Lykke.

Om man gillar att kolla på karriärer och ur ett lite mer affärsmässigt perspektiv så kan man inte låta bli att le åt deras väg som bara är helt utstakad. Har man någonsin hört Amanda Jenssen med "Don't worry" eller Jenny Wilson och "Summertime - the roughest time" så känner man nämligen direkt igen sig i det koncept där acapellan lägger grunden och sedan så följer gitarrerna efter. Appropå Jenny Wilson så kan jag även dra paralleller tillbaka till det tidiga nittiotalet då Honey Is Cool regerade på göteborgsscenen och Karin Drejier (Som samarbetat med Jenny Wilson ett antal gånger) där sjöng med sin väldigt sköra och gälla stämma. För jag vet inte vem som är vem när jag bara lyssnar på skivan, men någon av de två systrarna har verkligen samma nasala kompressor på sina stämband. det låter helt fantastiskt!

Jag tänker speciellt på guldkorn så som "Ripest fruit", hemtrevliga och robusta "His heart or mine" och titelspåret "Still standing att your backdoor". Men det som i särklass är det bästa jag hört iår måste vara "Same side of the moon" där vemodet och ångesten är så stor att man bara vill drunkna i de egna tårarna. För någonstans, för ett kort ögonblick så kommer den laddade och poetiskt nakna svenska textraden som bara får alla som lyssnar att smälta. Jag har sällan hört två tjejer med så olika röster som bara passar ihop så otroligt bra, det är en ära att äga skivan. Alltihopa är producerat och inspelat av gruppen Tape, god bless deras skicklighet.

Kan man inte se eller förstå storheten i det här så har man en styrka i sina lyssningsegenskaper, men man har även en stor svaghet. Men alla ser helt enkelt inte allting från samma sida. Vi är helt enkelt på varsin sida av månen.

Bästa spår: "Same side of the moon", jag flöt faktiskt nästan bort.