Jag blir hellre jagad av pirater (Än jagad av folk)

Foto: Piratpartiet

Låt oss prata om Folkfronten, det är ett parti emot det mångkulturella och som vill sätta Sverige först. Nu är det så att vi lever på en jord, och det är allt vi har. Om vi inte kan dela på den och måste sätta gränser överallt bara för att vi inte tål främmande folk, varför ska vi då förtjäna den? Det påstås att det är de som kommer ifrån andra kulturer som skapar brott, våldtäkter och liknande här i västvärlden, men vad har vi gjort för att förhindra det? Vi är inget annat än fientliga och rädda för de som har en annan bakgrund, vi kan itne acceptera att de har en annan värld i tankarna och inte är vana med det "svenska sättet".

Jag fick kommentarer på mitt förra politiska inlägg om att Folkfronten håller Sverige lungt, och jag vill bara säga åt dessa aspiranter till Ku Klux Klan (Det kanske är hårt sagt, men jag tycker att skillnaden är extremt hårfin om den ens existerar), dessa nationalister att de har ett sjukt vrickad och äcklande syn på omvärlden. De södre regionerna var före oss och har länge legat före i det mesta, de uppfann matematiken for god zake! Om man ska klanka ner på dessa så kan man även klanka ner på oss bleka svenskar som flyger post till Gotland för att sortera det och sedan flyga tilbaka det cirka två kvarter bort. Våra våldtäktsmän, våra idiotiska polikter utan frihetssinne och våran extremt torra kultur.

Folkfronten har inte mycket gott i sig, om jag får välja en tröja att bära så går jag hellre på Piratparitets än detta nedtryckande parti som inte ens borde få göra sig hörda. Demokrati och yttrandefrihet är en sak, men vissa saker kanske man ska hålla för sig själv.

Rest in peace glasses

Foto: Enmilsten

Jag måste samla mina tankar, för det har varit rörigt idag. Det har varit glasögonbågar som gått i delar, lappar som delats ut, saft, kyla och sist men inte minst rasism. Om vi börjar från början så har jag idag ljugit för att slippa betala pappersavgiften för att alla tjugotre exemplar av brevet angående klassresan som jag skrev ut i bibilioteket idag, det är alltid gratis så länge det inte handlar om privat bruk. Sen så ägnade jag en timme på stan för att fika själv och desperat letat upp bekanta för att mina glasögon varit defekta redan i fabrikstillverkning och behövde få en snabbreparation så jag kan ha något par medan jag väntar på ett nytt felfritt par bågar. Jag kan där alltså understryka att det inte var mitt fel att de gick sönder, och att det var väldigt kallt att cykla hem ifrån stan iklädd t-shirt vid fem tiden.

Det hjälper inte heller att man dör av att man druckit typ en liter saft i skolan och nu behöve gå på toa, hela vägen hem till Vibble var en riktig pina. Jag började samtidigt även tänka på att jag nu under en hel vecka ska kräva ifyllda lappar angående våran klassresa, tänk att på fredag behöva sucka över att man saknar hälften av lapparna och nästan stryker ihopknycklade formulär. Det kallas en illa behandlad byråkrati, inget kan ske förrän alla formulär är ifyllda och då väntar ännu mer förhandlar om mer formulär som ska beställa varor där man fyller ordrar och beställer med formulär. Låter det krånligt? jag ska bara samla mig så tar vi rasismen sen.

I'm a superhero!

Foto: Enmilsten

En morgon med Word och The Cranberries är en morgon där tiden nästan flyger iväg. Jag försöker nu styra upp våran klassresa som vi lite impulsivt ska anordna, om det går som jag tänkt ska vi börja sälja något om tre veckor. Jag kanske är lite högtsvindlande i mina planer men jag ska faktiskt få igång klassen nu så det blir av, så oengagerade kan vi väl ändå inte vara hela bunten. Lissie Trullys cover på "Ready for the floor" är lite av dagens temalåt, jag vill bara att allt ska komma nu så man kan slå bort det och fortsätta. "I'm on freaking fire, don't try to stop me!"

Så med mina nyvunna superkrafter så startar jag veckan med att skriva bred, göra formulär och dela ut detta. Inget kan stå ivägen för mina planer nu, det låter faktiskt som om jag läser mitt egna horoskop. I högtalarna går JJ med sitt knarkbelagda album "No 2", det har hänt en del under den tid jag försökt få ihop ett inlägg.

Ännu ett I-landsproblem

Foto: Enmilsten

Jag har panik, en stor fet sten som trycker ner mig. Jag försöker ordna PRAO-plats helt utan lyckat resultat. Jag vet inte om jag siktar för högt men alla de här mediaföretagen som gör extremt bra journalistik i form av text, bild och ljud tar bara emot äldre och mer utbildade praktikanter. Det står klart och tydligt på P3:s hemsida, Aftonbladet annonserar också om det på sin jobbsida. Jag har mailat PSL som inte svarar och även två skivbolag, varav ett som gav avslag då jag i förberedande syfte kotnrollfrågade förra året. Jag vet inte om jag borde sikta lägre, men det finns faktiskt inget mellan. Jag landar återigen på lokal nivå där alla nyheter som inte är om de lokala tragedierna är tagna ifrån TT.

Det är lite sorligt att tänka tanken, men om man inte hittar något så är sannolikheten att skolan erbjuder ett otacksamt lagerjobb väldigt stor. Jag mailade nyss Metro i Stockholm och hoppas på ett positivt svar därifrån, jag ska snart börja kolla på webbredaktioner och lokala medium på andra orter. Det känns dumt att ta Radio Gotland igen och jag vägar faktiskt de lokala tidningarna här. Just nu så vädjar jag till journalister landet över, har eran arbetsplats möjlighet att låta mig komma och ha praktik i två veckor senare i höst?

Det ena och det andra är det trejde som leder till något

Varför har jag alltid nekat mina hörlurar Portishead? Det är en gåta att jag inte fallit för deras sound som påminner om en mer analog och gammalmodig Karin Drejier som dessutom fått en vit soulröst. Jag beställde idag alla deras studioalbum tillsammans med världens enda och faktiskt exprimenterande Lars Winnerbäcks nya, jag är jättenyfiken på om han släppt in keyboardister i mer än en låt. Appropå Lars så blev han och Miss Li årets turnékung respektive drottning enligt Aftonbladet, ska vi räkna antalet spelningar och publik så får vi nog räkna om lite. Jag kan slå vad om att min Favorit Lykke Li hade lite mer på sina festivalspelningar i USA än Lasse på Hultsfred, och har Johan Palm ens gjort något annat än att leka mesig rockstjärna den här sommaren? Dessutom så var Frida Hyvönen kanske värd lite mer för sin konst som hon sprider, men tillbaka till Johan.

Dagens blogginlägg ifrån popvärlden är Johans egna där han svarar på alla frågor som "fansen" skickat. Väldigt underhållande när man väl kommer till frågor så som "Gillar du diskborstar?", "Gillar du tvättmedel?", "Gillar du tvättmaskiner?", ja ni förstår kanske poängen. Men det är ibland klockrena svar som faktiskt får en att falla av stolen. "Metro Queer", dagens fras om jag får vara med och bestämma. Men om vi går tillbaka till början så kan vi konstatera att jag nu tagit Portishead och flätat samman dem med begreppet "Metro queer" mer känt som MQ, ibland har jag faktiskt "förmågan".

En himmelsk drog?

Foto: Emma Svensson / Rockfoto

Jag lyssnar sällan på "Hangesta hill", de svenska (Ska vi säga milt elektroinfluerade rockarna) i Kent har ett engelskt album som jag borde ta mig an lite oftare. Dessutom har de ett som jag aldrig lyssnat på, jag måste Köpa "Isola" någon dag. För jag tycker att Kent blir mer lätthanterligt på engelska, de svenska är nästan som att gå på vatten då man sjunger ner i havet under sig direkt. Ge mig ytlighet någon gång Jocke Berg. De har också satt igång och börjat arbeta med det nya albumet, inget datum verkar vara satt men jag vill själv tro att vi får vänta tills snön antigen har börjat falla eller tills dess då den smält bort.

Det är lite otroligt att jag också fastnat här hemma och inte cyklat iväg så som jag skulle, men min familj kom hem så pass sent och nu orkar jag bara inte resa mig upp. Funderar på hur jag ska göra med det här Pro Logic som jag ska ha till min Mac, jag behöver själva datorn nästa vecka så måste höra av mig till Johan snart. Kent har faktiskt spelat in musik i Garageband och Pro Logic, senaste plattan "Tillbaka till samtiden" går att återskapa exakt om man bara lyssnar noga och jobbar lite på att söka igenom alla loopar.

Har ni förresten läst frågestunden som skedde tidigare iår på Kent.nu? Något av det roligaste jag läst på länge.

Innanför skallbenet på en söndag morgon

Om en timme så demostreras det i stan, de uppmärksammade och inte så omtyckta i partiet Folkfronten har hittat till ön sprider nu skräck med sin fientlighet. Jag fick nyss tipset av Pernilla att komma dit, men då jag sitter fast med hunden så lär det dröja innan jag faktiskt kan. Men jag ska göra ett försök, för att sitta hemma mår ingen särskilt bra utav. Och min enda planerade aktivitet idag är faktiskt att lyssna på Lilak och albumet "Birds, water and days". Det lär vara väldigt fridfullt och kanske lite väl avslappnat när deras minst sagt insmältande när albumet plockas upp ur min kartong med skivor ifrån Dotshop.

Sen så måste jag fråga hur Popaganda var, för som jag ser det var det bara att dissa den lilla scenen och stå framför den stora hella helgen. Det var så mycket bra band att jag blir gråtfärdig. Där bland Lykke Li, Hajen, Markus Krunegård, [Ingenting], Jenny Wilson och Florence Valentin. Man kunde skita i Parken, Deportees och Camera Obscura som spelade på den lilla och heltid jobba med att hålla sin plats längst fram från och med att man kom in tills man lämnat. Jag tycker faktiskt lite synd om alla de som bytte scen bara för att få en glimt av något annat än det självklara och underbara schema som satts upp. Nästa år ska jag vara där, jag sparar redan.

Notering: Nedanstående klipp är inte ifrån Popaganda, men samma show upprepades även där.

En brödrost och söndagsyra

Foto: Popjustice.com

Jag sitter hemma en lördag, lite trist men ändå rätt skapligt. Jag har hittat en fotohistoria med Erik Hassle om Toaster Hassle, alltså brödrosthumor på hög nivå som ni kan läsa här. Jag lyssnar på lite allt möjligt, Itunes och Spotify går på högvarv och stärker varandras svaghetet. Har ni förresten tänkt på hur coolt det vore om man hade visuella effekter i Spotify? lite segt med en dålig uppkoppling kanske, men ändå. Har försökt lyssna på The Libertines, men det gick totalt åt helvete när jag nästan somnade av soundet. Däremot så hittade jag något lite roligare som bar namnet Love As Laughter, albumet "Sea to shining sea" är något att tokhylla så här när mörket fallit. Gillar man inte stökig musik så har man alltid tvärrena Phoenix eller The White Lies att vända sig till, "Unfinished business" ifrån den senaste plattan "To lose my life" är bara underbar.

Jag har också hunnit med att se "Date movie" ikväll, det var på tok för lite dejtande och så var parodierna inte så klockrena som de borde. Det vore roligt om man kunde göra de lite mer episka och kanske inte så djupt rotade i vissa filmer där man inte kan koppla det roliga i sammanhanget. Men det som verkligen förvånar mig är att jag inte hunnit med något nyttigt ikväll, bara läsk, teve och musik. Det är nästan så man blir förbannad, jag kunde ju ha gjort glosor, städat upp i datorn eller mitt rum som ser ut som jag vet inte vad. Jag har också redan börjat darra inför tanken att det snart är måndag, fast det fortfarande är ett helt dygn kvar.

Oh, how cute! (Fucking hairday)

Foto: Enmilsten

Hur blev håret nu då? Eftersom jag är sämst på före- och efterbilder då ja alltid glömmer att ta en bild precis före så måste jag leta efter den senast tagna och helt inte osmickrande bilden. Som tur är så är jag jätteduktig på att ta bilder där man inte kan se skillnaden, det är en väldigt bra egenskap att ha (eller inte). Men som ni ser ovan så blev det en viss skillnad på den ofixade och icke blonderade Emil som var i Göteborg förra helgen och den Emil som satt ute i friggeboden i eftermiddags. Jag vill bara påpeka att jag lär ändra min frisyr med allt detta wax, mousse och fix som jag har, fast den lilla hjälmen jag har på bilden är väldigt rolig att ha faktiskt. Fast frågan är om jag kan få till det lika bra som mina frisör Sandra, jag tvivlar starkt men lever med hoppet.

Så nu när ni sett mitt hår så kan vi gå vidare i livet, det är lördag och livet borde leka. Med femhundra nytjänade efter dagens hockey så vill jag egentligen göra något och vara med folk, fast folk lär inte vara särskillt pigga ungefär som vanligt. Suben i min friggebod är dum i huvudet så att lyssna på musik där lär gå bort tills den fått ett basfilter som håller mellanregistret borta. Nu återstår alltså att sova, se på teve själv, se på teve med familjen och ta en promenad eller cykla runt som en och en annan enstöring. Vilket föredrar ni?

På vattenytan flyter koloniblodet

Foto: Enmilsten

Det har varit otroligt mycket färg i mitt liv de senaste timmarna. Förutom att jag sitter i lila byxor och en gul shorta så har jag färgat håret, jobbat med Photoshop och klurat ihop en liten makeup för bloggen. Och med en baktanke så har jag faktiskt skapat något lite halvkreativt med månadens bästa bilder och ett djupt budskap. För jag är inte i centrum, där står nämligen Frida Hyvönen och sjunger. Vid sidan om står jag, Lilo, de glada partymänniskorna och under allt har vi då Göteborgs husväggar. Historen bakom allt det här kommer senare, just nu ska vi koncentrera oss på Delawarefloden i USA.

För en gång i tiden så försökte Sverige ta över och kolonisera land på bägge sidorna av floden, där skulle en större markbit bilda New Sweden med städer som Mölndal, Nya Göteborg och Nya Stockholm. Och visst lyckades det, i sjutton år så höll vi oss där innan Nya Nederländerna insåg att vi stod ivägen för deras kolonisiering valde att kriga och driva ut Sverige där ifrån. Långa förhandlingar skedde också efteråt för att vi skulle få tillbaka våran koloni, men det lyckades aldrig. Jag började tänka på den här historien när jag imorse återigen hörde A Camp med hennes "Colonia" som just handlar om koloniseringen. Och för mig är det en maktkamp där kriget bestämmer, för utan holländarnas attack hade vi kanske aldrig gett upp våran bit mark.

Det är en signal på att man med starka aktioner kan sätta stopp för sånt som hamnar i ens väg, och att det man säger inte alltid är något som blir ihågkommet. Det är också en av grundpelarna i min blogg, ord ska inte falla i glömska. Bara lagras någonstans tills de får en mening. Därför är Delawarefloden fortfarande svensk, eller iallafall i mina tankar. Det var ansikte mot ansikte striden skedde, utan dokumentation på vad som gjordes eller sades. Med en blogg direkt ifrån kriget hade det kanske skett, en liten del av Sverige i ett annat land.

Eftertänksamhet

Nu har Oasis splittrats, nyheten är bekräftad av Noel själv. Nu saknar vi bara MGMT:s nya platta, några låtar därifrån spelades tydligen på Popaganda igår, så det kan inte vara allt för långt kvar. Jag sitter och sörjer ännu en gång faktumet att jag är här på Gotland, fast igår så hade jag så mycket annat att tänka på att jag faktiskt glömde bort att det pågick något roligare på andra sidan havet. Jag besökte nämligen ungdomshuset Fenix inne i stan, det är lite som en fritidsgård fast med en högre målgrupp. Så tillsammans med grabbarna grus (Egentligen borde jag kalla alla min vänner det bara för ordvitsens skull) så satt vi där och kände in stämningen samt såg världens bästa musikhistoriska film, "The boat that rocked". Jag kan inte förklara kärleken till scenen där Simon som precis fått veta att hans aktenskap är en bluff och då ska spela Lorraine Ellison med "Stay with me baby" i piratradion, vackert som jag vet inte riktigt vad.

Fenix är helt klart ett ställe jag hänger på fler gånger, det är lite mer vuxet än fritidsgården är i Vibble där vi gör pärlplattor och spelar spel. Men det är inget fel på det, dock så blir målgruppen lite lägre. Insåg dock i spöregnet på vägen hem att man kanske ska ha någon form av jacka med sig om man åker in en kväll och inte är säker på att regnmolen håller sig borta. Dagens skiva som ska få en lyssning är den nostalgiska "You could have it so much better" med Franz Ferdinand.

Hejsan hårfixering!

Foto: Enmilsten

Ännu en gång har jag klippt mig, och jag sa till min frisör när vi var klara att vi lyckats efter tre års sökande. Troligen så har jag nu fått den frisyr jag vill ha. om det kommer fortsätta vara lika brao m två veckor får vi se, men just nu så ska det fönas, plattas, stylas och visas upp då jag är extremt glad över att ha fått en frisyr jag gillar. Mamma frågade varför jag vill ha rakt hår, och svaret är väldigt enkelt då jag inte gillar lockar och allt annat jobbigt. Även hårfärg har köpts in, men allt sånt ska vi inte ta förrän imorgon när solen skiner och allt vatten dunstat bort. Jag cyklade hem i ett spöregn, dock så var det nästan molnfritt när jag började och jag trodde att de största skurarna var över. Där ser man hur fel man faktiskt kan ha.

Nya hörlurar är också ett utav dagens inköp, enkla in ear-hörlurar ifrån Koss för fyrahundra kronor. Fick också en garanti på ett år, något som jag skrattade åt länge. Men ingen skiva med Crystal Castles sytes till, enligt Markus så kommer den inte in i affären förrän tidigast onsdag. Nu är det iallafall sängen som gäller, imorgon fotograferar vi hår och skriver om hockeymorsor.

En grammatisk fördel med blogg

Om en lärare frågar eleverna "Kan ni sköta er och jobba utan surfa durfa?"en fredag eftermiddagen sista lektionen och tror på elevernas slaviska "Ja" så är man väldigt godtrogen. Men eftersom vi efter lite tjat lyckades få förtroende att sitta ensamma i en datorsal istället för att ha håla tills lektionen egentligen skulle ha börjat så kanske vi borde lyda, men sen när fick vi tonåringar något som helst samveta över att hålla någon vuxens förtroende? Jag lyssnar igenom Fever Rays album samtidigt som jag nu bloggar och gör några enstaka repetitionsövningar, ja jag gör faktiskt det! Fast jag är lite förbannad,världens sämsta tangnetbord har mellanslagstangent som som fungerar lika bra som en stekspade utan själva spaden.

Men ifall Åsa nu skulle komma in på bloggen och läsa mina fina avslöjanden så har jag fixat en liten egenskriven text på spanska, den går så här. "Hola profesora Åsa, tú es una profesora muy instroctiva. Me gusta tú sentido del humor y misercordiosa, Espera tú es buena y se enfadada cuando..." Och där kom Åsa, jag kan faktiskt inte avsluta min text förrän hon kommit på hur man böjer "att läsa" som är "Leer"till "Du läser". Och då kan vi ta det på svenska, tack vare detta blogginlägg så kanskevi lär oss något viktigt ifrån de oregelbundna verbens värld.

Fåfånga och bas

Foto: Enmilsten

Då var skjortan framplockad och jeansen uppdragna, idag har vi skolfoto. Precis som alltid så brukar jag ha en dålig dag eftersom jag antigen inte får till håret, inser vilken ful frisyr jag hade då typ en månad efter eller helt enkelt glömmer bort och tar på mig fulkläder och har fulfrisyr frivilligt. Idag skämtar vi till det och kör det lockiga nyduschade och torkade håret tillsammans med en gul shorta och randiga lite oldschoool-aktiga jeans, det känns lite uppklätt faktiskt. Men jag gillar det, jag gillar det verkligen. Hittade även min randiga mössa som typ alltid försvinner, jag förstår inte riktigt vad jag har gjort den.

Sen så fortsätter min fåfänga att sprida sig då jag även ska klippa mig idag, en ny lila flaska ska köpas in som fungerar lite bättre på mitt då nyklippta hår. Jag ska köpa nya in ear-hörlurar med oändligt många pluppar till, dock blir det inte som Antons överdesignade med volym, stopp och mikrofon på själva sladden ner till iPoden. Tror de kostade runt åttahundra om jag inte minns helt fel. Men det ska bli skönt att få stänga in sig i ett par lite mer bas-baserade ljudkällor, Hi-Fi Klubben tjatar ju jämt om att "Bad sound kills good music".

Humbug - "Indierocken möter en sorts poetisk och mörk postpunkstil" (Indierock)

Foto: Guy Aroch / Arcticmonkeys.com

"Who the fuck are Arctic Monkeys?", den frågan ställer förutom bandet själva även civila människor världen över. Jag har inte världens koll på killarna men har efter påtryckingar och en viss rastlöshet valt att lyssna in dem och speciellt då just ep:n som jag nyss nämnde. Nu så sitter jag iallafall med "Humbug", en skiva med en av de bättre albumtitlarna iår. Ordet är nämligen ett uttryck för bedrägeri och att lura de som är väldigt trogna, något som jag kan relatera till den här plattan. Jag har nämligen en tankegång om den här skivan, den tredje fullängdaren i ordningen.

Till skillnad ifrån de förra albumen så har man smutsat ner soundet lite och fått in några kaxiga Franz Ferdinand-vibbar, Alex Turner sjunger släpigare och gapigare än någonsin. Tänk er att Nick Cave fått ha ett finger med i spelet (Nu är ju så inte fallet, men deras cover på "Red right hand" ser jag fram emot), indierocken möter en sorts poetisk och mörk postpunkstil. Detta märks väldigt tydligt i "Dangorous animals". Men något väldigt intressant finns att hitta i spåren "My propeller", "Cornerstone" samt singeln "Crying Lightning", nämligen keyboarden som någonstans ligger och lite lågt fyller tomrum. "The Jeweller's hands" har också klockspel vilket jag blir väldigt glad över då det verkligen bryter och skapar en kontrast mot skivan. Dock så är detta också en stor nackdel, för lyssna på "Favourite worst nightmare". Där snackar vi en rak linje, "Humbug" är lika mycket berg-och-dalbana som en heldag på Liseberg.

Man blir förvirrad i den positiva mini-makeovern som bandet har gjort, det är lika stora jack mellan låtarna som det är mellan USA och Frankrike som ännu idag inte kommer riktigt överens. Om vi återigen tar "Cornerstone" som exempel så är det en extrem skillnad mellan det lätt poppiga soundet och "Dangerous animals" rappa The Hives-uppbyggnad. Det är kort sagt en varierande platta och jag kan förstå de inbitna fansen som kommer få klockrena arenalåtar med plats för enorma glädjerop, dessvärre förstår jag inte hur de har kunnat försumma de allra coolaste gitarriffen, alla som hört "A view from the afternoon" och "When the sun goes down" vet vad grabbarna går för. Josh Homme är väl inte heller så känd för att hålla ett extremt högt tempo, då hade jag hellre sett geniet Trevor Horn bakom rocklåten "Owner of a lonely heart" på producentens stol.

Bästa spår: Det står mellan Alex och Allison Mosshearts samarbete i "Fire and the thud" och "Dangerous animals", Avgör själv.

Himmelskt och rörigt

Jag vet inte om ni hört Sound Of Arrows förut, om inte så rekommenderar jag en heldag med deras Myspace och andra sidor där man lyckats streama deras musik. Att köpa deras enda EP och singel är lika självklart som att himlen är blå, eller i deras fall lila. Jag är totalt kär i den indieanda som duon med sin Pet Shop Boys-pop sprider över internet, de har redan samarbetat med Name The Pet och Jonathan Johansson och siktar högre. "Into the clouds" är deras senaste lilla melodi och jag blir äcklad av hur vacker den är rent visuellt. "M.A.G.I.C." släpptes redan i januari, men nu sitter jag här och diggar sönder gruppen som snart måste få sitt enorma genombrott.

Världens största eloge till världens skönaste grupp, som förövrigt ledde mig in på Jonathan Johansson och hans minst sagt intressanta singer/songwriter-musik där man knappt hör hans ylande och gnällande i visorna. Jag lyssnar på "En hand i himelen" som är hans senaste album och där även titelspåret blivit remixat av Sound Of Arrows. Det är lite läskigt hur man kan knyta musiker till andra musiker, allt har just nu med himlen att göra. Som Parken sjunger, "Åt helvete med himlen".

Musikaliskt överskott

Det är otroligt vad mycket musik det finns, ett av de större och faktiskt rätt så bra skivbolagen EMI skickade idag ut ett pressmeddelande om deras nya pophopp MPHO. Jag har lyssnat in singeln "Box n locks" och blev förvånad, den glammiga och funkiga popmusiken hon gör har blandats ut med r'n'b och skapat något halv-mainstream och snarlikt The Smiths (Singeln måste bara vara samplad!) med Santogold. En intressant parantes är att hon också finns med på en alternativ version av Erik Hassles nya singel "Don't bring flowers", men det är som sagt bara en parantes då. Så för er som tröttnat på Little Boots alla redan, lyssna in er på MPHO:s Myspace.

Scissor Sisters spelar också in ett nytt album samtidigt som Calvin Harris har något mystiskt för sig med Kylie Minouge. Många aritster är påväg tillbaka nu i höst, det känns som att jag saknar alla de där som verkligen gjorde hits för ett par år sen. Jag tänker på Red Hot Chilli Peppers, James Blunt, Gnarls Barkley ("St. elsewhere" var bara helt underbar, kolal videoklippet nedan.) och Norah Jones. Den sistnämnda släpper faktiskt ett album senare i år. Det finns så mycket musik, hur ska jag kunna hinna med att lyssna på allt?

Trodde du att jag hade försovit mig?

Vi har ett skolarbete i svenska och so som kretsar kring Visby och dess världsarv. Där ska vi delta i någon utav de arrangerade aktiviteter eller tävlingar som hör ihop med världsarvsdagen, något som lockar fram kreativiteten i de flesta. Och jag gillar när jag får vara kreativ, att använda ord, bild och ljud för att skapa något. Jag har själv valt att delta i tre tävlingar, en där jag med Anton ska göra en låt om Visby och sedan två där jag själv ska skriva en novell samt fotografera. Ett roligt initiativ utav våran lärare, som även gjorde en hel film med oss i åttan. Om jag inte visste bättre så skulle man kunna säga att vi haft estet och scenskolans lektioner på schmeat under hela våren.

Idag har jag iallafall lite sovmorgon och ett ganska lugnt schema, så sitter och lyssnar på Keane utblandat med 120 Days för att få tiden att gå. Det är typ som att lyssna på The Killers fast det är lite gladare och trevligare repsektive mörkt och elektroniskt. Riktigt spännande album iallafall, ska göra en jämnförelse på dessa och "Sam's town" för att höra den egentliga skillnaden. Sen så är det snart helg också, bara idag och imorgon sen så får man sova och lyssna på skivor i friggeboden. Det ska dock spelas skivor på ännu en hockeymatch, tror jag ska trycka in lite alternativ rock mellan klassikerna. Det vore faktiskt roligt att få spela "My party" med Kings Of Leon.

Ja, jag vet att det är prickar överallt!

Foto: Enmilsten

Jag vill inte vara dryg, sur och smått cynisk, det skapar faktiskt en extremt dålig stämning. För varje gång jag får ett sånt där deppinfall och tycker att allt och alla passar in under kategorin tråkigt, stelt och fel så vill jag ignet hellre än att blogga. Och skulle jag inte försöka avleda tankarna så skulle den här bloggen ganska snabbt förvandlas till en svart sida med emotionella rosa döskallar och skärsår till höger och vänster, nu överdriver jag en del men det är så skönt att släppa ut allt som är fel i textform. Särskillt just nu när jag läser om alter egot Kisses och hennes blogg som är en ren pina i form av underhållning. Det är inget vettigt, inte en klok åsikt eller några tipsaeller fakta så långt ögat når. Enkla och egocentriska åsikter där siktet är inställt på att folk ska reagera, precis som hennes dröm är att starta en pr-byrå så använder hon fula knep för att locka sina läsare. Blondinbella vet iallafall vad politik betyder, Kisses behöver be någon av sina läsare slå upp det åt henne på Wikipedia för att förstå.

Själv har man hållt humöret uppe och varit med massor av trevliga människor på fritidsgården, riktigt trevligt att träffa allt folk som man aldrig annars ser så ofta. Vi har alltid något att prata om, precis som Tessan konstaterade när vi satt och åt toast i soffan. Pernilla (som jag egentligen inte får nämna då hon inte vill att folk ska veta att hon är på gården) som har haft lite oturliga kärleksturer är nu tillbaka glad och pratig, hon är väldigt djup i sina samtal och jag uppskattar att prata om samtiden med henne. Planer, senarion och moral är lite av de diskussioner som vi tar upp när vi bara sitter i soffan och äter chokladbollar. Det är faktiskt kvällens stora hyllning, fritidsgården och chokladbollar. Men kan inte mina fräknar försvinna snart?

Lycklig, lycklig?

Satt nyss och lät tankarna flyta iväg, hittade de små och söta tjejerna i Lucky Twice med världens roligaste hit "Lucky". Självklart så är det ett verk av Anoo Bhagavan och Niclas samt Jonas Von Der Burg som ligger bakom hits med Danny, September, Ghatania och liknande, här har vi dock en rolig twist. Det finns en b-sida som tjejerna har gjort, denna är en cover som från början gjordes utav inga mindre än The Tough Alliance. Jag började spåna i vad de gör idag, och överraskningarna började hagla direkt. Till exempel så fick jag veta att den där lilla tjejen Sofie som gjorde "Superduperkille" medverkade i gruppen innan hon lämnade för att starta en karriär med sin bror, vad som hände där är det nog ingen som vet. Nu har en ny tjej ersatt Superduper-Sofie och det ryktas om ett nytt album om man ska tro osäkra källor. Om det kommer så ska det komma senare iår, frågan är då om det kan slå "Lucky" som faktiskt är en utav popvärldens roligaste dängor.

Har fått Arctic Monkeys och den nya "Humbug" levererad i brevlådan idag, imorgon ska jag försöka recensera den och jag kan lova att vi ska dyka djupt ner i innerbörden av just ordet "Humbug". En skiva som ligger på topplistan över det som ska köpas in är den här "100 best film classics", otroligt roligt att känna igen varenda liten ton som gått i klassiska filmer som man inte ens sett, det är otroligt hur dessa sprider sig som eld. Hittade nyss också Jack Sparrows signaturmelodi ifrån piratfilmerna, "One last shot" är underbar i sin orkesterglans. Tänk vart man kan ta vägen när tankarna får flöda fritt och handen klicka sig fram över internet.

Kritik riktad till pensionärer med jobbet kvar

Foto: Enmilsten

Förlåt mig men jag måste få ta till hårda ord här, och det händer faktskt bara när politiker är helt dumma i huvudet. Hur i helvete tänker Moderaterna?! Längre skoldagar med mer språk och matematrik, det är rent idiotiskt! Jag har gått i skolan sedan milleniumskiftet och det är fan inte lite timmar om man börjar på kanske fem om dagen och gradvis höjt till dagens dryga åtta. Jag går över fyrtio timmar i veckan i den där plågsamma bokdjungeln, varje morgon tvingas jag stiga upp äckligt tidigt och sedan slockar man innan sänggång för att man är helt slutkörd och förstör sedan för resten av natten. Det är tung luft, femhundra andra zombies och lika näringsfattigt som ett par a4-ark, har politikerna ens försökt sätta sig och genomleva en vecka?

Tänk er en värld där de morgonpigga idioterna inte styr och vi har lyckats hitta ett sommartid och vintertidssytem för hur dagarna ska börja. Ingen vill gå upp när det är mörkt, så allt ska helt enkelt gå efter solen. Visst, man kanske vänjer sig och blir lika morgontrött när man får gå upp senare då allting är förskjutet till att öppna kanske en eller två timmar. Men då ska man faktiskt tänka på att solljuset gör allting mycket enklare och jag tror att de flesta skulle bli mycket gladare. Sen behöver man inte gå så många timmar i skolan heller, stora block där varje ämne läses en eller två gånger i veckan skulle minimera all dötid och jobbiga hålor vilket sparar tid så alla får komma hem i tid också.

Jag kanske bara är en drömmare eller helt enkelt jobbig, men när jag ser på beslut som fattas så förstår jag inte riktigt. Har politiker varit barn? kan de förstå hur jobbigt det är att klockan halv tre gå till det sista långa so-passet där man ska läsa om ännu en revolution utan magen tankad på allt man behöver och en luft som ger huvudvärk? Jag undrar om de ens hört elevers klagomål någon gång, för det är en extremt dum idé at styra något man inte har koll på. Antaligen är de för gamla och har redan glömt hur det var, men skit i fossilerna då! Tillsätt yngre och mer naiva politiker som ännu vet hur utveckling går till, vi behöver en revolution i Sverige. Jag har faktiskt en plan på hur man ska göra om riksdagen, men det får vila tills nästa gång som politikerna gör bort sig.

Den ljusa sidan av dagen

Foto: Enmilsten

Vädret kunde ha varit bättre, för idag så har molnen valt att täcka himmlen samtidigt som kylan drar in. Jag gäspar som om det gälle livet och Kleerups sound ekar genom rummet tidigt på morgonen. Idag är det onsdag och skivsläppens dag, för av någon anledning så har man valt att lägga nästan alla releaser mitt i veckan. Ett axplock utav vad som släpps just idag den tjugosjätte augusti är bland annat Imogen Heap, David Guetta, Arctic Monkeys (Som ramlar ner i brevlådan i eftermiddag), Nazareth och även en "Absolute music". Det är en väldigt blandning på den långa istan som jag skumamr igenom, om två dagar så kommer faktiskt också Whitney Houstons comeback "I look to you". Det är en välfylld popmarknad på gång iallafall, den kommersiella radiohösten lär bli ett tråkigt och modernt helvete då musikcheferna inte kan låta bli aritster som Gathania ifrån "Idol".

Facebook påminner mig om födelsedagar också, imorgon fyller nämligen Gustav i min klass år. Jag minns redan i sjuan när han blev förbannad för att jag spred det då han inte ville att någon skulle veta, det var ioförsig rätt harmlöst och vi hade jätteroligt. Undrar om han blir lika sur imorgon? Det finns kanske bara ett sätt att ta reda på det, men först så ska jag överleva allt annat den här dagen ska bjuda på.

Notering: Jag tror min laptop borde vara här hemma hos mig snart, precis som min mac.

Sömnen är den enda vilan (Idrottsbekymmer)

Foto: Enmilsten

Nu så är det dags att sova, och jag är inte glad. Imorgon så börjar veckans värsta dag och alla goda nyheter ligger kvar i kistan vars sista spik precis slogs igen, jag har bara hoppet kvar just nu. För det första så är det kallt, sen så är man fast i ett mönster som ska upprepas fram till mitten på juni nästa år. Jag tror jag håller på att bli galen, symptomen för olika psykologiska sjukdomar blir allt fler. Och vill ni ha ett gott råd så ska ni aldrig besöka Vårdguiden.se då man i slutändan läser på om alla sjukdomar tills man tror att man har dem. Tanken på att ha idrott imorgon skrämmer mig, jag har inget emot själva grejen att röra på sig men jag vet att det handlar om att prestera i form av tidtagning på tre kilometer.

Har därför laddat upp med ny energi, det är negativ energi som ska sänka mig så rejält att värken i mina ben inte känns när jag springer. Då har jag den deppresiva och tonårstydliga Nordpolen tillsammans med Kent och lite nytt med Lars Winnerbäck. Beirut och andra ekonomiskt relaterade band har också fått en plats. Det var ju trots allt lönedag idag.

Nattens Spotify-lista: "En nattmacka"

Dansmusik som blivit house och som inte går att "husa" till

David Guetta har förändrats, men det är en annan historia. Nu är det så att jag hade planerat en helkväll på fritidsgården som borde varit öppen, istället så har de bara för att jävlas stängt igen för dagen och med en lapp förklarat att de återigen öppnar imorgon. Så då får man ta tag i plan b som helt enkelt går ut på att smsa alla som kan ha tråkigt och under tiden lyssna på musik. Jesper verkar ha nappat så det är väl dit min kväll bär om jag inte råkar ut för något plötsligt och överraskande. Men över till den andra historien, den om David Guetta.

Det finns housedänga som man ofta kör i samband med de stora och lyxiga festerna, jag glömmer alltid bort vad den heter men om ni vet vem Fedde Le Grand är så kanske det ringer en klocka. Just de här dansanta och nästan galna sprithävarlåtarna som man får stå ut med, där har den amerikanska ljudproducenten letat sig in. Jag blir nästan rädd med tanke på hur det har låtit innan, det var liksom mer vanlig dansmuik och inte house. Jag vet inte riktigt heller om jag ska gilla det eller inte, det har kommit som en chock. Men det positiva är att just i låten "Gettin' over" som låter precis som något av Fedde Le Grand så hittar vi Chris Willis, en äktasmörsångare för housemusik.

Ännu en stockholmsdröm

Foto: Enmilsten

Jag missar Popaganda, då jag är en av Sveriges i särsklass värsta virrpannor så har jag hela tiden trott att det var nu i helgen som den där festivalen gick av stapeln. Men när det inte stod något i en enda tidning om den här ändå rätt stora festivalen så blev jag misstänksam, och visst var det så att jag tog fel på datumen igen. Så nu sitter jag utan biljett och utan det där leendet på läpparna, om dagens skoldag inte hade snott det ifrån mina läppar så hade säkerligen den här uppenbarelsen gjort det. Man fråga just nu är, vart kan man med så här kort varsel hitta någon som får, vill och kan åka med på Popaganda nu på fredag och lördag?

Men tillbaka till den riktiga världen där man får sitta hemma och låtsas som att det regnar medan någon annan lycklig stockholmare står längst fram vid Eriksdalsbadets stora popscen. Här hemma har mjukstarten slutat och hårdträningen i såväl naturvetenskap som spanska dragit igång, jag är redan trött på allting och önskar att julen vore här. Ska också börja leta en PRAO-plats snart, förhoppningsvis så ger det mig en anledning att lämna ön i två veckor. Tror att jag med lite list kan få tag på en plats hos något medium i storstaden, två veckor på en gotländsk arbetsplats lär ta död på mig. Ni som tidigare sökt en plats, hur bär man sig åt för att få till det?

En högre makt som aldrig slutar vandra på vägen mot slutet

Foto: Enmilsten

Jag ska samla mod och göra slut med en fritidsaktivitet jag inte orkar med längre. Igår så ringde en av ledarna och frågade om jag med kort varsel skulle kunna komma på styrelsemtötet vi planerat in före sommaren. Sen så rullade det på med en förfrågan om den där heldagen som skulle arrangeras och lite samvetssnack om att många har flyttat, ni vet det vanliga som sker när man funderar på att hoppa av. Men att varje tisdag faktiskt ödsla tid på något som inte är så kul eller innehåller ens allra bästa vänner är bara iöndigt, jag får liksom inte ut något av det.

Jag har dock gått med på att vara med i styrelsen i två år, vilket jag nu måste förhandla bort. Tidsbrist är en bra anledning och att man går i nian är faktiskt en ännu bättre. För jag hatar att vara fast vid tider, flexibilitet är grunden till att kunna skapa något rörligt. Tid är frihet, men tid är också pengar. Har man inga pengar så kan man inte skapa tid nog att göra allting fritt och då låser man många människor och punkter. Detta gäller organisatiober, skolan och arbetslivet. Det här är faktiskt det friaste och mest uttrycksfulla jag har, bloggen är mitt andrum där ingen annan än jag bestämmer gränserna.

Jag lyssnar på The Xx och deras nyutkomna och självtitulerade skiva, lite smått lik Björk fast mer pop och då sansad sådan. Lyssna här (Endast med Spotify)

Hassle - "Något annat än full pott vore en förolämpning" (Pop!/Pop!/Pop)

Foto: Enmilsten

Det här är en ursäkt, en lång och smörig ursäkt till den enkla popmusiken. Luta er tillbaka och njut av denna förnedring som jag ska genomlida, samtidigt så kan ni också snappa upp vad jag har att säga om Erik Hassle. Och vi kan börja lindrigt, för det tar emot att säga att jag hade fel. Singeln "Hurtful", denna underbara singel var enligt mig en flopp och jag kunde inte riktigt förstå storheten i en krulltott vart unikhet inte existerar. Inte förrän skivan kom så förstod jag grejen, och allt är gjort av producenter som har jobbat med Amy Diamond, A-Teens och även lite Charlotte Perelli. Ja ni hörde rätt, Mack, Typser och Grizzly som är lite av ett par doldisar med sitt bolag Ten Productions ligger bakom den här skatten.

Jag vill inte kalla den här plattan fyndig, den är inte heller särskillt skicklig. Det här är faktiskt bara pop, ingen hård dödsmetal där man måste ha repat trummor och elgitarr sen man var sju och lika länge låtit håret växa. Det är inte djupt heller, jag skulle kalla texterna för vattenpölar. Men det är just det som är grejen, det är bara pop. Och ren pop är något vackert, för det var faktiskt länge sen en riktig kommersiell popplatta gjordes utan krångel. För här har vi inte blandat in Björn Yttling som skapar en rymd och använder körloopar och trummor för att skapa melodier. Det är enkelt, och det är just därför den kan gå hem.

Dumma frågor har oftast dumma svar, men när en dum fråga kommer så är man tvungen att ge svar på tal och då fastnar man i den här onda fällan. Pop är en dum fråga, folk förstår inte vad som är så svårt, så fantastiskt häpnandsväckande och så bra med det. Men det är svaret, för det är inte ett dugg svårt att göra och det är absolut inte häpnandsväckande. Man har hört det förut och man kan det direkt, det är just det som gör pop till en sån tillgång. Erik Hassle låter som sångaren i Hellogoodbye, Fall Out Boy och Jimmy Eat World, musiken skulle kunna vara vilken fjant som helst. Det är helt underbart, man kan inte låta bli allt älska kärleksförklaringen och låt mig citera. "If holding hands is too discret, let's make out in the middle of the street", det kan inte bli bättre än så.

Jag begär inte mycket och är ganska lättroad ibland, men jag vill bara tacka för årets enklaste lyssning. Jag behöver inte fundera på innerbröden, för jag får den levererad ordagrant. Jag behöver bara gilla det, jag fäller nästan en tår när grabben tar i. Ambitionen var att göra ett klassiskt popalbum enligt samtliga inblandade, och det har man lyckats med. Jag lär ångra det här snart men något annat än full pott vore en förolämpning mot gitarrerna, basen, trummorna och den enkla keyboarden. Min mattelärare disskuterade Johnny Depp idag, och vi kom fram till att man som kille måste hata den människan då han verkligen har allt. Då har jag en ny logik, man måste som kille älska Erik Hassle för att han nu kan göra självaste snyggingen Johnny Depp avundsjuk. Förlåt att jag tvivlade, en stjärna är född.

Bästa spår: "Isn't it obvious"

En skivad historia (Ännu mera Göteborgslyrik)

Foto: Enmilsten

Jag är sådär äckligt trött, allt utom teven som råkar ge ifrån sig något ljud är ett rent helvete. Men jag har min tevekväll som ska få rulla på, "Seinfeld" börjar visas ikväll. Men sen så lovar jag att det ska recenseras och ett par plattor ska sättas i rullning, där bland så har vi XX, Even och 120 Days. För att inte tala min skivorna jag köpte i Göteborg och de ifrån Östersund. Jag ligger som ni självklart förstår lite efter i planeringen. Arctic Monkeys och Taking Back Sundays nya plattor kommer också vilken dag som helst, jag funderar på om jag är dum i huvudet eller bara på tok för impulsiv. Jag saknar faktiskt skivaffären på andra långgatan, trots att det var begagnat så hade de ett urval som man inte hittar i vilken skivbutik som helst, dock så hade de inte Metric och deras "Old world underground where are you now".

Dagens stora glädjemoment är då att den efter allt jobb som jag lagt på att hitta den faktiskt hittat hem till CDON tillslut. En möjligt födelsedagspresent om ni redan nu funderar på vad ni ska ge mig, om ni nu tänker ge mig något. Och jag vill gärna veta när Lars Winnerbäck bjöd in en synthifierad orkester till sitt studiosession, den senaste singeln "Jag får liksom ingen ordning" är något av ett skämt. Det är en bra låt helt klart men parodin som han gör är något som skrämmer mig. En Magnus Uggla-influerad Coldplay-visa som slutar i ett irrelevant popvidunder. Lyssna här och håll med, det är otroligt.

Emils korta göteborgshistorier: Glassen

Foto: Enmilsten

Visste ni att Göteborg stad grunades 1621? Det var typ det enda viktiga som hände det året. Sverige tog ioförsig över Riga men det håller vi tyst om, historia hör inte hemma överallt vid alla tillfällen. Däremot så finns det trevliga anekdoter, små berättelser och sagor som är helt sanna. Till exempel så har vi Liseberg och glassberg som sammanflätats till en lång nedförsbacke, vi ska snabbt åka ner och se vad vi träffar på. Och toppen ligger vid kalliskiosken där GB Glass har varit det enda som sålts i glassväg. Tror ni jag var trött på skiten efter att ha smakat i stort sett alla?

Iallafall så var mitt besök på Liseberg ingen höjdare, jag åkte nämligen ingenting bokstavligt talat. Att gå runt i fem timmar kanske inte är så kul, men jag varken ville eller orkade åka något. "Balder" är på tok för läskig, precis som "Kanonen". Och jag ville inte bli blöt eller snurra så då försvann typ resten, det som återstod försvann antigen med höjdskräcken eller så var jag för stor. Så "Svensktoppen nästa" blev mitt nöje, svensk halvtaskig musik och en glass som faktiskt höll mig vid liv. För högt uppe i "Lisebergstornet", där fanns det folk. Nedanför i foaljén stod jag och pratade med en glassförsäljerska.

"Hot fudge sundae" hette glassen och bestod av krossade kakor i en pappersbägare som sedan täcktes med tre glasskulor som man sedan tryckte ett stort hål i. Där i hålet så fyllde man upp med massor av smält mörk choklad , och det toppades med sås, strössel, grädde och ännu lite mer sås. Sedan var det bara att hugga in efter att glassförsäljerskan skrattat högt och gett mig sitt sjuka mästerverk, redan innan jag hann till bordet så rann det om den. Men fy helvete vad den var god, jag hade choklad i ansiktet, på armarna, skorna, bordet och för att inte tala om i magen. En sjuk sockerkick som jag aldrig glömmer, ett sockersött minne ifrån Göteborg.

Är det här mitt liv?

Foto: Enmilsten

Nu är jag tillbaka i hemmets lugna vrå, det är faktiskt riktigt skönt på något sätt. Ska vara med i teve idag, eller jag ska vara med och spela in en del som är lite mer fokus på just oss som är med och det är väl spännande då. Sånt ska väl vara väldigt exalterande och smått pirrigt om jag minns rätt? Hur som helst så är det halva min skoldag, sen så ska jag återigen tillbaka till min skoldag. Men skit i skolan och övriga problem där, för jag har ett par korta historier ifrån Göteborg. Ska försöka hinna med all idag och ge er helheten av min resa, för nu har jag faktiskt bilder i massor.

Det kommer handla om Glass, kläder, flickor som cyklar i vatten och tro det eller ej men Lennart. Men än så säger jag inte på den tråden, dock får ni en bild på mig i nya kläder ovan. Idag kommer också den utlovade Recensionen utav Erik Hassle som jag skjutit upp, måndag vecka 35 här direkt ifrån Vibble. Veckonummret är sponsrat av vecka.nu, lite humor har jag faktiskt klockan sex på morgonen.

Notering: Ni som var på Coldplay, hur var det?

What goes up comes down

Min iPod har nu slut på batteri, och precis som en strandad val så har jag ingen dator där jag kan ladda den. Detta betyder att jag får underhålla mig själv genom att tänka på låtarna och hur de går, har jag tur så kanske jag kan se på en film i en bärbar dvd-skärm på vägen hem. Men innan det så ska jag till Liseberg, den gröna kaninens onda imperium. Min lillebror var där igår och han åkte då bland annat "Lisebergsbanan", någon svängande sak och håll i er, "Balder". Jag satte i halsen och förlorade medvetandet bara av att höra det, så nu på morgonen frågan han om jag också skulle åka den idag. Jag kommer förmodligen hitta ett trevligt litet café där jag kan smutta på en kopp chai latte resten av dagen.

Sen så bär det av hem mot ön, efter tolv inatt så lär jag sitta hemma vid datorn lika sömnlös som vanligt. Imorgon ska jag nämligen vara med i köket på skolan och medverka i det här "Matakuten" som drabbat just oss på våran lilla kommunala skola. Det kan bli lite intressant faktiskt, men jag slipper biologin så jag är hur glad som helst. Nu ropar pappa på att vi ska packa och förbereda oss för nöjesfältet, hittade en video på Youtube som fick mig att bli påmind om en bergochdalbana jag fick åka när jag gick på mellanstadiet. Pappa lurade upp mig i den, såklart.

Han finns där alla redan är, men han försvinner i mängden

Jag tog en promenad för ett par timmar sen, för jag åt världens brakmiddag med med pappa. Men vi återkommer till den, för den här promenaden var något extra. För jag tog min iPod och lyssnade på bland annat Håkan Hellström, han sjöng om Gilbert Hurricane och undrade vart han var. Jag såg flickor vid fontänen efter kungsavenyn, de hade cyklar i fontänen där de faktiskt cyklade runt. De brydde sig inte om de blev blöta, de var bekymmerslösa och glada. Precis som hon som jagade fåglar en bit bort, eller de jämnåriga fjortisarna med varsin cigg i munnen och med på tok för mycket hårförstörande produkter insmetade i de blonderade frisyrerna. De är fria människor, fria i den stad där de bor.

Precis som hemma tänker jag när jag ser allting, det är en helt annan plats och inte samma personer. Men det är exakt samma sak, folk som drullar i Almedalen och alla idioter utanför McDonalds efter tolv. Jag är extremt trött efter sammanlagt åtta timmars promenad, jag kan bara tänka på att vi är en sorts människa och att vi aldrig kommer undan det vart vi än åker. Med olika värderingar beroende på uppväxt och bakgrund, men ändå så har vi förmågan att vara precis så där som människor är. Men jag undrar faktiskt vart vi gjorde av Gilbert Hurricane.

En stad med för många gator

Foto: Mikael Miettinen

Jag har hört en av killarna i The Tough Alliance spela digitala trummor live. Eller jag hörde egentligen bara själva slagen på de digitala trummorna när jag idag passerade Fjällgatan 3 D där Sincerly Yours har sitt "kontor" placerat. Hur som helst så gick jag förbi där då jag efter flera försök att förstå mig på bussarna och spårvagnarna i stan gav upp och började gå ifrån centrum till Järntorget och sedan vidare via Långgatan till jag vet inte vad. Det handlade om långa avstånd iallafall och när jag sen skulle tillbaka så lurade jag upp mug själv i "Gunnar Karlssons trappor" där man vid toppen inser att man aldrig kommer tillbaka till centrum hur man än gör.

Jag hittade iallafall som belöning för allt slit och alla steg jag tog en skivbutik där jag kunde byta in skämmigt dåliga plattor och köpa bland annat Okkervill River och Franz Ferdinand. Och med ont i benen så ska jag nu ta det lite lungt på hotellrummet i åtminsonde två timmar innan något annat kanske börjar hända. Kvällsmat och barnvakt är vad som verkar stå på schemat, men man vet aldrig vad som kan hända i Göteborg Jag önskar jag kunde bjuda på bilder, dock så har jag förlagt min sladd till datorn igen.

På popjakt med modeinrikting

Samma gamla stopp, samma gammla vägar och samma gamla skog. I tre eller fyra timmar så upplevde jag så många deja vús att jag höll på att få fnatt. Jag kände igen varenda liten sväng på vägen mellan Oskarshamn och Göteborg, något som skrämmde mig totalt ifrån vettet. Så nu sitter jag här framför Scandic Opalens enda dator för gäster, helt underbart att den finns här. Jag minns faktiskt när jag förra året bloggade här ifrån om min upptäckt, hur jag hade hittat Topman. Det är ofattbart att det var ett år sen, min bästa hårdag någonsin och en hel stad som väntar, jag funderar fortfarande bara på varför jag inte har med mig någon. Det är faktiskt mycket roligare att upptäcka och resa med någon som man kan flumma lite med, annars måste man vara fullt seriös vad man än kollar på.

Men hur ser schemat ut idag? Pappa och Casper har gått till Liseberg, så jag går åt motsatt rikting och letar upp centralstationen som har en av stadens mest klockrena skivbutiker. Jag har faktiskt med mig några gamla plattor av typen pop och svensk skitmusik som kanske kan bytas ut, jag vet inte hur hårda regler det är på vilken sorts skivor som får bytas in. Det blir självklart ett besök på Topman, det är lite därför jag faktiskt är här i Göteborg, jag ska även hitta Cheap Monday-butiken jag aldrig hittade förra året. Om jag hittar några indieplatser som kanske är lite musikaliskt historiska så lär jag väl stanna där med kameran en stund, allt handlar om att fråga folk i staden vart man ska gå idag.

Fråga: Ligger Sincerly Yours här i centrala Göteborg?

Ännu en resa, ännu en stad

Foto: Enmilsten

Då var det dags, efter fem så går båten och jag sätter fart mot Sveriges andra huvudstad. Under tiden så börjar Popaganda ta fart och jag sliter nästan mitt hår med tanke på hur löjligt det är att man inte är där. Min mailbox har svämmat över utav musiknyheter, men det enda jag nappar på just nu är snackat om Kings Of Leon. De seglar just nu mot toppen och jag kan inte låta bli att undra hur folk missat tidigare och helt klockrena album medan den senaste och relativt svaga skivan "Only by the night" ser ut som ett gruskorn bredvid berg. Jag kan inte heller undgå att i nästan alla affärer jag besökte dagen innan skolan började så omgavs jag av just Kings Of Leon vart jag än vände mig. Jag är extremt trött på "Sex on fire".

Erik Hassle ylar i mina hörlurar och får följa med till Göteborg, jag vet ännu inte om jag hinner recensera den innan jag kommer hem. Jag plockar iallafall på mig tanken som får ligga och skava någonstans, om inte annat så hinner jag både lyssna igenom den en och två gånger på den bilfärd som väntar efter båtfärden. Det är mycket färdet hit och dit, men målet lär bli en trevliv paus.

Monday, tuesday... ...friday

Sov när du är trött, ett tips som kan förändra väldigt mycket. Min morgon där allting får ta sin tid kortas ner en timme då jag somnade och glömde ställa väckarklockan, nu sitter jag och försöker med nöd och näppe hinna med rutinerna. Mina plantor i Farmville är helt ruttna, vilket slutade med att jag gav upp det och satte mitt liv i lite mer frihet. Jag somnade klockan nio igår, för hade jag gått upp när jag började småslummra så hade jag aldrig somnat igår. Men jag är faktiskt lite utvilad nu, redo för en slappardag följt av bilfärd till Göteborg. Kameran är självklart packad för att få se den svenska indiescenens huvudstad.

Annars så ligger Hassle på schemat idag, självbetitlat och guldigt med överraskande låtskrivare. Jag berättar mer senare i eftermiddag, för just nu är den tid jag har till att blgoga den här morgonen slut. Tänderna ska borstas, håret fixas och kläderna hittas medan jag skrattar åt enformigheten i Molotov Jives otroligt sköna sångare.

Temporary pleasure - Konfliken om den egentliga musiken fortsätter (Electronica/Club)

Foto: Simian Mobile Disco

"Cream, dream, cream, dream", så går titelspåret och även mina hjärnvågor när man öppnar den magiska remixvärlden Simian Mobile Disco lever i. Inte att förväxla med The Mobile Homes som jag gjorde, att båda grupperna gör musik som liknar gamla Depeche Mode och även Kraftwerk gör dem trots allt väldigt svårskiljaktiva. Särskillt om man lyssnar på singeln "Audacity of huge", samlar man en liten grupp synthnördar i ett rum och låter de brainstorma om vilka som gjort den så lär hälften vara ihjälslagna alternativt kvävda av minisynthar efter någon timme. Det är en äcklig men pulserande melodi som följer en, ett långfinger mot alla som valde att köpa någon annan värdelös latta som släpptes samma dag.

Jag vet att det är fullkomligt omöjligt att lyssna på allt, jag fick det senast påstått idag att jag kan lyssna på sån jävla skit så det inte är sant. Så därför är jag just nu väldigt delad av tanken att det analoga lockar samtidigt som det elektroniska just nu rockar. Debutplattan "Attack decay sustain release" är ett hårt dunka-dunka-stycke med influenser ifrån det sena åttiotalets djupa och autotunade electronica. Nu år 2009 är det lite mer hip-hop och även en lättare version som skulle kunna beskrivas som en mer samlad version av NASA. Men vad Simian Mobile Disco saknar i det här fallet är de fantastiska gästspelen som lyfter precis nämnda hip-hopduons "The spirit of apollo".

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka, skit rätt igenom kan det faktiskt vara. Men samtidigt är den inte alls så unika elektroniska musiken något underbart i rätt öron, det handlar fortfarande om betraktarens syn på saken. "Tiotusen hästar kan inte ha fel" är titeln på trejde spåret lite lätt översatt, precis som åttiotalets stora klyfta mellan vitblonderade trancemänniskor och de långhåriga hårdrockarna så måste man fråga sig om en större summa människor kan ha fel. För konflikten om vad som egentligen är musik kan hålla på i evigheter. Jag sitter här med Simian Mobile Disco för er som glömt det i alla svängar, en hyfsad platta som rockers aldrig kommer kunna förstå. Precis som alla åttabitars likbleka glasögonormar aldrig kommer förstå nöjet i ett sexton minuter långt musikstycke av Dream Theater.

Bästa spår: "Audacity of huge"

Så glad var Gustav över att gå i skolan imorse

Foto: Enmilsten

Jag älskar att gå i skolan (Till skillnad ifrån vissa), men bara när jag inte är där. Och det är faktiskt något som är helt sant, för jag har aldrig varit så glad över att träffa massor av folk men haft så tråkigt som idag. Mitt schema är inte heller någon solskenshistoria med dagar fram till halv fyra utom allas tidiga torsdag och även fredagen där det är kvart över två som gäller. Klass nittiofem har matematik varje dag, det blir som den nikotinberoendes dagliga dos fast vi mer är beroende av våran Oskar. Idrotten ligger innan lunch men inte först på dagsordningen vilket är en förbättring precis som själva upplägget på fredagar där vi i stort sett bara behöver luta oss tillbaka. Däremot så har vi ordentligt med riktigt äckliga hålor överallt samt bara långa pass med svenska och so.

Men det kanske bara är en chans för att lära känna Jessica mycket mer, vissa är nämligen lite negativa till att ha henne som just so-lärare. Själv så tycker jag att hon har rätt inställning till hur vi ska arbeta, i grunden ligger lite utav uttrycket "Carpe diem" och även filmen "Döda poeters sällskap" och jäser. Det ska faktiskt bli roligt att få arbeta på hennes sett, det är lite flummigare än Hedvigs prov vilket kan vara både positivt och negativt. Bara det blir uppstyrt så har jag fullt förtroende för att hon kan lära oss en den. Så mycket mer om den första skoldagen har jag inte, "Matakuten" är fortfarande här och spelar in av någon anledning. Jag kan inte fatta att jag ska se alla i min klass imorgon igen, men man kanske vänjer sig.

The final picture of the summer

Foto: Enmilsten

Det är för kallt på morgonen, det behövs bara ett intyg ifrån massa sönderfrusna akademiska människor så är det klart. Men fram tills dess så får vi tiga och se glada ut, är alla med på det? Trots att vi är sura för att vi idag ska tillbaka till våra original-jobb och studier, trots att det är ett rent helvete att vakna så här dags hur trött man än är. Och nu kanske några morgonpigga människor tycker att jag klagar igen, men den mäktiga minoriteten kan faktiskt bara ta sina koffeintabletter och hitta en annan blogg för jag förstår inte hur de lyckats övertala en hel värld att plåga sig själva så här hårt. Det är på något sätt den elfte oskrivna synden, ett budord som aldrig kom fram. "Du skall icke tvinga upp dina medmänniskor innan solen skymtar fram över hustaken".

Men helt seriöst så är det skönt att vara uppe, trots att man mer än gärna stannar under det trygga täcket. Och solen skiner vilket vi ska vara extremt glada över, det blir nog trots allt en riktigt bra dag. Jag har nu redan hittat kläderna jag lade fram till mig själv igår, eller så är det bara all smutstvätt som jag vägrar städa upp ifrån golvet. Det får bli höstens stora projekt, hitta ett sätt att alltid ha ett rent och prylstädat rum. Funkar det?

För att slutligen citera min största hype just nu, "I'm walking on broken grounds again". Hösten är här.