Välkommen till min blogg!

Du som läser detta är varmt välkommen hit, men om du förväntar dig att något ska hända här så har du kommit lite för sent. Detta är nämligen det sista jag skriver på den här adressen, för efter ett år och åtta månader så ger jag upp detta projekt. Det som började som lite av en rolig grej i slutet på januari 2008, precis innan jag åkte till Thailand. Nu sitter jag där jag aldrig i mitt liv kunde tro att jag skulle vara idag, att jag skulle utveckla mitt skrivande så här pass överraskar mig så mycket att jag nästan blev lite tårögd.

"Nu börjar allvaret" skrev jag på min allra första bloggplattform som jag flyttade hit den första februari, och det gjorde det. Jag vet inte hur när, eller vad som hände men det blev lite av en nisch att varje dag sitta och vräka ur sig felstavningar på ord i stil med "osm" "fårn" och "välrld". Även recensioner och starka åsikter gav mig reaktioner ifrån folk som ananrs itne skulel bry sig om vad just jag skrev. Dalar och toppar sida vid sida med "Idol" och "skolfan", det har hänt så mycket här att jag inte vet jag ska börja.

Men det kanske är enklast att konstatera en bred och lång väg fylld av alla sorters inlägg, hela ettusenniohundratrettioen blev det om man räknar med detta. Vissa mer matiga och andra fyllda med lite blaha och en bild. Men nu har det på ett eller annat sätt tagit stopp, mina idéer har sinat lite. Jag hat ioförsig massor av tankar i huvudet, men inget som i bloggform går att skapa något av. Och där kommer vi faktiskt in på vad jag ska göra nu.

För jag tänker säga hejdå här och nu, med en lägesrapport om att jag sitter i rosa hår och med vaccin i kroppen. Jag ska börja skriva på något längre och arbeta mer offline, för då tiden rinner iväg så ska jag inte avbryta mina sysslor för att skriva ett av dagens fyra blogginlägg. Nu är det slut på det här, nya äventyr väntar utanför Enmilsten. Jag har ingen klar bild på vad eller hur det ska forma sig, men jag hoppas och tror att det kan bli en ny erfarenhet. För jag har lärt mig allt möjligt här.

Så tack till dig som läst, läser och precis börjat läsa. Men nu är det över och det enda vi kan se här är gamla dagar fyllda av glädje, sorg, ilska och ren gemenskap. Även lite ensamhet, klokhet, dumhet, trötthet, stötande åstiker och allt vad man kan tänka sig. Nu stänger vi butiken, för gott.

Här börjar ett annat allvar, något som ni inte får ta del av ännu. Det finns alltid två sidor, även av denna sten.

Nu är det dags, snart!

Det här är ett helvete, ett rent jävla helvete. Klockan sju började min dag med att jag vaknade och störtade iväg för en snabb radiointervju. Nu sitter jag som på nålar och planerar upp det allra sista inför dagens sändning. Jag har plockat på mig så mycket småprylar från elektronikvärlden som ska med idag så det är löjligt. Men det kommer bli kul, världens mest organiserade och förberedda radioevent går idag av stapeln när solen skiner. Molnen är ioförsig på väg in, men solen skiner och det tyder på att vi inte kan få världens oväder. ta i trä ska jag även säga, den här dagen kommer bli så grym!

Jag har idag redan hunnit med att bli intervjuad i radio, duschat, ätit frukost (Ni kan inte ana hur länge sen det var jag drack apelsinjuice!) och packat ihop så mycket prylar att det är löjligt. Nu lyssnar jag på "Vapen & Ammunition" för att ladda samtidigt som jag plattar håret. Tider för årets julfester ha jag också fått, jag ska nu jobba vid fem tillfällen och då stå i gardeoben och ta emot rödklädda festsugna människors jackor. Den här dagen artar sig väldigt bra, säg något som kan krossa mitt leende!

Tiden är kommen (Tiden är här)

Imorgon är det dags, upp till bevis kan man kanske säga. Något som jag planerat i en månad helt på egen hand ska släppas lös i en enda stor massa och skölja över mitt liv, jag har inge aning om hur det kommer gå. Vädersiten YR.no säger till mig att det blir värre och värre ju långe dagen går, men jag tror det inte stämmer. Jag vet på något sätt att solen kommer skina, elelr att det i alla fall blir uppehåll. För när jag väl slår upp tältet på öster centrum och har mitt evenemang så ska alla kunna höra, alal ska förstå att något händer på Wisby FM. Jag tänker inte låta väder stoppa mig, mitt mål ska gå igenom. Fast jag skakar nästan nu, det är lite lätt jobbigt att tänka på ett misslyckande. Men jag tänker inte så, eller bör jag?

Jag är fortfarande riven efter gårdagens film, den var så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och det suraste är att jag inte kan hitta soundtracket som gick i slutet, finns det någon som kan hjälpa mig med det. Eller måste man googla sånt?

Egocentrikern är död (Länge leve egocentrikern?)

Foto: Enmilsten

Jag tänker filosofera lite, det kommer handla om vikten av medmänsklighet. För orden "När vi slutar kämpa för varandra, då förlorar vi mänskligheten" ekar inom mig, och jag tänker berätta lite mer om orden sen. Men just nu måste jag få andas ut, och slänga mitt hat över vardagen. För tror alla att ingen ser vad som pågår? Vi slänger ur oss anklagelser och hat överallt, allt ifrån snikenhet till hårda ord och slag sårar oss varje dag. Man kan se någon lokal företagare som nekar en kille och hans jobb att affischera för den lokala radions framtid, man kan se hon som ingen hälsar på när hon kommer smygande i korridoren varje morgon, man kan till och med se de känslokalla gliringarna och skämtsamma gester som kan få en person att falla i tårar när denna kommer hem. Folk är idag cyniska, själviska och mer mer accepterande mot hårdare behandlingar av sina medmänniskor, så länge det inte gäller dem själv.

Jag vet att alla har något att tänka på, sig själv och det som står i centrumet för ens egna liv. Men jag vaknade lite ikväll och insåg att man kanske ska börja tänka om. Om man kan så ska man oavsett ork eller lust, om man inte kan så ska man försöka. Om det vore så att man verkligen inte klarar det så ska man förklara situationen och hjälpa till med att hitta någon som kan. Medmänsklighet är ordet, konsten att samarbeta och fungera som en enhet. Det kan kort kallas "unamous" som betyder att man tar ett enhälligt beslut, alla är med i alla lägen.

Jag har ikväll sett "2012" och fått så många tårar i ögonen då medmänskligheten spelat en sån stor roll att den borde ha varit med som affischnamn. Hur man som en person kan beröra och få annat folk att gå med och göra livet bättre för en eller flera utsatta är något otroligt, jag fick se scener med tal, motstånd och hårda prövningar som alla ledde till i grunden osjälviska handlingar som riskerat andras liv och då vänt allt till en självisk handling. Det kan vara svårt att förstå om man inte sett filmen, så se den först så kanske vi kan ta just den här biten lite senare.

Det jag vill säga är att jag är trött på ordföljen "Nej, jag känner inte för" eller "Sorry, inte mitt problem". För en persons problem är från och med nu alla problem. Att sätta sig själ i första rummet funkar inte längre, man ska tänka på andra och balansera sitt ego så alla kan leva och vara i en sorts harmoni. Jag ska försöka att leva upp till den predikan jag nyss gjort, på ett eller annat sätt så ska jag inte tänka att jag är centrumet. För jag är faktiskt den enda som följer mig själv konstant hela tiden, precis som det bara är just du som ser dig varje vaken sekund.

Jag har förutom denna omtumlande "2012" sett "Die wallen" där man skapar en modern diktatur i en tysk gymnasieklass, den har ett annat budskap än det jag förespråkar. Men i filmen så byggs en sorts gemenskap upp där man ställer upp för varandra då man är en enhet, och alla är lika inom enheten. Problemet där var bara att de fans de osm inte tillhörde enheten, och det är där jag vill göra en korrigering. Jag vet att jag inte kan utföra stordåd och samla hela världen, men jag vill vädja till en trevligare miljö där man lär sig att verka i en stor hjälporganisation.

Får din motståndare inte ur sig orden när ni har en djupare diskussion? Även om du inte håller med så kan du omformulera för att hjälpa till och hålla alla på samma nivå i debatten. Erbjud dig att låna ut något du har i överflöd om någon annan verkligen ber sig, något så enkelt som en penna, en tia eller lite muskelkraft. Apan i "Lejonkungen" sa att "En tusenmilaresa börjar med ett enda steg". Nu försöker vi!

Hello digital eye!

Jag är så smidig, förutom att jag lämnat och satt upp affischer i affärer från toppen av öster till slutet av adelsgatan så har jag haft sönder ett objektiv. Det medföljande 18-55 mm objektivet till min systemkamera åkte idag ner i backen, och att ta inomhusbilder på nära håll är helt omöjligt med ett teleobjektiv som börjar på 55 mm. Vad tror ni att jag gjorde? Jo jag bet ihop, satte på diverse popmusik ifrån Lady Gaga och investerade i ett nytt teleobjektiv som gav mig 18-200 mm och ett motljusfilter samt en väldigt stark bredvidd. Kameran ska nu kunna se lite vidare än ögat. Så nu har jag varit storspenderade och letar febrilt efter någon som vill ha mitt andra objektiv som nu är lika funktionsdugligt som jag vet inte vad efter att ha fått en ersättare. Om just du som läser detta är intresserad så är det bara att höra av sig.

Nu sitter jag här och inser att det är första gången idag som jag når en dator för att göra mer än att lägga upp en video. Det som behövs göras är ett schema för onsdagens händelser och ett mail med samtalsämnen så de jag ska prata med i radio vet vad de ska läsa på. Måndagar suger ganska hårt, jag har fått allt möjligt gjort utan att egentligen ha en enda aktivitet inplanerad. Men vi tar det efter att jag torkat bort snoret, duschat och ätit något.

Nostalgi (Tillbaka till osäkerheten)

Kopplingar till schlagerns svarta får

Okej, om åtta timmar ska jag vara i stan. Då ska jag hämta en tröja, sätta upp affischer på två skolor, och sedan börja fotografera volleybollturneringen samtidigt som jag måste hålla mig uppdaterad om vilka lektioner som kommer gå bort under dagen. Med tanke på att vi är tre stycken så skulle jag tippa på att det inte är någon idé att ha varisig fysik eller kemi. Spanskan, engelskan och idrotten är redan inställda. Då återstår bara matten på slutet av dagen som hela klassen ska vara med på. Det låter som att man inte kommer behöva göra så mycket. Men reklam är i alla fall morgondagens mål, alla ska förstå att något är på gång.

Just nu så sitter jag och försöker hitta en skiva som passar mitt humör, vilket inte går så bra då mitt manodepressiva beteende säger ifrån. Kent, Hassle, MGMT och Urmas Plant har försökt stilla min hunger, men helt utan resultat. Jag sitter bara och diggar utan att egentligen gilla det, bra musik i fel läge typ. Apropå Kent så har de fått sin dubbeletta, både singel- och albumlistan. Jag går vidare och berättar att längre ner på listan så kan man hitta "Tuna 350" som är en låt gjord av enbart Martin Sköld. Den ska då vara en liten hyllning till hemstaden Eskilstuna. Men varför är den instrumental? Då lyssnar jag hellre på Nanne Grönwall med "Otacksamhet", bättre än denna elektronikskit jag hört och den där "Idol"-alfen. "Ge mig chips och en cocosboll", kan det vara årets textrad?

Charm

Foto: Enmilsten

Jag har upplevt tre så charmiga saker de senaste timmarna att jag bara måste ge världen ett stort leende. Om man jämnför med bilden ovan så har jag så otroligt genomsöta saker i mitt huvud just nu att man skulle kunna tro att jag levt på socker hela mitt liv. För tänk er att vara ute och gå, bara vara ute och gå i det kalla och mörka höstregnet. Helt plötsligt så kastar någon ett ljus över dig, och det är inte vilket ljus som helst. En liten kille i fyrårsåldern kommer gående iklädd världens starkaste pannlampa och en grön reflexväst! Ni kan inte neka när jag säger att det är så charmigt att man bara vill ta honom och ställa honom hemma i ett hörn som dekoration.

Bara en stund innan så satt jag på bussen och hamnade nära en jordnära kille i kanske artonårsåldern som kurat ihop sig till en liten boll i hörnet av sätet där han gnagade på en apelsin. Ja ni hörde rätt, han satt i ett hörn och gnagade (Det vill säga att han inte tog tuggor utan små mumsbitar) på en apelsin. Jag kunde inte hålla mig för skratt då, det såg så roligt ut. Ungefär som min reaktion på en jag lärt känna som heter Jack, det charmiga med honom är att alla kallar honom för Pop!

Om det inte vore för att jag hållit mig i skinnet så skulle ett stort och utdraget "Naaaaw" fortfarande eka ut över Gotlands fina landskap.

I drömmarna värld (Egotid)

Foto: Enmilsten

Jag har verkligen sovit länge idag, klockan halv två så slog någon upp dörren till huset och jag märkte att jag lämnats hemma med hunden. Jag tror jag hamnade i någon sorts drömtrans, för jag var så fokuserad på den att jag verkligen sov. Det roliga var att min dröm gick ut på att jag kollade efter "Need for speed" på Ica Maxi men hamnade i en liten skivhylla där det låg massor av bortglömda skivor. Jag kollade igenom alla tills jag hittade en plastficka med papper och en bränd cd. På den stod det att den tillhörde bandet som hettet någonting i stil med "The girls who were born to play on birthdays" som hade spelat på Gotland för flera år sen och då lämnat den, och jag tog självklart fram den för att kolla då jag kände igen namnet. Men skivan sat fastlimmat på ett papper. Men då limmet var torkat så tog jag bort den och såg att en liten lapp satt kvar.

I drömmen så hände då något väldigt märkligt, jag lade skivan på en tom hylla och tog bort lappen som resulterade i att den skivan sprack. I panik så låtsades jag om att jag inte sett den och fortsatte kolla bland skivorna. Men då kom en äkta kärring (Och då menar jag det) som feågade vad jag hade gjort med skivan, jag förklarade för henne som sedan sa att jag skulle reklamera den. De reklamation betyder något helt annat än vad det gjorde i drömmen får vi strunta i, hon tog fram en manual och sa att jag skulle betala nittionio kronor för den trasiga och gamla cd:n. När jag kom dit så satt pappa i kassan, precis som lillebror mitt emot.

Några nyvuxna hade handlat bröd och de pratade med pappas sm tog betalt då jag avbröt och berättade om skivan. Jag fick betala den. Och sen efter det så gick de nyvuxna, tog med sig skivan och sa "Men älskling, det här är ju frukostbörd". Jag vaknade efter det, just nu förstår jag inte riktigt vad drömmen gick ut på. Men jag ska i alla fall cykla till stan nu, så önska mig lycka till med affisheringen.

Hemmakväll

Foto: EMI

Ännu en gång så sitter jag hemma, min mormor och morfar är här och tar hand om lillebrorsan och hunden medan jag bara sitter och ödslar tid vid datorn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, har rätt så lite i kalendern just nu. Det finns inget jag i skrivandets stund kan skapa, påverka eller pusha på för att få tiden att gå. Det är bara att lyssna på musik och ta det lungt. Jag har ikväll insett att jag måste börja lyssna på de där ikonerna man glömt, ett exempel är Jakob Hellman som jag måste låta få gå ett varv i mina högtalare snarast möjligt.

Men från gammal musik till ny, Pet Shop Boys nya jul-EP är något att se fram emot. "Christmas" som den ganska enkelt heter innehåller mycket gammalt, men i en ny tappning som verkligen lär fräscha upp julen. En cover på Coldplays "Viva la vida" utblandat med deras egna hit "Domino dancing" är det som i alla fall jag i särklass längtar mest efter. Även en ny version på den gamla jullåten "It doesn't snow on christmas very often" som var en gåva till deras fanclub i slutet på nittiotalet. "All around the world" ifrån nya skivan får också en touch av jul i sig. Allting samlat och paketerat på ett snyggt sätt. Av det jag hört ryktas när det gäller julmusik så är det här i särklass det skivsläpp som jag ser mest fram emot.

Så nära får ingen gå (Inte ens i jämförelse)

Foto: Enmilsten

Ovan ser ni hur nära jag kommer med mitt teleobjektiv, och tänk er då också att jag står uppe mot taket så långt bort från isen som möjligt. Det var väldigt intressant med hockey igår då de lyckades hålla sig glada, fram till kanske halva tredje perioden då avblåsningar skedde lika ofta som barnfödslar nio månader efter ett gigantiskt strömavbrott. Jag frös dock som jag vet inte vad och lät som en förstoppad kålrot (Jag har ingen som helst aning om vart jag fick den jämförelsen ifrån!) när jag gick in på gården och skulle prata om kvällen som gått. Nu är jag i alla fall inte särskilt förskyld eller snorig, men det lär komma nu när man väl sagt det och gjort någon högra makt påmind.

Jag är en timme ifrån dagens eftermiddag med jackor och musiker, något som jag förbannar mig över att gå med på att göra. Visst det är pengar, men min lördag är lika bortblåst som något annat som är bortblåst. Dock ska jag ta tillfället i akt att komma på bättre jämförelser då de jag har kan ha börjat spåra ut lite. Får känslan av att jag i stort sett bara jämför allt med helt bisarra saker. Eller är jag bara stor i orden?

Fredagsmys?

Fredagar är lite av en kaosartad situation för mig, jag kom hem för en vart sen och ska återigen ge mig av om en timme och en kvart. Jag har ioförsig redan gjort det som ska göras och har allting klart för mig hela helgen nu, men att stressa iväg och inte hinna samla tankarna är lite smått jobbigt faktiskt. Det här ämnet är dock väldigt tjatigt, så ska släppa det och bara konstatera att det är kyligt och jag har full koll på läget för en gång skull. Ikväll så ska jag lägga all min tid på att vara vaken och skapa en liten plattform på internet, det kan ta ett tag men jag tror på resultatet starkt. Jag behöver någonstans att ta ut mina mer estetiska visioner och låta fantasin flöda. Här är man fast i vardagen på något sätt.

I övrigt så har jag lite nyheter om Nick Cave och Pet Shop Boys, självklart inte i samma om nu någon kände att det där inte bådade gott. Jag har tvåhundra affischer att slänga upp på stan och skolor på söndag samt måndag, och sist men inte minst så har jag en förkylning som att sig. Helt otroligt vad snorig jag blivit på ett dygn, Det kom som en smäll ifrån ingenstans.

Och innan jag glömmer det, jag fotograferade med mitt teleobjektiv idag. Resultatet och själva tanken på att jag kunde fotografera saker långt bort gjorde mig rörd.

Ät fett och socker (Tills du spyr)

Foto: Enmilsten

Ikväll har jag jobbat, detta betyder att mitt sockerintag höjts något kopiöst. Jag vet inte varför, men det finns allt ifrån chips till läsk, muffins, kakor, mackor och allt vad man kan tänka si att småäta på när man villar sig igenom en kväll på Wisby Strand. Det är lite läskigt när man tänker på det, jag vet inte varför riktigt bara. Hur som helst så är jag väldigt speedad och känner att jag skulle kunna göra det mesta, problemet är bara att jag inte har något att göra. Jag har ett par proejkt på gång, men inget som akut måste göras. Vilket stör mig, den enda fria tiden jag har och den kan inte fyllas med något som jag tvingats på.

Jag är alltså nu fullt ledig för kvällen och sitter som ett jhon utan någon som helst aning om vad jag ska göra. Det rullar musik i högtalarna och jag borde sova. Just ordet borde, det äcklar mig. Precis som jag borde lägga mer energi på att försöka förstå biologin eller försöka motionera och få ett intresse för hälsa. Varför ska jag försöka är nu frågan, kan jag inte bara göra det jag siktar på? För där försöker jag inte, där agerar jag snabbt och smidigt. Kvällen fundering alltså, "Why try when you just can do it?"

Mobilt

Det är aldrig bra när ens fingrar fryses ner och smidigheten i allt från att skicka ett sms till att trycka på tangentbordet försvinner och man helt enkelt får försöka sig fram utan känsel. Det är ännu värre när man ve att man ska iväg om en och en halv timme igen, hur ska man hinna tina upp så pass mycket så man inte blir till en bit is? Jag gör så gott jag kan och tar väl en vrålhet dusch som plåster på såren, jag måste få någonting gjort den här torsdagen. För efter dagens rätt så smaklösa kyckling på hemkunskapen och det snöpliga slut på den annars dramatiska filmen vi såg på so:n som vi fick uppleva så behövs någon form av uppmuntran, jag läser igenom mina musiknyheter.

Jag fick igår in ett privat tips som jag tyckte var väldigt, väldigt intressant då jag blev ombedd att blogga om det. Jag ser inga som helst problem i det då jag blev fascinerad över just själva grejen jag skulle blogga om, nämligen att musikern och singer-songwritern Jonna Lee är denna månadens artist hos Comviq. Och när jag först kollar igenom det hela så ser jag inte så mycket, men själva poängen dyker upp som en liten smygpryl allt eftersom. Youtube-videos tillsammans med turnédatum och en gratis , nyskriven låt av Jonna själv. Jag har lyssnat på "Ghost" och fått lite ljus i mitt höstmörker, det är den här popmusiken som typ Amanda Jenssen borde kunna göra. fast hon saknar den charm och känsla som vi hittar här, jag gillar det skarpt.

Och hur detta blir en bra sak för mobilföretaget har jag ingen aning om, det ser i alla fall snygg ut på skärmen när man klickar sig runt. Ta en titt här.

Det handlar om att tajma saker och ting

Att sitta vid datorn kanske tre eller fyra timmar utan att ens lägga en tanke på att blogga är fantastiskt. Nu kan bara ge mig en stor applåd för gårkvällens prestation, nu så fick jag aldrig de saker som jag skulle få sagt sagt. Därför så håller vi på det en stund till och tänker lite på mig och min trötthet, jag är dum i huvudet som inte sover (Men det är ju mest för att jag inte kan, jag vet dock inte vad sjukdomen heter). Men idag så är jag trött och har faktiskt så pass lite skolaktiviteter att det nästan är löjligt, matte, hemkunskap, so med film samt bild. Säg ett av dessa ämnen som är jobbigt att genomleva en torsdag, tänkte väl det.

Men ikväll blir det allt intressantare då jag ska jobba i garderoben under farsen "Pengarna eller livet", det är lite roligt att Telia-pappan är här och spelar en roll i den. Det är en dag i väldigt, väldigt korta drag. Men jag tror inte det händer så otroligt mycket mer faktiskt, torsdagar är faktiskt den arbetsdag då jag får en chans att andas ut. Det ligger så bra med sovmorgon och inte allt för avancerade aktiviteter.

Popvärldens enda riktiga cyniker

Jag måste bara få mellanlanda, dagens intryck har varit så stort att jag verkligen tappat min talförmåga. Det händer sällan att jag bara känner att man vill gråta av glädje för att det bara gått så otroligt jävla bra, aldrig i mitt liv har en plan gått från att ligga på botten till att nå toppen på ett par timmar. Lyckliga tankar nu, och det är som en skyddande sfär kring det här. Mitt senaste glädjeämne heter Lady Gaga, och jag lovar att jag en dag ska göra en musikvideo som hennes senare. Jag har insett att hennes plan är genial, hon är ingen diva på långa vägar.

Inte på det inre i alla fall, för min teori involverar ett sorts hat mot den allmänna massan. Stefani Germanotta som hon egentligen heter har varit allt ifrån drogberoende till strippa och familjens perfekta flicka, nu är hon en enda actionfigur som redigerar sönder sina ögon och verkligen använder svart humor som sitt vapen. Hur man bara skriver "Bath house of gaga" på en vägg och sedan har små badkars-behållare med funktionen som en monster-krypta är genialt, att sedan bara vara så där snuskigt bjudande på sig själv att folk bara suckar och tycker att hon blir en jävla attentionwhore. Men där har vi planen!

Jag förstår inte att jag inte fattat det riktigt förut, men hon driver med kändisskapet. Första skivan handlar om fördelarna i ett så uppblåst perspektiv att man nästan spyr, det hela är dock döljt i ett dansbeat. Nu gör hon likadant men visar baksidorna, det som ingen vill veta om kändisskapet. Det är med en grym och rå stil som hon bara äcklar publiken med latexdräkter och porriga danser. Även oklanderligt bra produktplaceringar och med specialeffekter som säger allt så äger hon ut dagens popvärld.

Jag veti nte vad jag ska säga, det är så förträffligt genialt att ingen fattar. Hon är en bitch, en ren, elak och outtröttligt smart bitch.

Popbloggen

Foto: Universal music

Jag har varit hemma i fem minuter, och om jag inte redan vore glad så har jag blivit det nu. Jag har idag lyckats ordna i stort sett allt jag vill ordna, ingenting är glömt och jag kan faktiskt slappna av lite. Det är bara några affischer som ska redigeras ikväll så är det sen bara hederligt jobb efter det. För stunden så lyssnar jag på julmusik som trillat ner i min mailbox, och även Snow Patrols julsingel "Just say yes" (Ifrån deras nya album som jag ännu inte lyssnat på) som ligger på) Spotify. Jag kan helt ärligt säga att den låten är det bästa jag hört på långe, en äkta popälskling. Jag kan rekommendera den så starkt att ord inte räcker till, en riktigt glädje-i-sorg-låt.

Sen så har jag också en massa låtar ifrån Sony Music som ska lyssnas igenom samt ett privat tips, men det blir mer om allt detta ikväll. Jag måste faktiskt göra en mapp för alla promolåtar jag får tag på, varisej det gäller de som jag får skickade till mig eller hittar på en mp3-blogg. Då kan jag också arkivera och ta med det aktuella till radion för att spela upp det där. Nu ska jag försöka komma på vad man ska äta ikväll och hålla humöret uppe, inget ska få sabba den här känslan av att ha fått något gjort!

Congratulations and celebrations

Foto: Enmilsten

Idag är kanske den mest spännande dagen i hela mitt liv, min iPod som jag döpt till Luleå firar idag "femtusenlåtars dagen". Vilket är ett stort seg då jag nu verkligen har musik så det bara dånar om det, och med tanke på att mer musik ligger i datorn och friggeboden är det nu inte alls långt kvar till nästa tusental. Det kanske inte är något man tänker på så mycket, men när jag verkligen fick exakt femtusen i min Luleå så blev jag nästan tårögd. Det är vackert på något sätt , en bekräftelse på mitt nörderi.

Det var Name The Pet, Kent och Montt Madrié som fyllde kvoten, dessa ska ha ett stort tack och så hoppas jag att de får en god fortsättning precis på samma sätt som de välsignar min lilla musikmaskin. Det här får avsluta min rätt så köriga tisdag, att jag nu är klar och bara ska invänta oro och tankar om kommande event är bara att stå ut med. Jag måste flörta med min lärare för att få gå iväg och lämna ett polistillstånd imorgon, något som aldrig kommer gå. Kan ni förstå polisexpeditionernas öppettider? Det finns inte en själ som kan lämna jobb och skola för att gå iväg och fixa pass, tillstånd och anmälningar mellan tio och tre.

Att blanda två ämnen

Foto: Stereogum/Air

Jag har kemilektion, kanske veckans höjdpunkt då vi ska arbeta med datorer och så är Eva borta av någon anledning. Jag ska snart försöka jaga ikapp min iPod som ligger ungefär åttahundra meter ifrån platsen jag befinner mig på. förhoppningsvis så får jag tag på den så jag slipper leva i en tyst eftermiddag då jag faktiskt ska cykla mellan ett antal punkter, och att cykla utan musik kommer ta död på mig helt bokstavligt talat. Eller jag kommer i alla fall få ett psyskiskt sammanbrott och ligga på vägen som en och en annan daggmask efter regn, så se upp om ni är ute på vägarna i eftermiddag.

Jag lyssnar på "Vapen och ammunition" som konstigt nog låter bra i Spotify, eller det jag menar är att jag faktiskt får ut någon form av bas ur datorn vilket aldrig sker. Antigen så har jag bara tur eller så har något hänt med världen, något väldigt drastiskt. Under tiden som allt det här sker så gör jag klart min radioshow, jag glömde ta hem den låt ifrån Stereogum som ska få bli kronan på verket. Jag förenar alltså popnytta med skolnöje, eller något liknande. Men lyssna gärna på frekvensen 89,2 ikväll, eller http://www.wisbyfm.se/ och sen webbradion. Då blir det lite Kent, Air och massa höstsuckar.

God morgon grymma värdld

Foto: Enmilsten

Jag vill bara berätta och visa för alla hur jag ser ut efter att duktigt ha gått upp klockan sex och sedan somnat om för att vakna upp och ha jättebråttom klockan halv åtta. Men, det ska inte hindra mig från att stanna upp och bara göra det jag borde hinna blogga. För nu ger jag mig av med någon annans iPod och ett segt humör för att fullfölja dagens uppgifter. När jag kommer hem? Skulle tippa på klockan halv sex ikväll.

Köteori

Foto: Enmilsten

Att mina högtalare inte gillar min dator visste jag redan, men nu så kan jag inte lyssna på musik och har inte kunnat göra det på tjugo minuter. Med andra ord så får mina nya sladdanordning där man kan lätt kan koppla in en iPod (I detta fall någon annans) eller en annan dator äntligen börja användas. Jag kanske inte kan lyssna på min nya skiva med El Perro Del Mar, eller Kristian Anttilas "Lilla napoleon", skit beskriver alltså läget ganska bra. Men, jag har en solglimt i mitt liv!

Yesbox, ovan så ser ni förutom skivor och en iPod mina biljetter till Kent den tjugofemte februari nästa år. Jag är glad och lite mer exalterad än sist då jag ska få gå med a-fansen (Som jag gillar att kalla dem när de inte hör), det handlar om att köa i evigheter med folk jag inte träffat på riktigt. Det får mig att bli lite skakig då man aldrig vet om man lyckas komma överens med folket, jag vet ju dock att de tycker lite som jag och delar samma intressen så det borde gå bra. Om inte, så är det bara för en kväll.

Go carol! (Internskämt och kalgomål)

Hur tar man död på en hel dag? Jo, först bestämmer man dagen innan vad man ska göra. När det sedan är gjort så går man och lägger sig för att invänta morgonen då man självklart misslyckas grovt med sin plan på att vakna i tid, där börjar det första av typ tolvtusen felsteg. Jag sover mig igenom såväl engelska som fysik innan jag får tillbaka mitt värdelösa biologiprov, jag får en ny uppgift där jag ska skriva om åtta grundämnen som jag väljer själv. Idrotten leds av en i klassen och man bara dör då det inte piggar upp en det minsta, för att inte tala om en fem-minuters lunch innan man skulle gå iväg till skolbion som ingen berättat om. Och utan glasögon är en tysktalande film väldigt intressant, så intressant att jag går ut och ringer polisen.

Där får jag veta att ett litet tillstånd kostar sexhundra kronor att ansöka, utan garantier för att det går vägen. Jätteroligt kan man tycka, men sånt är tydligen livet. Ungefär som att min iPod är i händerna på en rödhårig tjej som bor i stan, jag är fast med en guldfärgad liten nanosak. Det betyder att jag ikväll ska lyssna på någon annans musik och bara sakna mina tjocka musikspelare. Det är lite intressant att jag inte kan hålla i och använda den jag har nu då den är för liten och lätt. Nu sitter jag hemma, har inte gjort något av det jag skulle göra idag och måste fortfarande göra det.

Tanken var att jag skulle vara hemma vid tre när skolan var slut och direkt få allt överstökat så jag skulle kunna sova, nu har jag precis lämnat kristallnatten efter att ha varit med i kanske hundra meter och känner att ingenting flyter. Måndagar är bara början, snart kommer det riktiga ovädret.

Tredje texten i rad

Det händer otroligt lite ikväll, min plattång är snart varm och jag ska försöka lägga mig med klok frisyr så den inte ser massakrerad ut på morgonen. Det underlättar när man snabbt ska piffa upp sig lite så man ser ut som man vill göra. Man ska tydligen inte säga snygg då man aldrig vet hur andra uppfattar vad som är snyggt och då kan verka självgod när man säger att man är råhet fast man har värsta morgonfrisyren och känns som en jag vet inte vad. Mopp som har gjort sitt kanske? Nog om mitt hår i alla fall, det ämnet är faktiskt grymt ointressant.

Jag lyssnar på samma skit som vanligt, och andas ut under den sista timmen på min lediga dag. Imorgon är det totalt kaos sju dagar framåt då jag jobbar fyra och går i skolan fem, utöverdet så ska slutklämmen på radion göras så jag får iordning på allt. Nästan allt är klart, bara några samtal och blanketter kvar att genomföra. Jag känner mig som Pernilla Hellqvist, världen mest aktiva person som alltid kämpar för att rättvisan ska fram. Min största rädsla är att en dag bli som henne och kontinuerligt hamna i tidningen för alla dessa manifestationer. Inget illa menat så men exponering är något jag inte är så förtjust i alla gånger hur konstigt det än låter.

Bekämpa gift med gift

Den här febern fortsätter, att alla bara lyssnar på "Röd" och går tillbaka i arkivet för att känna nostalgin flöda genom kroppen. Jag har också hamnat i den här febern, det är lite av en psykos som inte går att släppa då det inte spelar roll vad man gör, det hela slutar med att man sitter och lyssnar på Jocke Berg. Jag tror och hoppas jag kan komma in på andra tankar någon gång den kommande veckan, annars så är det kört för min del tror jag.

Och jag har faktiskt gjort ett litet hjälpmedel för att bli av med abstinensen som härjar, en spellista där jag sammanfattat Kent ur min synvinkel. Det är äcklig många låtar, min trettiotre favoritspår ifrån nittiofem fram till idag. Man kan märka vad det är som går hem hos mig, och vilka album jag lyssnat mest på. Det är som att jag kartlagt mig själv i ett annorlunda perspektiv. Vad ska texterna handla om? Hur ska melodierna gå? Jag ska noga studera det här själv faktiskt, nu har jag bara plockat fritt ifrån en bibliotek av spår. Vill ni pckså ta en titt så klicka bara på länken nedan.

Dagens Spotify-lista: "Best of Kent"

Söndag och den väntandes filosofi

Det är verkligen helmulet idag, man ser inget förutom samma molngråa nyans överallt när man tittar ut och kollar upp mot himmelen. Jag tar tillfället i akt och lyssnar på Sophie Zelmani samtidigt som jag försöker glömma att det finns något annat än just nu. Det är skönt när man är i en bubbla och inte behöver tänka på något, man försöker se ett påhittat faktum där allting är ordnat och man inte har glömt en enda liten detalj för framtiden. Det kallas att leva i frid, något lätt ouppnåeligt men samtidigt realistiskt då man verkligen kan ha stunder då allt verkligen är klart. Även om det kanske gäller för fem minuter innan nästa uppgift kommer.

"Composing" dör sakta ut och "Spring love" gör entré med sin sorgsna gitarrmelodi. Imorgon börjar veckans allvar igen, jag vet inte vad jag ska råka ut för men jag längtar ändå inte dit. Och jag har räknat ut att det är tjuhundratjugosex dagar kvar tills jag möter sommerlovet, det är med andra ord alltså bara att hänga i och ta allt som om det vore ens egna kopp te. Apropå te så drack jag ett jättegott te i veckan, smaken grön körsbär är ritkigt frisk och god. Dessutom så är den cool då teet knappt färgas och man kan se de små bitarna som åkt ur silen och bara ligger där på botten,

Röd - "Jocke Berg är trött på livet" (Elektrorock)

Foto: Kent.nu

När det gäller lyrik så är kanske Jocke Berg en av de få som inte ens en skicklig schifferknäckare kan förstå sig på. Det började för fjorton år sen då debutalbumet släpptes ute i de svenska folkhemmen. Det är det enda album förutom samlingen av b-sidor och de engelskspråkiga versionerna som inte nått en förstaplats albumtoppen, och redan då var det knepigt, fast på ett lite mer tonårsdjupt sätt som man ändå kunde skåda in i. När jag slår på "Röd" och lyssnar mig igenom de fyra första spåren så hänger jag inte riktigt med, i alla fall inte textmässigt. Vi återkommer det det här lite längre fram.

För jag ska börja på det mest kluvna ämnet jag kan erbjuda, förändring. Jag vet inte hur folk Sverige över tar det här, men det ligger faktiskt en gnutta mer elektrisk grund i Kents musik idag än för bara fem år sen. Om bandet var en person så skulle jag på rak arm kunna namnge grupper, artister och band som denna person skulle kunnat ha legat med, flera gånger om. Familjen, The Knife, Coldplay och Muse är alla på ett eller annat sätt elektroniska, långa i orden eller arenarocksmästare. Där har ni den kombinationen förutom det egna bandet som formar en elektronisk disaster vid namn "Röd", jag är så delad att jag inte vet vart jag ska börja egentligen.

För om vi gör en snabb överblick så introducerades synthesizern på "Vapen & Ammunition", det var mitt precis som många andras första Kent-album som man köpte. Aldrig har en svensk skiva under 2000-talet haft så stora framgångar, det känns i alla fall så med sina sexhundratusen skandinaviska kopior och faktumet att den än idag säljer. Efter det så har man allt mer smugit in ackord och slingor som inte haft sin grund ifrån ett keyboard eller en gitarr, nu blev beatet och de hoppande, funkiga, elektroniska ljuden ett helt nytt sound som an kunde exprimentera fritt med. På "Tillbaka till samtiden" så mellanlandade man bara, nu har man nått den ultimata destinationen.

Jag applåderar åt den fina klang som musiken fått, både lugna och enkla spår till hårda och industrirockiga rökare. Den bygger en ny rymd som man lätt kan gå vilse i, ett påstående som ni får tolka hur ni vill. Men det jag menar är att man har förlorat något, man kan med all säkerhet säga att det aldrig kommer komma en ny platta med analoga huvudnummer. Något som är väldigt sorligligt ioförsig, men samtidigt så har man inget emot det nya soundet.

Som nu här så känns det som jag bara argumenterar emot mig själv ibland, och det är just det som är grejen. Jag kan inte säga vad jag tycker utan att få ren ångest, för jag saknar en hel del i ett album som detta. Man fäller en tår över att det är en ny era, något som man inte är helt van vid. Det enda som är detsamma är de där texterna, de där jävla texterna. Men jag tror jag har knäckt en kod, en viktig sådan.

För vi var på spår tre där jag slutade och jag fattar ingenting, men sen så bildas en uppfattning här. För han sjunger att ingen ska lämnas kvar på andra sidan linjen ("Hjärta"), sen får vi höra vad han ser på ett sjukhus. Han visar sin åsikt ("Vals för satan"), får sitt straff och svär över hon som svek honom ("Idioter"). Den paranoida och instängda känslan av total tomhet i mellanvärlden resulterar i att han nu kräver sin hämnd ("Töntarna") och alla de som övergav honom där ingen skulle lämnas kvar. Hur det går kan vi bara lyssna igenom. Och jag tycker det är en rätt logisk historia, för tidigare i musikens värld har vi hört om öden som är värre än döden.

Kan det vara så att Jocke Berg är trött på livet som det är och vill förklara att vi har fått det värsta straffet av alla? Att han övergett sin tro och har en allergi mot den får vi höra flera gånger, vill han berätta för oss att teorin om att gud är god inte stämmer? Och istället för att dö så blev han tillbakaskickad till att se på våran värld utan att göra något åt det? I så fall så är detta något av det vackraste som gjorts, ett mörker som är fientligt mot i stort sett allt. En vädjan om att få vila i frid, eller en annan värld.

Just detta är en vanlig förekommelse i elektronik, man kan vara mer deprimerad och återge sånt som en elgitarr missar i ljudbiten. Det blir hårdare och aggressivare, men vart finns tårarna? Just därför är "Röd" något underbart, ett fenomen som borde stödjas och totalhyllas. Det innebär slutet för det som varit, men vi har en ny tid inför oss. När vi än kommer få höra mer musik ifrån poetrockarna i Kent så kan vi vara säkra på att det inte kommer vara sig likt, det kommer vara en melankolisk mardröm för den som bara vill djupare ner i ett svart hål.

Jag kan säga att jag gillar de kaxiga elektroslingorna i "Taxmannen" och "Krossa allt", även de sega med väldigt mäktiga övergångarna i hela albumet gör mig knäsvag. Ändå så tappar jag intresset flera gånger om när låtarna bara blir för mycket. Det kan vara det störta problemet, jag sväljer hela kakan då den känns helt makalöst god och sedan kommer den upp igen som en dålig reaktion ifrån kroppen. För går jag på magkänslan så är det här inte alls bra, jag vill bara slå på något annat och glömma alla framsteg. Men någonstans i bakhuvudet vet jag att det här är starkt.

Det är en evig kamp jag kommer få leva med ,men så länge jag inte lyssnar på albumet så kommer huvudvärken tillbaka. Men om jag bara tänker tanken så får jag magont, det kan man kalla ett album med intryck på människan.

Bästa spår: "Vals för satan (Din vän pessimisten)" var starkast redan när jag såg titeln i pressreleasen.

Se även: "Rödljus" och "Rödljus II" ifrån "B-sidor 95-00"

Magen säger:

Huvudet säger:

Håll elden vid liv, än brinner huset

Ibland känner jag att man inte hinner med att spana in den vanliga mainstreamkulturen när det gäller pop och upptempo. Jag har helt missat att Pink släppt titalspåret "Funhouse" som ny singel, jag blev nästan lite glad då det är en ganska fucked up poplåt. Videon som ni kan också kan hitta nedan ger den lite mer energi så det exploderar i en stor freakshow. Det är en rolig kombination av den klassiska egoismen i videos och psykfaktorn där man är i en sagovärld med clowner (Alternativt mörker), så jag blir lite glad av att kolla på de tre minuter långa videon, man kan kalla det modern konst om man så vill.

Jag har också insett att nästa veckas topplista överartister jag lyssnat på så toppar nog Kent den ganska enkelt, det har blivit lite som en feber i mitt huvud. Det bokstavligen "Snurrar i min skalle" om någon förstår den vitsen. Jag ska skaka av mig allt ikväll och sen gå vidare mot nya äventyr, frågan är om jag kommer få sitta hemma eller om det faktiskt händer något roligt den här lördagkvällen. Jag känner att bara sitta och glo kan bli tråkigt i längden.

Vardagsdag

Välkommen till min lördag, den handlar om Kent, hockey och kanske lite revansch. Det är precis som vilken helg som helst idag, man går upp och har i stort sett en kort aktivitet planerad för de båda dagarna. I mitt fall så ska min mormor firas och så ska jag idag på eftermiddagen spela skivor på ännu en hockeymatch, och jag är lite sur för jag igår insåg en smärtsam sanning. Det är så att hemmalagets supporters kan vara de sämsta i hela Sverige, för jag får inte till något samarbete. Det spelar ingen roll vad jag gör eller vilken låt jag spelar, de kallar alltid sin egen takt pch låter trumman överrösta mina taktslag. Jag försökte leda in på en takt när de klappade lite halvtaskigt och fadeade sakta in själva klappen ifrån "We will rock you", ett flertal från deras supporters signalerade bryskt att jag skulle sänka då jag stör matchen. Hade de någon aning om att jag är partisk och försökte höja stämningen nu när vi faktiskt hade ett enorm övertag?

Så idag kör vi en liten mindre match med förhoppningsvis positiv publik som inte har en hatklubb mot mig, det lär bli roligt på ett eller annat sätt. Men annars står då musiken i centrum, jag recenserar "Röd" vid något tillfälle, om jag hinner så ska jag försöka få in Montt Mardiés "Skaterize". Jag ska även läsa igenom en text som ska skickas iväg och photoshoppa, med andra ord så är det vardag på gång.

Vart är solen?

Foto: Enmilsten

Idag är en mörk dag, förutom att jag kom på att nästa fredag så är det den eviga otursdagen fredag den trettonde då jag såväl är med i tidningen som jag har prov och en hel bunt med aktiviteter. Förutom det så har jag haft totalt hjärnsläpp på mitt spanskaprov och "Saw 6" har premiär på bion här på ön, jag känner hur de idioterna som dödar i de där filmerna kommer efter mig när jag vandrar genom mörkret ikväll. Men jag måste fråga varför den inte hade premiär på allhelgonaafton, det hade varit en perfekt grej för alla de som gillar att äcklas och skrämmas av olika tortyrmetoder.

Hemma i brevlådan låg jag skivor som jag väntat ihjäl mig på, än så länge kan jag konstatera att eufori råder i mina högtalare. Det är lite sjukt hur så mycket vissa kan förändras på ett par år, hur som helst så blir det mer om just detta imorgon. Även en tandläkartid har kommit, lika värdelös och läskig som vanlig. Sist så satt jag där i fyrtio minuter utan att komma fram till något vettigt, kändes onödigt.

K-rock (?)

Fredag morgon är väldigt intressant, eller egentligen inte. Men jag vaknade imorse och hade såväl dator som musik och allting igång, så det var med andra ord inte kallt i rummet. När jag nu vaknade så hade man redan uppdaterat Spotify och Kents nya skiva "Röd" låg uppe, jag tar bara en snabb titt innan jag ska iväg och ha allt mellan himmel och gjord i skolväg, inget särskilt intressant med det. Spanskaprov ska dock få avsluta dagen, vilket jag bävrar för då jag inte har någon koll alls. Fast jag pluggade igår, jag pluggade faktiskt igår!

När vi ändå pratar lite allmänt så köpte jag igår biljetter till turnépremiären för Kent nästa år, vilket betyder nu att jag ska upp till Stockholm en onsdag för att vara med och köa ihjäl sig på torsdag och sedan stanna i alla fall någon dag till. Clara som berättade för mig om biljetterna har någon plan som jag inte vet om, men det lär bli spännande då jag och Benjamin som ska köpa min förra biljett till söndagen diskuterade hur det är att gå på konsert med henne då hon lever sig in i den världen riktigt rejält.

Name The Pet - "För hitsäkert" (Pop/Elektro)

Foto: Name The Pet @ Myspace

Om man varit duktig och surfat runt så kunde man redan innan albumet släpptes hitta hälften av albumet som live-versioner med bra kvalité, reklamtrailers, singlar och alla andra tänkbara möjligheter. Name The Pet har noga byggt upp en liten karriär med festivalspelningar och sin näst intill omöjligt nasala röst. Hon har lyckats bli så gnällig och falsk att när hon väl får till det så låter det fantastiskt. Om man bara tar den senaste singeln "American boys" så skulle jag skämmas om jag gjorde en sån låt. Det är för mycket, men ändå för hitsäkert.

För det är vad allting handlar om, hennes förmåga att skapa melodier och texter som sätter sig direkt. Alla som har Spotify kan inte ha undgått reklamen där de använder introt till "Borderline" där en synthbas och åtta bitars speltoner tar över, du behöver inte höra texten för att fatta hitpotentialen. En enorm fördel som kan få vilken idiot som helst att dansa sig svettig till på dansgolvet, särskilt med tanke på hur pass man kan remixa dessa redan taktfasta låtar. Men självklart så finns det en annan sida, en sån underbar sida att jag nästan gråter.

Förutom de beats man hör så har även en rymd skapats tillsammans med gitarrer och skapat pop utan tempo. "London" är ett extemt bra exempel, och även ett av de bättre avsluten på en platta på länge. Orden "I never get to London" sitter hårt i min hjärnbark. Även låten "Falling" som hon tidigare gjort tillsammans med The Sound Of Arrows har piffats upp och fått en mer soft och enkel stil med riktigt bra sång (I alla fall om man jämnför med resten av skivan). Jag fick nästan hjärtklappning när jag hörde de underbara tonerna, för den låten har varit en kärlek för mig enda sen den dagen jag fick min iPod.

Så sammanfattningvis så vill jag bara säga att det är en falsksångare och popbeats, men det är gjort med en sån stil att det inte går att låta bli. Lite som att hitta det charmiga i något annars ganska motbjudande eller läskigt, en skräckfilm som man bara måste se. Men jag skulle nog inte palla en hel konsert utan något annat emellan, det är gedigen pop men inget annat. Lady Gaga utan rösten, om vi nu ska förenkla och relatera.

Bästa spår: "Falling"

Det som släppts, avslöjats och krupit fram

Torsdagar är på något sätt veckans bästa dag ibland, det brukar bjuda på mycket och man har tid med allt. Idag har jag till exempel fikat med typ åtta olika personer varav två som jag känt någorlunda, vilket var en stor framgång då jag i alla fall fick det jag ville få sagt i seriös väg och sedan inkluderade mig själv i diskussionerna som var väldigt interna ibland. Jag tror också bestämt att alla var medlem i SSU av någon anledning, men jag kan ha fel. Precis som jag imorse hade mina aningar om att en jag känner hade en släkting på Rix FM. Jag trodde verkligen den inte kunde vara sant, men faktiskt så var det hennes pappa som var nyhetsuppläsare där på riktigt. Snopen? minst sagt.

Annat kul med idag är att jag fått både rockmusik ifrån Warner, ett första utkast av intervjun och beskedet att mina beställda skivor idag har lämnat lagret och borde vara här på ön imorgon. Då ska jag i stort lyssna på Kent, Name The Pet och Montt Mardié så gott jag kan innan det är dags att jobba. Apropå jobb så jobbar jag torsdag till söndag med så väl skivor som garderob nästa vecka, jag vill kalla det för ett rent ekonomiskt veckoslut.

Alla vet att stormen kommer

Foto: Enmilsten

Det är ju jätteroligt att det har snöat, för då är så gott som all min frihet borta. Cykeln är ett färdmedel som inte längre kommer kunna existera på grund av halka och ett visst motstånd, jag kan ioförsig idag ta bussen tio minuter innan vi börjar men det känns som om jag gett upp för lätt då. Och det är lite lurigt det där med att planera sitt färdmedel då man aldrig vet hur pass länge snön kommer ligg kvar, det lilla lagret som knappt täcker marken kan antingen frysa på och ligga kvar i dagar samtidigt som det ökas på hela tiden. Eller så försvinner allt över en förmiddag och det är samma höstväder som innan efter det.

Men nu släpper vi snön, den är fin så länge man slipper vara ivägen för dess herravälde. Just nu är jag mest trött och fundersam på vad den här dagen egentligen har att erbjuda. För imorgon så är det spanskaprov, vilket betyder att ikväll så råpluggar i stort sett hela klassen. Inklusive mig då jag behöver kunna någonting om allt det här med perfekt, gerundium och allt vad grammatiken nu har för beståndsdelar. I eftemiddag så ska jag fika och berätta för folk om Wisby FM:s "Sms-a-long" och planera lite då de fått en klar inblick i projektet. Med andra ord så gör jag inget annat än att förbereda för kommande stormar , och det känns som jag gjort exakt samma sak hela livet nu.

En sitcom mindre

Jag har inte så mycket för mig känner jag, är besviken på de nya avsnitten av "Scrubs" där alla är annorlunda och man saknar den där riktiga humorn. vart tog JD:s tankeverksamhet vägen liksom? likadant med Turk som knappt syns i de nya avsnitten. Men det är ändå en bra serie, lite mindre utav det gamla bara. Eller okej jag ljuger, jag blir gråtfärdig över vad de har gjort med alla. Jag saknar Kelso på sjukhuset och alla är för bossiga, det är inte kul på något sätt! Det är den allra sista säsongen av serien och det har bara blivit mos av allting, jag saknar den där humorn som tidigare fick mig att vika av skratt.

Det finns så många minnen, alltifrån JD:s problem med att gå på toa då han svimmar till vaktmästarens paranoida monolog när han ska vakta en guldfisk. Fast den kortaste och bästa någonsin kan vara den så simpla "Death is always hanging around this hospital".

Ett berg av nyheter

Foto: Universal music

Det är roligt vad mycket som kan hända på en onsdag, idag så släpptes det ett underbart roligt album som jag måste få lyssna igenom ordentligt. Weezer och deras "Ratitude" finns numera tillgängligt på Spotify och det var intressant de små bitarna jag hört. Det lär bli en hel de lordspex och annat kul i riktig gladrock från den stora världen. Jag vet dock inte vart mina skivor som jag hade beställt är, både den nya med Name The Pet och den med Montt Mardié syns inte till. Antagligen så ligger de och ruttnar på något lager, eller så har de precis paketerats och skickats iväg.

Min första pressrelease på det här nya programmet jag har blev idag ny pop ifrån Shakira, den andra singeln ifrån det kommande albumet "She wolf". Namnet är så enkelt som "Did it again" och får mig att tänka på Madonnas beats ifrån "Hard candy" och sliskig sång ifrån Fergie. Men det är en godkänd låt av Pharrell, en av de bättre produenterna i dagens divpopsamhälle. Fast frågan är varför den inte blev första singel? Mycket enklare och mer hitsäker än titelspåret och första singeln "She wolf" som kändes helt överdriven och äcklig.

Återgivandets gåva

Foto: Enmilsten

Jag har idag blivit intervjuad, något som jag glömt berätta skulle ske idag faktiskt. För Magnus Ihreshog på kultursidorna i GT var idag förbi hos mig och pratade om allt från att vara tonåring till musik, det ska i slutändan bli två sidor i nästa fredags tidning. Och jag måste säga att det var väldigt mysigt att dricka vatten och vara så där djup som man kan vara då man sätter sitt ego i centrum och pratar om framtiden. Det snöade också ute, något som vi inte pratade om intervjun men ändå höll fokus på annars.

Något som var intressant att han skrev ner hela intervjun istället för att göra som andra och banda den, det blir en helt annan sak där man egentligen aldrig kan bevisa och exakt återge vad som sas i helhet. Sen vet jag inte hur pass exakt han skriver när det gäller mina ord, men det fick mig att tänka på vad som är enklast om man själv ska intervjua någon. Att bli felciterad är kanske det mest irriterande i hela världen då väldigt få upptäcker rättelsen.

Men nu är jag återigen ensam och väntar med spänning på resultatet, det är ju lite status att få vara med i en tidning som är tillgänglig för femtiotusen personer.

Minnet och ångesten

Det var ett tag sen jag lyssnade på Her Space Holiday, nu var det dags att slå på världens skönaste låt "New kid revival". Jag minns när jag skulle beställa skivan och jag visste att det hette något med panda, kid och holiday. Alltså en bit av både album, låttitel och bandnamnet. Det blev rörigt för Mackan inne på Expert, men vi lyckades få till det till slut. Ungefär så minns jag det här albumet, det var även vid den gamla skivdisken om jag inte tänker helt fel. Ungefär så tänker jag när jag ser en gammal skiva jag köpt, när, var och hur typ. Lite halvt pointless men självklart intressant då det bevisar att jag har minne för obetydliga saker.

En annan sak, jag lider nog av sömnångest. För jag är trött och vill sova, men får panik varje gång jag går och lägger mig. Som om det skulle stoppa mig från att göra klart allt som behövs göras. Jag vet inte riktigt hur men det är bara lite ångestladdat att tänka tanken "Det där han jag inte med idag". Typ som mitt rum, det måste städas snarast möjligt. men nu börjar "Scrubs", så det får i alla fall vänta.

Dansen gör låten

Det är för första gången på länge som jag är hemma före hela familjen på en tisdag. Jag njuter av hur man kan ha det så lugnt och skönt i allt ensamhet, troligen så är det hemma om ett par minuter. Jag sitter hur som helst och kollar in lite musiknyheter, nu i form av videos ifrån en viss megastjärna. Jag tror att alla någon gång har hört talas om Britney Spears och alla hennes skandaler, allt annat vore väl befängt. Det har spelats in en musikvideo till "3" som är den senaste singeln ifrån den här tjejen, och ni ska tro att jag är förvånad.

Vi ska gå tillbaka till mitten av det här decenniet då gaydisco var betydligt vanligare på dansgolven, alla kunde "Can't get you out of my head" utantill. Några kunde det senaste med Madonna, men självklart så dansade alla precis så som man gjorde i alla videos. Nu har Britney gått tillbaka till dessa rötter och skapat en ren dansvideo i en studiomiljö där man använt mest ljus och stolpar. Jag måste säga att själva grejen blir otroligt snygg, för jag är trött på alla dessa historier. Att vara på en cirkus, ett bröllop, i helvetet eller på ett flygplan känns helt ute. Man ska dansa och spela till musiken man gör, det är det stilrenaste man kan göra.

Jag kanske låter helt dum i huvudet med den här oldfashion-stilen är något av en favorit, vad är bättre att visa till musik än synkade danssteg eller ett snyggt bandsession ifrån en studio? Men rätt ljus, rätt klädsel och tillräckligt många vinklar så är det beroendeframkallade. Har man bara en kamera så kan man göra som Lykke Li och ta allt i en tagning. Länge leve dans-teve!

Rock-koll

Jag har ett jättebra tips för alla som inte kan skriva sammanfattningar av böcker och speciella ämnen. Det är så pass enkelt att man hittar på ett sidospår som berör, typ rasism, sorg eller kanske miljöhotet. Sen börjar man på ämnet so övergår till en djup diskussion som kan relatera till innehållet i det du egentligen ska skriva om. På så sätt så har du en bra text helt utan kunskap om ämnet du borde veta något om. Fusk, men ändå ett bra knep för den med ambitionen att skriva om det man vill. Ni kanske kan gissa vad jag har gjort i en timme nu?

Och så ett annat jättebra tips, Eva i biblioteket har köpt in "1000 album du måste höra innan du dör". Efter massor av diskussioner så hanade vi på spåret döda musiker, och Eva visade mig något otroligt bra. Joy Division, förutom sjävla bandet så ska filmen om den döda sångaren ses snarast möjligt.

Mainstreamad morgon

Veckans skörd när det gäller musiknyheter är rätt så intressant. Den inne håller inte de vanliga turnédatumen och alla märkliga nya satsningar som ingen har hört något om, de innehåller otroligt kända och talangfulla men ändå så extremt kommersiella artister. både EMD och Westlife (Som typ är samma sak, skillnaden ligger i åldern) släpper nya album nu i vinter. EMD:s är dock väldigt intressant ur den vinkeln att de nu med sin stämsång ska göra en svnesk julskiva där något form av översktot ska gå till organisationen Childhood, jag tror även det är samma organisation som fått stöd från något mjukt rågbröd en gång i tiden. Dock väldigt underhållande att tänka sig resultatet, inte av rågbrödet och det kanske då.

Roligare än så har jag då inte på tisdagsmorgonen, dock så har jag hunnit duschat, sätta ihop dagens radiomaterial och kollat igenom de viktigaste hemsidorna. Det kallas typ produktivitet och flyt, och jag är glad att jag för en gång skull har tillgång till det.

Good moodswings

Foto: Enmilsten

Att mitt humör svänger snabbare än ljudvågor visste vi redan, men att det verkligen går från botten till toppen i två enkla steg är något nytt. Clara var nämligen nyss förbi med mina skivor som hon lånat, och min födelsedagspresent! Hon passade på att köpa "The Knife" med gruppen som har samma namn när hon var i Stockholm senast då det var en skiva jag ville ha. Så stort tack till henne, hon byggde verkligen upp stämningen för den verkliga överraskningen. Världens bästa kille på Sony Music har nu äntligen fått mig uppskriven på deras releaseprogram, vilket betyder att jag nu har ett program där alla pressreleaser i form av text och promo-låtar hamnar. Smiley faces everywhere typ.

Sen när vi ändå är inne på glädje så måste jag säga att nu när jag lyckats få till alla skavanker och hörn så är Windows 7 otroligt snyggt och lätthanterligt. Samtidigt som jag höjde min skärm drygt tre decimeter så blev det en helt ny upplevelse att sitta vid datorn. Så nu är jag i alla fall igång, varisig resten av världen vill det eller inte.

Meningslösa veckodagar

Jag sitter och kollar igenom min att göra-lista, det är löjligt hur lite jag ska göra utöver att blogga, spela in radio och det vanliga jobben varje vecka. Mitt schema är i stort sett att sitta vid datorn och förbereda inför alla musiktillfällen som kräver ett usb med filer (På två veckor så handlar det om fem tillfällen). Just denna vecka så ska jag bara återställa innehållet i mina datorer och städa ur lådorna i mitt rum. Livet i ett nötskal alltså, blogga, städa och se glad ut. Att jag för tillfället inte kan sköta min mail gör det hela lite jobbigare då både pressreleaser och mail ifrån personer som vill ge bort materiel och annat kul ligger kvar i någon server hos Telia.

Att jag inte kan fixa min mail själv beror på att jag kan ingenting om de där inställningarna som ska vara i Office-programmet och därmed måste ta hjälp av familjen. Jag försökte själv för ett tag sen men höll på att bryta ihop då mitt tålamod tröt ganska snabbt. Sen kan jag också ha tappar bort mitt användarnamn och lösenord, för senast jag såg den så var den ute i friggeboden och Anton lade undan den då han såg att det var något hemligstämplat. Han yttrade då orden "Det där kanske jag inte ska läsa så mycket mer av", jag minns inte så mycket mer än så av det pappret.

Happyland - "En äcklig popskiva" (Modern storbandspop)

Foto: Sony Music

Vi minns alla Amanda Jenssen, kanske inte för hennes debutalbum, eller för hennes sommarturné. Men hon var med i "Idol" och körde över alla med sina briljanta covers på "Tainted love", "Hallelujah" och "Suspicious minds". Den sistnämnda är en låt som alla vet att den gospelsinfluerade, rockiga tjejtjusaren gjorde för ganska länge sen. Att han tackat Boston för sista gången och sedan somnat in vet vi alla, efter sig lämnade han en inspirationskälla som en liten flicka ifrån Lund tog hand om och vårdade väl. Så nu när hon släpper "Happyland" kan man ganska snabbt dra paralleller till Elvis Presleys gamla stil, men det finns ett problem i det hela.

Om man tar och jämnför sextio- samt sjuttotalet med 2009 så kommer man hitta en viss utveckling i musikskapandet. Det är just det som sätter stopp för dessa vacka melodier. "Save me for a day" och "The end" är låtar som med en lite mer ostädad och rå mixning skulle låta helt underbart, just nu hör jag bara en ren popversion ifrån någon större och välmöblerad studio i Stockholm. Och det irriterar mig, jag blir rent av förbannad på det här.

Att verkligen städa upp låtar och se till att det bara är melodier kvar, helt utan skavanker och fläckar är något som borde vara förbjudet. För det finns ingen charm i det hela, ungefär som att ta bort det där lilla lagret med damm i ett tonårsrum. i spår som "Charlie" och "Autopilot" kan man upptäcka att det finns en rå känsla, men det är inte ens i närheten av det jag är ute efter. Och jag vet att jag kan påpeka konstiga saker, men om den där rösten finns, de där låtarna finns, varför ska då den jävla slutmixen låta som om man digitalt gjort en äcklig popskiva. Jag är ioförsig inget geni på studioteknik, men jag tror att man faktiskt kan vara lite mindre noggrann med alla pålägg.

"Gillar man inte skivan så gillar man inte mig" sa Amanda Jenssen i en intervju, och jag kan säga att jag gillar henne väldigt mycket. Men hon skulle må bra av att inte ta en dusch på några veckor, supa ner sig och börja se lite mer förjävlig ut. Annars, toppen!

Bästa spår: "The End" / "Charlie"

Se det ifrån den ljusa(re) sidan

Jag har glömt berätta hur det gick inne i stan på innebandyn idag! Man skulle kunna tro att det gick så dåligt så jag inte vill tala om det, men fy fan vilket tryck det var för en gång skull. När Visby IBK hade vänt matchen från att först jämna ut till fyra - fyra innan de tog över och bara vann men nio - sex. Jag kunde i stort sett bara spela som fan och få alla att klappa, det var helt otroligt roligt att folk för en gång skull fattade att det fanns musik att klappa till! Det är lite tråkigt att man vet att inte lär bli så här varje vecka, men har man tur så kanske det sker något liknande innan man är klar med säsongen.

Och så blev jag lite rikare idag, massor av lön trillade in ifrån innebandyspelningarna, nu väntar jag bara på typ samma summa ifrån hockeyn och så blir det garderobspengar om tjugofem dagar. Just nu så är jag fortfarande lite småsur på mina dator, eller jag var fly förbannad nyss. Men genom att bara glömma bort det och skriva om dagens glada aktiviteter så lyckades jag nästan glömma bort det. Jag har en gammal Youtube-klassiker ifrån bloggarkivet som jag lägger upp i samband med min nyfunna insikt.

Sondagsritualen

Det är märkligt hur fort en dag kan gå, helt plötsligt så sitter jag här vid mitt nya ultimata "kontor" där jag samlat så väl datorer som prylar av alla dess slag. Att jag nu får nackspärr av att titta upp mot skärmen istället för ner är en grymt rolig upplevelse, ungefär som att jag hittade min bortglömda digitala fotoram som som jag nu skaka liv i med hjälp av lite bilder. Jag jobbar just nu på att få allting att se bra ut, och hitta snygga färger som passar i datorernas teman. Tillsammans med Jenny Wilson så blir det rätt trevligt i höstmörkret.

Och jag måste bara passa på och göra den vanliga söndagsritualen där man får samma panikångest över att det snart är dags för vardag igen och att man inte hunnit med ett jota trots att man haft hela två dagar på sig. Det är som att timmarna bara försvinner, man tänker att man hinner men helt plötsligt så hoppar klockan över ett klockslag och allting blir helt konstigt. Jag gick precis med i Facebook-gruppen "Vi som alltid är ute i sista sekunden, fast vi hade gott om tid från början". Det är ungefär så mina helger fungerar, mer eller mindre exakt faktiskt.

Det är väl bara söndag igen

Om drygt tio minuter så går cykeln, då ska jag till stan och fullfölja veckans allra sista jobb innan jag kan komma hem och ta det lungt. Eller det kanske är att överdriva, jag ska nämligen mer duscha och göra klart det här projektet med datorerna som jag påbörjat. Alla program ska in igen och så måste jag leta tillbaka gamla program, filer och sånt som nu ligger i en klump på en stor hårddisk och gömt långt bak i datorerna. Jag har även nu på morgonen satt ihop ett usb-minne till dagens match, det och en handfull skivor så kan jag faktiskt klara av persen med innebandy. Och det är så att idag så ska jag så till att jag och min arbetsgivare (Eller vad jag nu ska kalla honom) prata pengar, det börjar ju närma sig löningsdags.

Annat som är på gång är faktiskt att jag ska beställa nästa veckas skivor. Det blir Name The Pet, Kent och Monnt Mardié, lite av en elektronisk och spulig men ledsen blandning av musik.