Foto: Enmilsten
Innan vi börjar den här recensionen så har jag lite bakgrundsfakta att dela med mig av. För denna artist, musiker, sångerska som gjort det här albumet är inget man slår upp på Wikipedia. Annen är en mångsysslare med showgruppen Hot Staff bakom sig, hon har sina musikaliska vänner, familj och Gotlands lila musikvärld som ett stöd samtidigt som hon har hand om ett villaområde och är en del av en utav den svenska turistbranschens största anläggningar för barn. Nu har hon äntligen släppt sin skiva, sitt album, sin egna skatt.
Till att börja med så ska man kolla igenom låtlistan, för den är något utöver det vanliga på en platta. Att allra först sätta Billy Joels första och bästa billboardhit "Just the way you are" ifrån 1977 är ett genidrag, man kan dra paralleller Lena Philipssons synthorgeldänga "Det ringer på min dörr" och redan där så känner jag att man är hemma i mysfåtöljen. Fortsättningsvis så har vi förutom lite egenskrivet material Kool & The Gangs "Ladie's night" ifrån 1979, den brittiska gruppen The Real Things hitsingel "You to me are everything" samt en rockklassiker med AC/DC. "You shook me all night long" som är en riktigt schysst låt men i Annens version så försvinner hon tyvärr lite och får inte till den där kraften och attityden som man vill höra, det är på gång men inte riktigt.
Jag funderade först på att jämnföra den här plattan med Sarah Dawn Finer, men så här i skrivandes stund så inser jag att jag inte kan det. Den lugna och lite mer souliga början övergår till något mer varmt och Alcazar-aktigt efter att titelspåret fyrats av i en fin och naken schlagerballad. Spår så som "Dancing" och "Get up" är egenskrivna catchiga dängor som lika hjärna skulle kunna vara Andreas Lundstedt och hans popsnören på en klubbscen med svettiga dansande nymyndiga framför. Hon bygger upp en häftig partysekvens där man bara hänger på det enkla discotåget, och det lär inte stanna förrän vid slutstationen.
Men när allt är sgat och gjort så tar plattan slut i en enda stor final av Sveriges största låtskrivare, Björn och Benny. "When it's all said and done" är lite mer omixad och inlagd så som den är. Som färsk apelsinjuice så saknar man den perfekta sötman men känner att den enkla och friska smaken faktiskt finns där. I backspegeln så har man faktiskt hela två duetter, en med Annelie Roswall och en med Andreas Esteche. Det har varit souligt, discokänsla och lite rock. Så jag vill tacka och bocka för en härlig upplevelse, det är en underhållande och genialiskt genomtänkt närproducerad skiva. Annen är kvinnan med rösten, men det saknas något. I det träsk jag lever i, fyllt med The Knife, Håkan Hellström och Glasvegas så räcker inte spelglädje och majestätpop. Men i genren, ett praktexemplar med kvalité.
Bästa spår: "Ladie's Night" är faktiskt gjord för en riktig kvinnas röst!
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar