Dancing The Whole Way Home - "Det behövs bara en mening" (Pop/Easy Cabaré)

Foto: Missli.se

Ni vet den där eleven som har MVG i allting, den där eleven skryter sällan och blir nästan lite röd när man påpekar storheten hos denna elev. Om man skulel samla alla Sveriges artister i en enda stor klass så skulle Miss Li direkt kunna klassificeras som ett underbarn. Det räcker med att hon öppnar käften så är det fantastiskt, man kan inte neka den här tjejen en extra klapp på axeln och orden "du vet väl om att du är värdefull?" ekar om och om igen.  

Men det är inte enkelt att vara Linda (som hon egentligen heter), för hon ligger på gränsen till ett psykfall när det gäller att nedvärdera sig själv och faktiskt stänga ut allt som kan vara kritik, hyllningsord med mera. Det finns historier om mobbing, missfall, gubbsjuka män och andra hemskheter i hennes musik som rätt ytligt verkar en totalt löjlig och fult gjord sak. Men hennes ord har en viss ton i sig som gör allt seriöst. "Om du lämnade mig nu" med Lars Winnerbäck, "I thought i knew you", "Gotta leave my troubles behind", den självbetitlade "Miss Li" och "Backstabber lady" för att bara nämna några av de underverk hennes självömkande ego skapat.

Jag fick för ett tag sen ett utbrott på "I heard of a girl" som är hennes senaste singel ifrån plattan "Dancing the whole way home". Där har hon släppt allt vad hon är och blivit en sorts indiepopare utan glädje, sorg, känsla eller själ i de toner hon använder. Jag kan dock erkänna att just den låten gått ifrån genomrutten skit till trallvänlig plåga efter några varv i högtalarna hemma. Lite synd på en låt med så mycket djup i texten. Men resten av skivan ser bara bättre ut.

De tre sista spåren, "Bourgeois shangri-la" tillsammans med Amanda Jenssen, "The boy in fancy suit" och "Stupid girl" är alla helt fantastiskt kreaktiva spår som får mig att falla djupt ner i den avgrund hon befinner sig i. Tillsammans med "Dirty old man" så känner jag att jag verkligen är i hennes tonårsliv med alla de problem som finns gömda i våran värld. Titelspåret och "A daughter or a son" är de lyckofyllda respektive sorgligt djupa låtarna som visar vilka kontraster det finns i livet.

Pianot är nedtonat, hennes röst används inte lika mycket som den brukar men det här är lika mycket poesi som Markus Krunegård, Regina Spektor och Broder Daniel tillsammans. Det finns ingen tjej som gör musik som Miss Li. Och allt det här kanske blev rörigt nu, men det behövs bara en mening för att beskriva den här tjejen och vad jag tycker om den här skivan. Hon är Annika Norlin, fast bäst på sitt egna underliga sätt!

Bästa spår: "The boy in fancy suit" / "Stupid girl" / "Dirty old man" / "A daughter or a son" / "Dancing the wole way home" / "Bourgeois shangri-la"