Foto: Name The Pet @ Myspace
Om man varit duktig och surfat runt så kunde man redan innan albumet släpptes hitta hälften av albumet som live-versioner med bra kvalité, reklamtrailers, singlar och alla andra tänkbara möjligheter. Name The Pet har noga byggt upp en liten karriär med festivalspelningar och sin näst intill omöjligt nasala röst. Hon har lyckats bli så gnällig och falsk att när hon väl får till det så låter det fantastiskt. Om man bara tar den senaste singeln "American boys" så skulle jag skämmas om jag gjorde en sån låt. Det är för mycket, men ändå för hitsäkert.
För det är vad allting handlar om, hennes förmåga att skapa melodier och texter som sätter sig direkt. Alla som har Spotify kan inte ha undgått reklamen där de använder introt till "Borderline" där en synthbas och åtta bitars speltoner tar över, du behöver inte höra texten för att fatta hitpotentialen. En enorm fördel som kan få vilken idiot som helst att dansa sig svettig till på dansgolvet, särskilt med tanke på hur pass man kan remixa dessa redan taktfasta låtar. Men självklart så finns det en annan sida, en sån underbar sida att jag nästan gråter.
Förutom de beats man hör så har även en rymd skapats tillsammans med gitarrer och skapat pop utan tempo. "London" är ett extemt bra exempel, och även ett av de bättre avsluten på en platta på länge. Orden "I never get to London" sitter hårt i min hjärnbark. Även låten "Falling" som hon tidigare gjort tillsammans med The Sound Of Arrows har piffats upp och fått en mer soft och enkel stil med riktigt bra sång (I alla fall om man jämnför med resten av skivan). Jag fick nästan hjärtklappning när jag hörde de underbara tonerna, för den låten har varit en kärlek för mig enda sen den dagen jag fick min iPod.
Så sammanfattningvis så vill jag bara säga att det är en falsksångare och popbeats, men det är gjort med en sån stil att det inte går att låta bli. Lite som att hitta det charmiga i något annars ganska motbjudande eller läskigt, en skräckfilm som man bara måste se. Men jag skulle nog inte palla en hel konsert utan något annat emellan, det är gedigen pop men inget annat. Lady Gaga utan rösten, om vi nu ska förenkla och relatera.
Bästa spår: "Falling"
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar