Gammal dänga svänger bäst

Hämtad ifrån: http://blogg.svt.se/psl/

Innan jag glömmer bort det så ska jag berätta mina tankar om kvällens "Idol". För jag tänker fortfarande ha ett finger med i spelet trots att jag slängt undan alla former av egentligt intresse för själva tävlingen, det kan låta konstigt och motsträvande men jag vill gärna se hur det går för de själarna som hamnat i smeten. Det är så här att ikväll finns det egentligen bara två bra låtval, Eddie Razaz med Michael Jackson "Man in the mirror" och Piotr Pospiech med den gamla "I Wish" av Stevie Wonder. Allt annat är antingen totalt fel för tävlingen eller smörigt så en macka skulle drunkna i det.

Man kan inte sjunga Erik Hassle om man är lika pretentiös och prinsessa som en sagofigur, och det är totalt omöjligt att få någon tittare att skaffa sig ett stadigt grepp om en när man ska yla med i Black Lable Society. Av vana så vet jag jag också att den halvtaskiga husbandskänslan inte håller för den typen av musik. Sen om Jon Sidelius och Calle Kristiansson överlever som favoriserad mellanmjölk återstår bara att se, svaret får vi tydligen strax innan elva ikväll. Det är också en sak som jag inte förstår, hur kan man skapa ett sånt hål som sträcker sig nästan två timmar innan man får veta hur det egentligen gick?

Denna speciella Markus Krunegård-vecka som startat på PSL har rivit igång med den nya låten "New york". Jag sitter själv och lyssnar en, två, tre gånger innan jag väljer att säga något. Högljudda familjemedlemmar försenar mitt utlåtande, men jag har lyckats sammanfatta den här popdängan. Det var dock bara en akustisk version men jag måste säga att något som är mer likt Jonas Game får man leta efter, med enkla rader som knappt rimmar emellanåt så har denna Norrköpingsbo gjort det igen. Jag vet inte vad det är men killen skapar en dimension inom poplyrik-världen, hur man man vara så naken men ändå ha den där tröjan som räcker ner till knäna för att skydda det heligaste? God bless his mind, don't let anyone touch it.