Humbug - "Indierocken möter en sorts poetisk och mörk postpunkstil" (Indierock)

Foto: Guy Aroch / Arcticmonkeys.com

"Who the fuck are Arctic Monkeys?", den frågan ställer förutom bandet själva även civila människor världen över. Jag har inte världens koll på killarna men har efter påtryckingar och en viss rastlöshet valt att lyssna in dem och speciellt då just ep:n som jag nyss nämnde. Nu så sitter jag iallafall med "Humbug", en skiva med en av de bättre albumtitlarna iår. Ordet är nämligen ett uttryck för bedrägeri och att lura de som är väldigt trogna, något som jag kan relatera till den här plattan. Jag har nämligen en tankegång om den här skivan, den tredje fullängdaren i ordningen.

Till skillnad ifrån de förra albumen så har man smutsat ner soundet lite och fått in några kaxiga Franz Ferdinand-vibbar, Alex Turner sjunger släpigare och gapigare än någonsin. Tänk er att Nick Cave fått ha ett finger med i spelet (Nu är ju så inte fallet, men deras cover på "Red right hand" ser jag fram emot), indierocken möter en sorts poetisk och mörk postpunkstil. Detta märks väldigt tydligt i "Dangorous animals". Men något väldigt intressant finns att hitta i spåren "My propeller", "Cornerstone" samt singeln "Crying Lightning", nämligen keyboarden som någonstans ligger och lite lågt fyller tomrum. "The Jeweller's hands" har också klockspel vilket jag blir väldigt glad över då det verkligen bryter och skapar en kontrast mot skivan. Dock så är detta också en stor nackdel, för lyssna på "Favourite worst nightmare". Där snackar vi en rak linje, "Humbug" är lika mycket berg-och-dalbana som en heldag på Liseberg.

Man blir förvirrad i den positiva mini-makeovern som bandet har gjort, det är lika stora jack mellan låtarna som det är mellan USA och Frankrike som ännu idag inte kommer riktigt överens. Om vi återigen tar "Cornerstone" som exempel så är det en extrem skillnad mellan det lätt poppiga soundet och "Dangerous animals" rappa The Hives-uppbyggnad. Det är kort sagt en varierande platta och jag kan förstå de inbitna fansen som kommer få klockrena arenalåtar med plats för enorma glädjerop, dessvärre förstår jag inte hur de har kunnat försumma de allra coolaste gitarriffen, alla som hört "A view from the afternoon" och "When the sun goes down" vet vad grabbarna går för. Josh Homme är väl inte heller så känd för att hålla ett extremt högt tempo, då hade jag hellre sett geniet Trevor Horn bakom rocklåten "Owner of a lonely heart" på producentens stol.

Bästa spår: Det står mellan Alex och Allison Mosshearts samarbete i "Fire and the thud" och "Dangerous animals", Avgör själv.