Ready for the weekend - "Ett sorts förband till huvudnumret" (Club/Elektropop)

Foto: Calvin Harris @ Myspace

Britter har en känsla för elektronisk musik, precis som amerikaner lyckas de ofta men dock har deras sound ett litet hörn som är lite mer alternativt och utstickande. Ett exempel på detta är Calvin Harris som nu släpper sitt andra album "Ready for the weekend", trots att jag ännu inte hört hans "I created disco" så vill jag kalla detta en total förbättring samidigt som man bara avskyr skiten. Jag ska ta itu med detta emotsägelsefulla uttalande, men först vill jag bara fråga. Låter inte detta som en väldigt modern och pianovänlig Michael Jackson (Vila i frid)? Jag vill gärna säga detta, särskillt på titelspåret och den senaste singeln där den smått souliga Mary Pearce bidrar med sin skönsång.

David Guetta släpper snart "One love" och detta är ett sorts förband till huvudnumret. Ska jag välja mellan singeln "When love takes over" och "I'm not alone" så väljer jag faktiskt David Guettas på grund av dess osentimentala och rent kommerisella proffsighet, Adam Wiles som han egentligen heter är för snäll i rösten för att passa på ett dansgolv. Även så är den sega starten något väldigt negativt i samtliga låtar, det tar ungefär en minut för varje låt att ens komma till den punkt där alla känner igen vad det egentligen är man lyssnar på. Återigen, alla känner igen introt till "Love is gone" som är gjord av David?

Man kanske kan tycka att det är hårt att jämnföra killen med denna stora producent som så vitt jag vet aldrig har yttrat ett eget ord på sina plattor. Men sanningen är den att dansmusik ska göras som dansmusik och inte något man bara sitter och lyssnar på själv hemma i rummet. Guldkornen är väl dock det igenkännliga som de ovan nämnda singlarna, även "Limits" är lite catchig trots att man aldrig kommer sjunga med i den på klubbarna i den stora staden. Jag vill gärna rekommendera en tur till studion och lite tätare beats, så ser jag fram emot remixalbumet då detta kunde varit ett måste för min dj-skivback om det hade haft lite flyt. Hela plattan är lite som en berg-och-dalbana rätt igenom.

Bästa spår: "Flashback", "Why can't I realise, I'm fighting for my life." Så går den textrad alla borde kunna.