Foto: Matador records
Sonic Youth är alltid Sonic Youth, den punkiga rocken med Kim Gordon i täten är som skräddarsydd för högtalarna. 1982 började hela cirkusen och än idag så släpper de album som aldrig förr. Jag sitter här, digitaliserad med tonvis av axplock ifrån deras diskografi och konstaterar att det är mjukare än man tror. För det finns faktiskt en viss hårdhet i musiken, men det stannar liksom någonstans. Som om man nått taket och får spela på den nivån, eller att managern står och surt håller bandet på just den nivå han kräver att de ska hålla.
Men på den nya plattan "The Eternal" har de valt att gå hela vägen ut, ungefär som "Dirty" som kom 1992 så sticker det ut ur mängden och blir något riktigt coolt. Istället så har man spolat det smutsiga och all skitu nder naglarna är borta. Inte ens ett uns av det analoga gömmer sig i plattan, det blir pedantiskt och svårt. Inte för att det egentligen har så mycket inverkan, men mastringen och hela grejen blir en helt annan . Man kan inte utmana vissa vägar och det blir mycket enklare att bara peta in en akustisk gitarr och dra ner tempot rejält.
Jag är egentligen inget direkt fan av bandet, men jag har inget heller emot gänget. Coldplay-melodier med lite kraft och vilda tankegångar. Efter deras experimentella plattor på det egna skivbolaget så har de fått mersmak av att göra något annorlunda. Säga vad man vill, men skillnaden och likheterna bildar ett stort plus-minus-noll.
Bästa spår: "No way"
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar