Foto: Enmilsten
Om du har läst just den här texten förut så är det inte så konstigt, denna dubbelrecension är uppdelad så att den gemensamma delen finns i båda innan den individuella profileringen av albumet dyker upp. För att släppa två album på samma dag kan skapa märkliga situationer, allt ifrån en bloggare som måste fundera ut ett fungerande koncept till en stor tvåsidorsartikel i Expressen. "Prinsen av peking" som är det bredare alternativet och "Lev som en gris och dö som en hund" som då blir det smala är den andra laddningen ifrån Markus Krunegård och hans solokarriär, jag vill ogärna kalla det för en komplett solokarriär dock då delar av Laakso faktiskt gästspelar på så gott som hälften av alla spår. Men ioförsig så kan man aldrig släppa taget om ett band, så länge man inte är sönderknarkad eller heter Robbie Williams.
Poeten ifrån Norrköping har avancerat sedan "Markusevangeliet", och jag vill ganska enkelt påstå att det är en väldigt chockerande utveckling. Det går i grund och botten ut på samma sak, nämligen smått psykadelisk pop med rocksound. Men i slutändan så klyvs den här vägen han går på och det blir två vägar som leder mot Woodstocks nerdrogade hippieblues samt dagens elektroniska gladpackspop av Those Dancing Days (Som faktiskt medverkar på båda skivorna) och på ett eller annat vis Håkan Hellström. Om man år ett dygn ifred med skivorna så kan man sen dela upp dessa spår på respektive skiva helt utan problem, det är verkligen den skillnaden.
Och han har gått och blivit spydig också, texterna har fått en allt hårdare och mer djup ton i sig. Jag kan inte för allt i världen hitta den röda tråden i de historier han berättar, man ändå så kan jag inte låta bli att känna igen mig i både de otroligt lekfulla melodierna till känslolösa bråk med one night stands. För så upplever jag det lite, hans tonårsliv upprepar sig om och om igen. Det skulle kunna vara samma historia flera gånger ur flera synvinklar om man bara läser de medföljande texterna. Men som vanligt leker han med orden, drar paralleller och skapar något unikt och poetiskt men samtidigt ytligt och ändå helt oförståligt i sin helhet. Men varje rad kan tolkas var för sig, dock så får man ingen röd tråd i det hur man än gör.
En liknelse kan vara att direktöversätta en mening på ett främmande språk, ord för ord. På så sätt så får blir tydligare, men ändå ingen helhet då grammatiken är lika usel som en ordbok för rövarspråket. Sen så gör inte citaten det mycket enklare, man får känslan av att han står där och för en konversation med sig själv i syftet att klargöra vad som egentligen har hänt. Det kallas i dagens samhälle för Schizofreni, och återkommer flera gånger i den musikaliska resan jag gjort.
Just "Lev som en gris och dö som en hund" vars smalhet är ganska marginell för den med indiepop och P3 i blodet är väldigt märkligt författad. Titelspåret som jag igårkväll febrilt försökte tolka blev min kortslutning då jag inte fick ihop anorexia, korta nätter och en resa till Amsterdam. Att de skulle leva hårt var det jag fick fram, men döden är för mig fortfarande bortblåst. Man kan faktiskt ifrågasätta många rader, men att göra det vore lite som att klaga på Bob Hund och deras poetrock som emellanåt kan kallas rent dravel.
Men jag blir faktiskt lite hänförd av vad jag hör, det är som att lyssna på de banden som en gång spelade på Woodstock. Sextiotalssynth skulle kunna beskriva den värsta av alla låtar jag hört, jag tänker på Pink Floyd och riktiga funkgitarrister ifrån det svarta Amerika när jag hör "Ge mig ingen vit skit, ge mig afrobeat". Jag hamnade i en totalt skrattkoma när låten gick igång för fullt i mina högtalare. Det blir dock mer mystiskt och man använder ett dovare sound blandat med jagande körer och krokigare svängar. Vi kan ta "Sörmlandsleden" som exempel där. Jag vill även slå ett slag för den vispopiga jazzmelodin i "Dystra utsikter", borde inte Lisa Ekdahl vara med och göra en duett?
För någonstans i grunden så har man suttit och gjort det här akustiskt, det är i alla fall min förmodan och förutsättning för att dem här musiken ha kunnat komma till. Alla låtar har nästan en gitarr gömd bland trummor, kör, synthar och hårdare riff, men den melodin som en gång skrevs ligger bakom en massa lajbans som bara kan skapas när man har riktigt, riktigt, riktigt kul i studion. För då någon påstod att man skulle slopat hälften av låtarna ifrån "Lev som en gris och dö som en hund" för att kombinera den med "Prinsen av peking". Det är något jag inte skulle rekommendera, men vill man halvera låtlistan så är det ganska enkelt att välja det lite smalare istället för den breda skiten. Då får man taktfast, funkig och lite inrökt indieklubbsmusik i en smart plastförpackning.
Några sista ord innan jag sätter ett betyg, ett färre antal ord som ska sammanfatta alla mina ord ovan. Det senaste dynget så har det känts som om "Du är allt jag ser och hör", och jag tänker att "Allt gör mindre ont sen" när jag fått texterna att sjunka in. Jag förstår nämligen inte mer av de än att jag också kan tänka i samma banor och bitar av de rader som sjungs har jag själv sagt eller skrivit till någon någongong i mitt liv. Man skulle kunna påstå att texten rent av är "Samma sega sörja som förut", men uppdelad så ger den en miljon budskap till tonåringar Sverige över. Så tack Markus för tjugosex stycken spår om puberteten, kärlekshistorier som gått i graven och med melodier som smittar av sig i elektroniska och smygplinkande euforivirus.
Det är som att du tar orden ur munnen på mig när du avslutar en underbar och framtida poppärla med att sjunga "Samma tankar rör sig även här jag önskar att jag var någon annan än den jag är".
Bästa spår: Jag rekommenderar varmt hela skivan i ett svep, men två bra representanter är "5:e försöket" samt "Allt gör mindre ont sen".
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar