Foto: Universal music
Chansen att en låt med samma namn som en enorm klassiker inte är en cover utan bara något helt annat är väldigt liten, men om två spår har samma namn som två klassiker och låter snarlikt originalen trots att de är helt nya låtar och inte covers är totalt omöjligt. Trots det så har Pearl Jam gjort det, och man blir nästan besviken när man hör att de varken tolkar Coldplay med "Speed of sound" samt Oasis med "Supersonic". Om man nu förstått vad jag nyss yrade om så kanske man kan hålla med mig, annars tiger man och går vidare. För den nya plattan "Backspacer" har ett nytt och väldigt tryggt format där man helt enkelt bara gjort lite låtar på en bit plast, Brendan O'Brien som har haft fullt upp med det nya My Chemical Romance-albumet har även tagit sig tid att prodcera tillsammans med bandet.
Ja det är väldigt tryggt och hemma när man kör igång "Backspacer", det finns nämligen ingen röd tråd. Det hänger inte ihop och tar slut lika fort som det har börjat, något som faktiskt gör mig förvånad. För om man lyssnar på Glasvegas album så märker man hur det börjar och slutar, många plattor har alltid ett sorts introspår. "Gonna see my friend" har inget ordentligt intro, den bara river igång och visar att nu spelar vi musik. Sen så slår trummisen och alla spelar på tills man i "The end" bara sjunger helt oberört och plötsligt stannar utan en enda liten tår. Man blir inte berörd, men man blir ensam och känner sig så jävla sviken av ett band på något konstigt sätt. För det är en rockleverans som heter duga, det är sjuttiotalet och Kings Of Leon som gästar tvåtusentalet och en helt annan musikalitet.
Samtidigt som man håller tillbaka så är det en rätt vild men samtidigt sentimental skiva, det är inget att se eller uppleva. men man kan lyssna, dansa och kanske sjunga med, dock inget mer. Rock i sina bästa dagar fast helt utan funktion, that's all i have to say.
Bästa spår: "Speed of sound"
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar