Foto: Warner Music Sweden
Vi ska tillbaka ett par år, jag gick på Västerhejde skola och det bästa jag visste var My Chemical Romance med Gerard Way i spetsen. Ett sorts mainstreamifierat punkband som var fast i den stora emotionella hypen. Man minns alla de där låtarna, "Welcome to the black parade", "Mama", "Teenagers" och självklart de gamla hitarna "I'm not okay" och "Helena". De två förstnämnda hittar ni på Green Days nya skiva "21th century breakdown", men det heter något helt annat nu.
"Viva la gloria" är en klockren ballad som övergår till den punkiga kärleksförklaringen man bara väntar på. Det är så fantastiskt smart, enkelt och bra när man känner basen mot sitt bröst. Men Vi hörde detta redan då My Chemical Romance gjorde det. Men vänta, det finns en till låt vid namn "Viva la gloria" på skivan. Den har dock inom parantes orden "Little girl" med sig och skrivs enligt spanska grammatikregeln för frågor istället för uttrycksregeln som avänds i den första "Viva la gloria". Men den frågande "Viva la gloria" innehåller då tydliga spår av låten "Mama" som Gerard Way fint sjunger "Mama, we're all go to hell" i. Dock så vet alla att MCR innan har varit influerade av Green Day och punk låter som annan punk hur man än gör.
Men det är en intelligent skiva, det är ett konceptalbum uppdelat i tre delar där man skildrar världen med hjälp av revolution och kärlek som väntar när man kämpat färdigt. "American Eulogy" där man delat upp låten i två delar på ett spår är helt klockrent, det är så överambiöst att man nästan storknar efter halva skivan.
Titelspåret är en hel skiva i sig, det återkommande förstaspåret "Song of the cetury" är verkligen vad den heter och man bara rockar skiten ur sina högtalare. "Last of the american girls" är dock en oväntad besvikelse då den aldrig tar fart och växer, precis som mellanmjölken i slutet av första och början av andra akten på skivan. Sen har vi den skumma singeln "Know your enemy" som låter precis som den där låten, jag vet inte vilken låt men den är iallafall jävligt lik den.
Det är som jag säger, överamiöst, klockrent, rockigt och bara underbart. En av de mest genomtänkta och välarbetade sakerna jag hört på länge. Och man behöver inte lyssna för att förstå, man låter det bara gå och kroppen hänger med automatiskt. "Viva la gloria, viva la vida, viva la Billie Joe Armstrong!"
Bästa spår: "Viva la gloria" och "Murder city"
1 Kommentar(er):
Förlåt mig men vilken värdelös recension.
Är du allvarlig?
Vad i hela friden finns det som är bra med den där plattan?
Om du är seriös kan du väl ändå förklara varför du hyllar en så pinsamt dålig platta som den där.
Den är ju helt sönderpressad och grejen att göra den dubbelt så lång som andra plattor är ju bara visa med ännu mer kasst material riktigt hur dåliga man blivit.
Skicka en kommentar