lördag 7 november 2009

Röd - "Jocke Berg är trött på livet" (Elektrorock)


Foto: Kent.nu


När det gäller lyrik så är kanske Jocke Berg en av de få som inte ens en skicklig schifferknäckare kan förstå sig på. Det började för fjorton år sen då debutalbumet släpptes ute i de svenska folkhemmen. Det är det enda album förutom samlingen av b-sidor och de engelskspråkiga versionerna som inte nått en förstaplats albumtoppen, och redan då var det knepigt, fast på ett lite mer tonårsdjupt sätt som man ändå kunde skåda in i. När jag slår på "Röd" och lyssnar mig igenom de fyra första spåren så hänger jag inte riktigt med, i alla fall inte textmässigt. Vi återkommer det det här lite längre fram.

För jag ska börja på det mest kluvna ämnet jag kan erbjuda, förändring. Jag vet inte hur folk Sverige över tar det här, men det ligger faktiskt en gnutta mer elektrisk grund i Kents musik idag än för bara fem år sen. Om bandet var en person så skulle jag på rak arm kunna namnge grupper, artister och band som denna person skulle kunnat ha legat med, flera gånger om. Familjen, The Knife, Coldplay och Muse är alla på ett eller annat sätt elektroniska, långa i orden eller arenarocksmästare. Där har ni den kombinationen förutom det egna bandet som formar en elektronisk disaster vid namn "Röd", jag är så delad att jag inte vet vart jag ska börja egentligen.

För om vi gör en snabb överblick så introducerades synthesizern på "Vapen & Ammunition", det var mitt precis som många andras första Kent-album som man köpte. Aldrig har en svensk skiva under 2000-talet haft så stora framgångar, det känns i alla fall så med sina sexhundratusen skandinaviska kopior och faktumet att den än idag säljer. Efter det så har man allt mer smugit in ackord och slingor som inte haft sin grund ifrån ett keyboard eller en gitarr, nu blev beatet och de hoppande, funkiga, elektroniska ljuden ett helt nytt sound som an kunde exprimentera fritt med. På "Tillbaka till samtiden" så mellanlandade man bara, nu har man nått den ultimata destinationen.

Jag applåderar åt den fina klang som musiken fått, både lugna och enkla spår till hårda och industrirockiga rökare. Den bygger en ny rymd som man lätt kan gå vilse i, ett påstående som ni får tolka hur ni vill. Men det jag menar är att man har förlorat något, man kan med all säkerhet säga att det aldrig kommer komma en ny platta med analoga huvudnummer. Något som är väldigt sorligligt ioförsig, men samtidigt så har man inget emot det nya soundet.

Som nu här så känns det som jag bara argumenterar emot mig själv ibland, och det är just det som är grejen. Jag kan inte säga vad jag tycker utan att få ren ångest, för jag saknar en hel del i ett album som detta. Man fäller en tår över att det är en ny era, något som man inte är helt van vid. Det enda som är detsamma är de där texterna, de där jävla texterna. Men jag tror jag har knäckt en kod, en viktig sådan.

För vi var på spår tre där jag slutade och jag fattar ingenting, men sen så bildas en uppfattning här. För han sjunger att ingen ska lämnas kvar på andra sidan linjen ("Hjärta"), sen får vi höra vad han ser på ett sjukhus. Han visar sin åsikt ("Vals för satan"), får sitt straff och svär över hon som svek honom ("Idioter"). Den paranoida och instängda känslan av total tomhet i mellanvärlden resulterar i att han nu kräver sin hämnd ("Töntarna") och alla de som övergav honom där ingen skulle lämnas kvar. Hur det går kan vi bara lyssna igenom. Och jag tycker det är en rätt logisk historia, för tidigare i musikens värld har vi hört om öden som är värre än döden.

Kan det vara så att Jocke Berg är trött på livet som det är och vill förklara att vi har fått det värsta straffet av alla? Att han övergett sin tro och har en allergi mot den får vi höra flera gånger, vill han berätta för oss att teorin om att gud är god inte stämmer? Och istället för att dö så blev han tillbakaskickad till att se på våran värld utan att göra något åt det? I så fall så är detta något av det vackraste som gjorts, ett mörker som är fientligt mot i stort sett allt. En vädjan om att få vila i frid, eller en annan värld.

Just detta är en vanlig förekommelse i elektronik, man kan vara mer deprimerad och återge sånt som en elgitarr missar i ljudbiten. Det blir hårdare och aggressivare, men vart finns tårarna? Just därför är "Röd" något underbart, ett fenomen som borde stödjas och totalhyllas. Det innebär slutet för det som varit, men vi har en ny tid inför oss. När vi än kommer få höra mer musik ifrån poetrockarna i Kent så kan vi vara säkra på att det inte kommer vara sig likt, det kommer vara en melankolisk mardröm för den som bara vill djupare ner i ett svart hål.

Jag kan säga att jag gillar de kaxiga elektroslingorna i "Taxmannen" och "Krossa allt", även de sega med väldigt mäktiga övergångarna i hela albumet gör mig knäsvag. Ändå så tappar jag intresset flera gånger om när låtarna bara blir för mycket. Det kan vara det störta problemet, jag sväljer hela kakan då den känns helt makalöst god och sedan kommer den upp igen som en dålig reaktion ifrån kroppen. För går jag på magkänslan så är det här inte alls bra, jag vill bara slå på något annat och glömma alla framsteg. Men någonstans i bakhuvudet vet jag att det här är starkt.

Det är en evig kamp jag kommer få leva med ,men så länge jag inte lyssnar på albumet så kommer huvudvärken tillbaka. Men om jag bara tänker tanken så får jag magont, det kan man kalla ett album med intryck på människan.

Bästa spår: "Vals för satan (Din vän pessimisten)" var starkast redan när jag såg titeln i pressreleasen.

Se även: "Rödljus" och "Rödljus II" ifrån "B-sidor 95-00"

Magen säger:

Huvudet säger:

0 Kommentar(er):