Give me fire - "Det kan bara inte bli perfekt" (Rock)

Foto: Baldur Bragason

Vi bortser ifrån att de är är egoister, vi glömmer att deras svåra attityd gör det omöjligt att se en intervju med de och vi mörkar deras otroligt tråkiga skivomslag. Mando diao har gjort något bra. Singeln "Dance with somebody" är tråkig och jag skulle gärna vilja slänga skiten i soporna, det är gammalt och man blir bara provocerad.

"Give me fire" öppnas med låten "Blue lining white tranchcoat" och den lägger ribban högt, sedan dalar och höjer sig skivan allt eftersom. Övergången mellan "Dance with somebody" och "Gloria" är genial. Det är ett nytt band som gått in studion där de spelat in en mediokert udda skiva. Den svänger ut i massor av bifack och hälsar på influenser så som The Hives, The Ark och Caecars vilket gör allting spännande. Titelspåret är en sorts blandning mellan alltihopa och skapar en förträffligt mysig känsla av ångest över den där roliga kvällen man missade för att man satt i studion och skrev musik.

Lugna partier så som "Go out tonight" och det nostalgiska extraspåret "Leave my fire" som avslutar skivan får mig att skrika av lycka, de är så fantastiskt smarta. De har till och med tagit årets bästa textrad av The Killers och gjort om den i "Maybe just sad". "Are they happy, or maybe just sad" kommer eka i mitt huvud fram tills nästa schlagerdänga knackar på. Men som mest lyrisk blir jag över introt till "The shining" där de trummar och tar överdoser av pan-effekter med en touch av synth någonstans.

Sexigt, kaxigt och lite glammigt när Borlänges frontare korsar hip-hop-producenter med ett klassiskt filmtema. Det är som att se "Top Gun" och James Bond på samma gång. Egentligen kan man inte hitta så mycket dåligt om det här när det är välproducerat och häftigt. Men vet ni vad, det är faktiskt Mando diao och de kan inte, de kan bara inte bli perfekt.

Bästa spår: "Maybe just sad"