"Play very loud" uppmanas man till på baksidan av "Years of refusal". Redan i "Something is squeezing my skull" så märker man vilken effekt ett par extra decibel ger och man blir nästan som beroende. Skulle Glasvegas gå på esctasty så skulle de med all säkerhet låta som Morrissey, för det här är guld.
Och precis som det låter så handlar skivan om allt som Morrissey någonsin avstått, allt han missat och vad han borde ha gjort. Han försöker se tillbaka och ber att få det gjorda ogjort, eller omgjort. Även lite annat snack har satt sig i skivan, men det spelar ingen roll för det är fantastiskt fint, med en röst som fyller ut där sträginstrumenten och trummorna inte når så blir allting fulländat. Ett exempel på det är "It's not your bithday anymore". Det finns allt ifrån det lite fartigare och nedstämda glädjepillret "Sorry doesn't help" och den nästan dansbandsliknande singeln "I'm throwing my arms around paris". Det är synd att säga så om en sån vacker låt, men bitvis så tänker jag på en fet man i cowboyhatt som stod i teverutan i vintras.
Om man ska jämnföra med tidigare plattor så är det sig rätt likt, dock har det blivit mer sprudlande och mer enformigt än tidigare. Många låtar är korta och gjorda så att texten blivit viktigare än musiken i vissa lägen, helt okej men skulle kunnat vara mer poetiskt så. Men eftersom det är Morrissey så gillar jag det, skönare än skönast och väl genomtänkt. Tack för underbara "You were good in your time" och ja, tack för alla låtar. Jag kan inte säga mer än att skivan ska köpas, lyssnas och slitas tills den blir helt olyssningsbar.
Bästa spår: Jag kan inte välja, men "One day goodbye will be farewell" och "It's not your birthday anymore" kan vara strået vassare.
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar