Sounds of the universe - "Löjligt odansant" (Synthpop/Electronica)

Foto: EMI

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om Depeche Mode och de tre synthkillarna som ingår där. Men jag har faktiskt inte så mycket personliga erfarenheter av bandet så kan jag inte dra så mycket jämnförelser. Men jag vet efter lite reserach att att bandet en gång i tiden var dansanta och golvröjarmaterial, jag kanske har mest koll på modern musik men debutalbumet "Speak and spell" kan vara det mest använda albumet på dansgolvet genom tiderna och det vet alla.

Men det tråkiga är att tiderna förändras, åttiotalet är numera bortglömt och en annan standard ligger på bordet. den här glädjen och spontana och lite fåniga sounden i låten "I sometimes wish I was dead" tynade bort och kvar blev "Sounds of the universe". Och som jag längtat efter det albumet, fram till nu.

Det är inte samma sak att göra musik idag som för tjugo år sen. Det hör jag när man slår på första singeln från plattan "Wrong" och soundet är på något sätt dött efter en halv minut. Man blir inte ens förvånad över hur det låter, eftersom förändringen har skett under en så lång tid så blir det inte som att springa in i en vägg och bara "Oj, nu var det något annorlunda här". Det har till och med gått så långt att jag kan hör Madonnas "Miles away" i Depeche Modes låt "Miles away/The truth is" då det faktiskt bara är vilka sorts ljud synthen ger ifrån sig som är skillnaden.

Pet Shop Boys släppte nyligen en platta, den var dansant. Likaså Franz Ferdinand och även Peter Bjorn and John. Nu kommer bottenskrapet där men kan se hur tiden verkligen slingrar sig fram. Förlåt alla medelålders som vill röja på golvet till det band som ni hörde när ni var unga. Men det är så här att "Sounds of the universe" är löjligt odansant. Jag blir nästan ledsen med tanke på att jag har väntat på den här skivan.  

Bästa spår: Peace