Foto: Warner music
Jag gillar plattan "Mary ann meets the gravediggers", den amerikanska singer-songwritern som en gång föddes i det forna Sovjet är idag en av de större pop-pianisterna i världen. Jag talar om Regina Spektor som är här med dunder och brak i den nya plattan "Far". Det är faktiskt lite som vanligt, och det säger jag faktiskt både på gott och ont. För här kommer den eviga frågan om variation in i bilden, hur gör man det snyggt och när vet man att det är dags? Svaret är lite otydligt, men jag kan försöka förklara lite halvabstrakt.
Det finns många tjejer idag som sitter vid ett piano och bjuder på sig själva. Bara för att nämna några så har vi Frida Hyvönen, Miss Li, Maia Hirasawa, Anna Maria Espinosa och Ane Brun. Även utländska band och personer så som Coldplay, Keane och Tori Amos håller på. Det blir liksom inte unikt hur man än vänder på steken, sorgligt men sant. Så Regina Spektor sitter på ett enkelt koncept som självklart går hem, och det är absolut inte dåligt. Men det finns väl redan i tusen andra upplagor?
I hennes fall så borde hon egentligen göra en justering, den där lilla twisten där något tar över och man får ett nytt sound som sticker ut ur mängden. Vissa har försökt med att riva loss ordentligt i musiken, andra försöker med att sjunga jinglar till tevematerial och det finns de som till och med "stulit" av Joe Satriani för att sticka ut. Regina låter som vanligt, typ som i "Genius next door" eller singeln "Blue lips".
Jag vet inte vad men hennes lugna tempo tröttar ut mig på något sätt, jag gillar låten "Machine" starkt och även öppningsspåret "The calculation" gör en otvekligen på ett extremt gott humör. Men som sagt så är det mesta som vanligt och bara vanligt. Det är som sagt bra, man hör utveckligen ifrån succéalbumet "Begin to hope" då hon nu tagit ett steg mot utveckling. Nu saknas bara revolution.
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar