Tänk om jag ångrar mig och se ångrar mig igen - "En märklig gåta" (Folk/Rock)

Jag har suttit i mina mjukisbyxor och lyssnat på den stora mannen i två timmar. Jag kan fortfarande inte förstå Lars Winnerbäck och hans nya album "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen", vart ligger poängen? Han ber någon att "berätta hur du gör", jag svarar med samma fråga och sätter mig ner i min halvskabbiga soffa med en stor smutsig film som överdrag. För jag slår på samlingskivan "Efter nattens bränder" och pekar ut likheter och skillnader, och den enda skillnaden jag hittar är för stor för att peka på med ett ensamt finger. Helheten har blivit något nytt, men detaljerna är de samma.

För vartifrån kom den där synthersizern som bara smyger sig in i låtarna (Förutom singeln "Jag får liksom ingen ordning" där den tar över hela arrangemanget) och hur lyckas den förstöra precis lika mycket som den sätter pricket över i:et på flera stycken? Det är en märklig gåta hur den underbart bohemska och robusta "Ett sällsynt exemplar" kan vara så vacker och stabil men samtidigt spricka så fort elektroniken får ta överhanden och göra något lite modernare(Eller varför inte slänga in en millisekunds tystnad och göra mig förbannad?). För det är just vad det här handlar om, att vara modern. Vi har Coldplay-melodier utblandat med något som är komponerat av Peter Kvint och lite schlager-rock någonstans där emellan. Och att han lånar av sin turnékompis Markus Krunegård förvånar mig inte ett dugg då det lyser starkare än solen.

Jag skulle kunna släppa det här och gå vidare, jag tänkte näsan ge upp vid första lyssningen. Men det finns en fin grund och något djupt som bara Lasse kan skapa, en folklig sorg finns i hans blottande texter. Trots att trummorna låter som ett gammalt dovt maskineri och man bara blir trött på alla små irritationsmoment som på något sätt tillåtits vara med på albumet. Jag vill bara jämnföra det här med U2 och "No line at the horizone", men det här är mer än ett betongarlse. För mycket man än lyssnar och pekar på helheten så är detaljerna så som fiolerna, synthen, de där trummorna och lite, lite nylongitarr som spelats av Lasse själv det som ger en känsla av att man fått ännu en svensk folkrock-platta i samlingen. Det är inte det bästa, men i moderna tider för gamla musiker så blir det verkligen inte bättre.

Bästa spår: Trots på tok för många otajta och jobbiga ögonblick så kan jag inte motstå den, den är trots allt "Ett sällsynt exemplar".