Foto: Enmilsten
Jag tänker filosofera lite, det kommer handla om vikten av medmänsklighet. För orden "När vi slutar kämpa för varandra, då förlorar vi mänskligheten" ekar inom mig, och jag tänker berätta lite mer om orden sen. Men just nu måste jag få andas ut, och slänga mitt hat över vardagen. För tror alla att ingen ser vad som pågår? Vi slänger ur oss anklagelser och hat överallt, allt ifrån snikenhet till hårda ord och slag sårar oss varje dag. Man kan se någon lokal företagare som nekar en kille och hans jobb att affischera för den lokala radions framtid, man kan se hon som ingen hälsar på när hon kommer smygande i korridoren varje morgon, man kan till och med se de känslokalla gliringarna och skämtsamma gester som kan få en person att falla i tårar när denna kommer hem. Folk är idag cyniska, själviska och mer mer accepterande mot hårdare behandlingar av sina medmänniskor, så länge det inte gäller dem själv.
Jag vet att alla har något att tänka på, sig själv och det som står i centrumet för ens egna liv. Men jag vaknade lite ikväll och insåg att man kanske ska börja tänka om. Om man kan så ska man oavsett ork eller lust, om man inte kan så ska man försöka. Om det vore så att man verkligen inte klarar det så ska man förklara situationen och hjälpa till med att hitta någon som kan. Medmänsklighet är ordet, konsten att samarbeta och fungera som en enhet. Det kan kort kallas "unamous" som betyder att man tar ett enhälligt beslut, alla är med i alla lägen.
Jag har ikväll sett "2012" och fått så många tårar i ögonen då medmänskligheten spelat en sån stor roll att den borde ha varit med som affischnamn. Hur man som en person kan beröra och få annat folk att gå med och göra livet bättre för en eller flera utsatta är något otroligt, jag fick se scener med tal, motstånd och hårda prövningar som alla ledde till i grunden osjälviska handlingar som riskerat andras liv och då vänt allt till en självisk handling. Det kan vara svårt att förstå om man inte sett filmen, så se den först så kanske vi kan ta just den här biten lite senare.
Det jag vill säga är att jag är trött på ordföljen "Nej, jag känner inte för" eller "Sorry, inte mitt problem". För en persons problem är från och med nu alla problem. Att sätta sig själ i första rummet funkar inte längre, man ska tänka på andra och balansera sitt ego så alla kan leva och vara i en sorts harmoni. Jag ska försöka att leva upp till den predikan jag nyss gjort, på ett eller annat sätt så ska jag inte tänka att jag är centrumet. För jag är faktiskt den enda som följer mig själv konstant hela tiden, precis som det bara är just du som ser dig varje vaken sekund.
Jag har förutom denna omtumlande "2012" sett "Die wallen" där man skapar en modern diktatur i en tysk gymnasieklass, den har ett annat budskap än det jag förespråkar. Men i filmen så byggs en sorts gemenskap upp där man ställer upp för varandra då man är en enhet, och alla är lika inom enheten. Problemet där var bara att de fans de osm inte tillhörde enheten, och det är där jag vill göra en korrigering. Jag vet att jag inte kan utföra stordåd och samla hela världen, men jag vill vädja till en trevligare miljö där man lär sig att verka i en stor hjälporganisation.
Får din motståndare inte ur sig orden när ni har en djupare diskussion? Även om du inte håller med så kan du omformulera för att hjälpa till och hålla alla på samma nivå i debatten. Erbjud dig att låna ut något du har i överflöd om någon annan verkligen ber sig, något så enkelt som en penna, en tia eller lite muskelkraft. Apan i "Lejonkungen" sa att "En tusenmilaresa börjar med ett enda steg". Nu försöker vi!
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar