Sömnen är den enda vilan (Idrottsbekymmer)

Foto: Enmilsten

Nu så är det dags att sova, och jag är inte glad. Imorgon så börjar veckans värsta dag och alla goda nyheter ligger kvar i kistan vars sista spik precis slogs igen, jag har bara hoppet kvar just nu. För det första så är det kallt, sen så är man fast i ett mönster som ska upprepas fram till mitten på juni nästa år. Jag tror jag håller på att bli galen, symptomen för olika psykologiska sjukdomar blir allt fler. Och vill ni ha ett gott råd så ska ni aldrig besöka Vårdguiden.se då man i slutändan läser på om alla sjukdomar tills man tror att man har dem. Tanken på att ha idrott imorgon skrämmer mig, jag har inget emot själva grejen att röra på sig men jag vet att det handlar om att prestera i form av tidtagning på tre kilometer.

Har därför laddat upp med ny energi, det är negativ energi som ska sänka mig så rejält att värken i mina ben inte känns när jag springer. Då har jag den deppresiva och tonårstydliga Nordpolen tillsammans med Kent och lite nytt med Lars Winnerbäck. Beirut och andra ekonomiskt relaterade band har också fått en plats. Det var ju trots allt lönedag idag.

Nattens Spotify-lista: "En nattmacka"