Han finns där alla redan är, men han försvinner i mängden

Jag tog en promenad för ett par timmar sen, för jag åt världens brakmiddag med med pappa. Men vi återkommer till den, för den här promenaden var något extra. För jag tog min iPod och lyssnade på bland annat Håkan Hellström, han sjöng om Gilbert Hurricane och undrade vart han var. Jag såg flickor vid fontänen efter kungsavenyn, de hade cyklar i fontänen där de faktiskt cyklade runt. De brydde sig inte om de blev blöta, de var bekymmerslösa och glada. Precis som hon som jagade fåglar en bit bort, eller de jämnåriga fjortisarna med varsin cigg i munnen och med på tok för mycket hårförstörande produkter insmetade i de blonderade frisyrerna. De är fria människor, fria i den stad där de bor.

Precis som hemma tänker jag när jag ser allting, det är en helt annan plats och inte samma personer. Men det är exakt samma sak, folk som drullar i Almedalen och alla idioter utanför McDonalds efter tolv. Jag är extremt trött efter sammanlagt åtta timmars promenad, jag kan bara tänka på att vi är en sorts människa och att vi aldrig kommer undan det vart vi än åker. Med olika värderingar beroende på uppväxt och bakgrund, men ändå så har vi förmågan att vara precis så där som människor är. Men jag undrar faktiskt vart vi gjorde av Gilbert Hurricane.