Richey James Edwards, vet ni vem det är? Jo jag vet att jag sitter och skriver om en snubbe som ni kanske inte känner till halv tre på natten men snälla tig, jag måste få ur mig all energi jag har. Iallafall så var han gitarrist i bandet Manic Street Preachers fram till 1995, då han plötsligt försvann. Mer ingående så försvann han faktiskt då han runt sju på morgonen checkade ut ifrån London Embassy och syntes aldrig mer efter det. Folk tror på självmord då han dels mått psykiskt dåligt och hans bil även stod parkerad nära en väldigt "populär" självmordsplats. Vill ni veta mer exakt så var det Severn Bridge och River Seven som han då skulle ha kastat sig i.
Det lite lustiga, om man nu får säga så är att han inte dödsförklarades på väldigt länge. Så sent som i november förra året så beslutade släkt och familj att han nu skulle få vara död. Lite märkligt tycker jag då spåren kändes rätt tydliga, men om något sånt händer så har man väl alltid hoppet kvar. Det sägs att det sista som lämnar en människa är just hoppet, så varför ska de just ge upp hoppet om att han inte hoppade ifrån den där bron? När jag kollar på bilder så ser jag dock hans lidande med alla djupa skärsår och inristningar i armarna, det trötta ansiktet och den brittiska stilen som bara skriker om en själslig död.
På nyaste plattan har bandet som ibland förkortas The Manics valt att ha med Richeys texter för att minnas och gå vidare. Värdig platta också, lite som en internationell version av Broder Daniel när jag tänker efter. Men alla dessa grabbar är nu borta, borta i en värld där allt står still. Till skillnad ifrån popsensationer som nu är c-klassad musik på den kommersiella radion så har detta satt ett musikaliskt spår, den människa som tar musik seriöst och glömmer bort hur "Shoreline" går har nog inte fattat poängen. Men nu ska det sovas, godnatt!
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar