Jag får inte sova, det är något som är riktigt, riktigt fel. Jag vaknar och är pigg redan vid åtta och tack vare diverse ljud som en lillebror med vrålhög volym på teven och en pappa som hostar så kan jag inte somna om. Då sitter man här och bloggar tidigt på morgonen innan någon har vaknat.
Men idag ska vi inte vara bittra, för just nu debbaters det om IPRED i riksdagen. Och jag tänker dra ett kort moraliskt tal, för vi behöver en skrämseltaktik. Och den här skrämseltaktiken kommer ge nöjesbolagen makt, makt som kan missbrukas. Det finns faktiskt flera skräckexempel där man ser att lagen kan vara kass, men vi får inte glömma att orimliga krav och alldeles för höga summor är bara en skylt för att visa vad som kan ske, sen att de sitter med en miljon kravbrev och fyller i är långt ifrån rimligt.
Håll erat internet för er själva, spärra alla illegala nedladdningssidor och tänk att vi gör det för de som har det här som jobb. Om verket är skapat för att spridas och inte säljas, ta hem det och sprid. Men så fort någon äger rättigheterna så kan de ta betalt för det. Film, musik, böcker, konst och vad fan som helst. Vi ska inte kriminallisera alla som inte förstår att de laddar ner någons jobb, vi måste bara få folk att inse att vad de gör påverkar inte bara stora skivbolag utan även små.
Jag citerar Mikael Strömberg. "För att bekosta en cd använder jag min egen studio som jag tagit lån för att driva. Utgivningen bekostas delvis via fonogrambidrag från Statens kulturråd. Bidraget kan exempelvis vara utformat så att jag får halva totalkostnaden av 60 000 kronor (500 cd á 120 kronor för att hålla ett modest pris). För att nå break-even behöver jag sälja 250 cd. Det krävs alltså bara en ynka nedladdning för att kostnaderna inte ska gå ihop. Teoretiskt går jag miste om 30 000 kronor om cd:n fildelas 250 gånger (vilket inte alls är ovanligt)."
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar