Foto: Södervärnskolan
Idag har jag råkat ut för en hjärtattack, eller det kändes i alla fall som om hjärtat hoppade ut när jag idag tappade bort min klass i skolan. Tro det eller ej men jag höll på att bryta ihop totalt när jag inte hade någon koll alls. För efter dagens musiklektion så stannade jag och pratade med Lars om diverse metoder och sätt att redovisa på, sen så började jag gå mot svenskan när jag mötte Emilia som försöker sälja trisslotter till mig. Det tar kanske mellan fem och tio minuter innan jag varit så dryg så hon nästan ger upp, sen fortsätter färden mot svenskan. Jag passerar skåpet där jag hämtar böckerna och plötsligt upptäcker att min klass redan gått in. Eller jag tror det, för när jag går fram till dörren så är det tomt i klassrummet.
En snabb och vålsam färd genom korridoren där datorsalarna ska kollas börjar tills jag måste börja fråga för att jag ska få någon som helst aning. Alla som jag frågar skakar antigen på huvudet eller säger att de gick ner en våning, dit jag sen också for som en stormvind. Jag blandar in alla jag möter och frågar nästan hysteriskt tills jag plötsligt kommer på att vi har engelska före svenskan (Som jag faktiskt sitter på nu). Så med nyckeln i högsta hugg retererar jag till skåpet och skaffar fram mina engelskaböcker för att hitta fram till engelskaklassrummet i skolans andra byggnad. Vad tror ni händer när jag knackar på dörren? Inte en jävel öppnar, och dessutom så är det låst! Jag börjar vid det här laget få panik och återgår till huvudbyggnaden där jag kollar på schemat och inser att något inte stämmer.
Enligt schemat (Som jag inte visste var gammalt) så har vi fortfarande musik, men vi gick alla därifrån för väldigt länge sen. Så jag springer vidare och tänker febrilt tills jag nästan bryter ihop på riktigt. Väl uppe vid skåpet så möts jag av en uppenbarelse. En uppenbarelse så hemsk att jag faktiskt bara sätter mig ner och säger att "Den här jävla dagen är ta mig fan helt fucking jävla värdelös". Vi har lunch, en kort lunch på knappt en halvtimme som vi flyttade någon gång innan lovet. Så nu sitter jag där och har precis missat lunchen. En av lärarna ger mig ett äpple och säger att hon ska trycka upp ett schema till mig.
Nu är jag bitter, bortgjord och helt blåst. Onsdagar suger, helt klart.
En snabb och vålsam färd genom korridoren där datorsalarna ska kollas börjar tills jag måste börja fråga för att jag ska få någon som helst aning. Alla som jag frågar skakar antigen på huvudet eller säger att de gick ner en våning, dit jag sen också for som en stormvind. Jag blandar in alla jag möter och frågar nästan hysteriskt tills jag plötsligt kommer på att vi har engelska före svenskan (Som jag faktiskt sitter på nu). Så med nyckeln i högsta hugg retererar jag till skåpet och skaffar fram mina engelskaböcker för att hitta fram till engelskaklassrummet i skolans andra byggnad. Vad tror ni händer när jag knackar på dörren? Inte en jävel öppnar, och dessutom så är det låst! Jag börjar vid det här laget få panik och återgår till huvudbyggnaden där jag kollar på schemat och inser att något inte stämmer.
Enligt schemat (Som jag inte visste var gammalt) så har vi fortfarande musik, men vi gick alla därifrån för väldigt länge sen. Så jag springer vidare och tänker febrilt tills jag nästan bryter ihop på riktigt. Väl uppe vid skåpet så möts jag av en uppenbarelse. En uppenbarelse så hemsk att jag faktiskt bara sätter mig ner och säger att "Den här jävla dagen är ta mig fan helt fucking jävla värdelös". Vi har lunch, en kort lunch på knappt en halvtimme som vi flyttade någon gång innan lovet. Så nu sitter jag där och har precis missat lunchen. En av lärarna ger mig ett äpple och säger att hon ska trycka upp ett schema till mig.
Nu är jag bitter, bortgjord och helt blåst. Onsdagar suger, helt klart.
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar