En prislapp

Foto: Enmilsten

Jag jobbar på något just nu, om om det inte vore för att jag precis fick äta mat gratinerat med plastfolie eller för att jag hittade den där skivan som gav sig så mycket att tänka på så skulle jag vara glad. Småbarn och grannungar ryter och låter som jag vet inte vad i andra delen av huset, kan klockan inte bli mycket så man får åka härifrån? Fast jag funderar på om det vore bättre ifall den den stannade så absolut inget skulle kunna hända. Jag vet att jag sitter i ett kaosartat rum där allt skräp snart får ett eget liv, men om det går som planerat så ska jag få allting att lösa sig någon gång i veckan.

Men tillbaka till den där skivan, för det är inte just den som är själva minnet. Utan prislappen, den är inte märkt med varken "Rocks", "Expert" eller "Bengans". Det står klart och tydligt "Skivhuset" följt av ett resonligt pris för lite storbandjazz, det tog bara tag i mig och hävde mig tvärs över jordklotet. Jag står nu i Stockholm med pappa en regnig eftermiddag då vi varit på serieboden, där man kunde handla gamla tidningar ifrån två enkla kronor till flera hundralappar beroende på om det var något unikt eller inte. Jag har alla liggande i en låda under sängen, den dag jag tar mig tid så ska jag återigen läsa dem och skratta åt Kalle Ankas galna upptåg.

Men det finns mer i den lilla prislappen, för det var mitt första besök i gamla stan då vi bodde på Scandic i kungens kurva. Pappa gjorde något vanligt jobb som inte var så intressant, men man fick gå runt och handla, dricka läsk och bara vara där och gå. Självklart så klagade man över det när man var liten, men idag finns det inget så fridfullt och anonymt som att gå genom huvudstaden. Men man var som sagt så liten då, och man skulle aldrig få tanken för sig att bo där.

Men livet ändras allt eftersom, och vart var det egentligen jag siktade nu igen?