Foto: Enmilsten
Jag inspireras av vad andra råkar ut för, det sätter oftast igång en diskussion inom mig om vad jag skulle gjort i läget. Just nu har jag en sån funderare, och en klurig sådan då den handlar om vanor, snöpliga slut på ett speciellt sorts relationsband. Jag brukar aldrig berätta för någon vart jag fått tanken ifrån då det faktiskt kan vara fel att spekulera i någon annans besvär, men jag brukar ändå hitta ett neutralt exempel att utgå ifrån. Och jag funderar på det här med ens egna självbild, hur mycket kan man egentligen lita på sig själv? I vilka lägen är det rätt att någon annan förklarar läget och sedan tar ett beslut som innefattar en utan att man själv är med på det? Kan man förblindas av sin självbild?
Det är just det jag inte vet, för ingen känner en så väl som en själv. Men samtidigt så är det lätt att ha för höga eller låga tankar om sig själv, hybris och sämre självkänsla är vanligt i dagsläget. Om vi tar exemplet alkohol så vet man själv att man gör det och att det inte är bra, man tycker också att man ligger på en lagom nivå och inte missbrukar det. Vännerna, familjen eller vilka det nu kan handla om säger att det inte är så som han/hon tycker, för det tär på relationerna och de måste ha stort tålamod med alla baksmällor och sena kvällar som förstört planer för båda parterna. Detta ingår inte i ens självbild och man förstår inte vad alla ylar om, man mår ju själv bra. Vem ska man då lita på?
Vi kan även ta exemplet om att välja en framtid, för enligt en själv så har man den perfekta tekniken för att bli konstnär och gå en estetisk utbildning. De runt omkring håller inte med då ekonomyrket skulle vara ett mycket bättre och säkrare alternativ, föräldrarna kanske kliver in och bestämmer åt en då. Självbilden är då att man själv tycker att man har en talang man vill satsa på och en dröm att leva ut, alla andra vill ge en något som är snäppet säkrare. Vem ska man i det här fallet lyssna på?
Det är just det jag inte blir klok på, för ingen kan styra över ens vanor och vilja. Men utan andras åsikter så lever man i en drömvärld där man tillslut kan komam på de mest bisarra tankarna om sig själv utan att det finns en spärr eller något som säger att man är ute på hal is. Men hur ska man då resonera och dela upp ansvaret för sitt liv? Vem känner en bättre än en själv och hur mycket koll kan alla ha? Jag blir förvirrad, det är så många frågor och inga svar. Jag har då ett kort sista alternativ, vem bestämmer över den dödssjukes lidande? Ska den sjuke själv med sin självbild kunna avgöra m denne inte orkar mer eller ska de runt omkring ge klartecken innan man kan hjälpa stackaren?
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar