Det har blivit lite för mycket Portishead nu, jag går i takt till låten "Over" utan att ens lyssna på den. Och för er som inte hört den är det en zombiemarch utan dess like, steg för steg. Men det är bra musik, mästerverk skulle jag vilja säga. Det är ett djup och någon sorts källa som sprider skräck med det gammalmodiga tillsatta bruset i musiken, jag vill inte sluta lyssna. Dock så har mina sovrutiner tagit över, det är sjukt att jag inte kan vara uppe till tolv på en fredag utan att gäspa och bli grinig. Vart är vägen på väg? vart är jag på väg? Sängen, mentalsjukhuset, eller kanske rent av ett isolerat och vadderat rum. Ge mig något som håller mig vid liv, den här narkosvardagen är helt värdelös.
Folk skriver på Facebook, de har taggat ihjäl mina bilder och några har redan börjat ha en chatt under ett utav de klassfoton som jag tog. Jag förstår inte nöjet i det riktigt, men visst kan man ha kul på olika sätt. Det känns också som om jag bara är dryg, grinig och torr, vilket inte är så konstigt då jag är rätt less på mycket. Tänk om vardagen var som mian musikvanor, då skulle jag aldrig behöva muttra över något. Eller jo, kanske om det skulle råka ske ett dåligt skivköp eller att högtalarna lägger av. Men annars så vore det helt klanderfritt. Fast jag undrar om någon hänger med i mina tankar, det är en sorts rörig bitterhet som bara känns som en repris.
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar