Hur släpper man taget?

Foto: Enmilsten

Nu ska vi lägga lock på Storsjöyran, det är dags att lämna festivalen så den kan få ligga vilande till nästa sommar då det återigen är dags. Om jag lyckas ta mig ända dit återstår att se. Men nu är det så att jag måste få sammanfatta dessa tre dagar på ett ganska snyggt sätt innan jag mentalt kan gå vidare, och med tanke på alla bra spelnignar man sett så är det inte det enklaste. Det blir helt enkelt så att vi börjar med torsdagen och ser vart vi tar vägen, förhoppningsvis så blir det fredag följt av lördag om all går som planerat.

För det mest opeppade och näst intill löjligt ointima jag sett kan vara Johnossi på Badhusparken, det var det allra första vi såg och trots att de är urgymam med en energi som få så kan de inte få kontakt med oss i publiken. De vet att vi dansar, de vet att vi skriker men de bara står där och kör allting automatiskt utan att ge ett skit om det. Jag vill jämföra det med Amy McDonald som under lördagen var något av det mesigaste men samtidigt enklaste jag har sett, utmärkelsen årets bottennapp går till dessa två akter för noll publik-koll.

Sen så har vi raka motsatsen, och de heter Perssons pack. De vet inte hur man tar avstånd från publiken. De stod mellan låtarna och pratade med fansen som ville önska låtar, helt bisarrt mysigt på alla sätt och vis. Love Antilla som även spelar i Florence Valentin som gick på strax efter är också en intim popgud med årets stämning i bagaget. Inget kan beskriva publikens galna sätt att visa is kärlek till bandet under "Pokerkväll i vårbygård" och "Spring ricco". Själv uppskattade jag verkligen allt, varje liten sekund av deras underbara spelning.

Och just ordet spelning, för skillnaden mellan just spelning och show är hårfin. Frågan är vart man ska dra gränsen. Är det när bandet eller artisten har mer playback än livemusik med sig på scen? Nej det är när scenen är fylld med prylar som artisten eller bandet själva har tagit med sig för att kunna använda. Exempel är Lady Gagas piano och motorcykel, Bob Hunds mikrofon och monitorer. Dessa användes flitigt på ett showmässigt sätt och gjorde allting till en ögonfröjd. Frågan är dock vem som var mest showlik, popmusik med glitter, kostymer och galna dansare runt motorcyklar eller poetrock med en mikrofon i byxorna och en sångare ståendes på två staplade monitorer (det vill säga högtalare som är jävligt otympliga och lättvälta).

Hello Saferide är underbar i sin gitarrpop med norrländska dialekter, precis som Olle Ljungström med sin käpp och obegripliga lyrik. Frida Hyvönen är skönsång och ett piano utan dess like, men när Tv On The Radio steg på efter henne så var det bara ett enda stort "wow" upptyckt i ansiktet på mig. Name The Pet och Titiyo som fick runt fem minuter av min tid var kan klassas som utfyllnad. Hanna som Name The Pet egentligen heter har potential att skriva hits men hon kan varken sjunga på något plan eller skapa en show som jag ovan hyllade så starkt, jag lider med henne.

Det var tre dagar ren eufori, och jag älskade nästan varje sekund. Trots att jag fick kämpa för ett kamerabatteri och att maten var dyr så in i helvete. Jag vill åka tillbaka, och leva varje sekund av mitt liv framför den där scenen där en skäggig typ står och roddar Annika Norlins gitarr. Han är nervörs och vågar inte soundchecka micken framför tusen pers. Jag älskade att stå där, det var underbart.