Alla känner apan...

Att pappa känner en del folk är ett faktum, vi ska återkomma och knyta ihop den här historien om ett tag men först så ska jag berätta om min eftermiddag. För jag fick ta mig in till stan och luncha med Jesper istället för att ta något med familjen. Det blev då snabbmat, men när vi kom fram till det lilla huset med Sibylla-skylten så var det självklart att kansek sex andra som man kände var där. Men om vi räknar med Anton, de där killarna ifrån klass åttiosju och "Fajer" med familj så blev det en del.

Nu var det så att pappa kände ju en del folk, så när jag väl fick min mat och satte mig ner inomhus så hälsade en man väldigt artigt och frågade hur det var. Jag svarade såklart att det var sommarlov och att vädret var lite tråkigt osv. tills vi kom in på min pappa. Han frågade hur det var och det ena ledde till det andra, plötsligt satt hans åttaåriga son eller släkting mitt emot mig och lekte med sina plastfigurer. Eftersom jag ibland är en kille som kan handskas med barn så var jag då intresserad av leksakerna och busade lite.

Det hela slutade med att jag lämnade bordet och gick ut till de där sex andra som också var där och halvumgicks med oss. Den lilla killen kom då ut med en vattenpsitol och spröt ner hela, vilket urartade i en lång jakt runt snabbmatsresturangen och ett evinnerligt pommes frittes-kastande. Jag är lika löjlig som en femåring jag vet men jag måste alltid ge igen. Jag sitter fortfarande och funderar på vem mannen och den lilla killen var, för om man kan stå och snacka, lämna sitt barn hos mig och låta honom ha vattenkrig mot mig så måste man ialalfall ha en rätt nära relation.

Sist men inte minst, om det inte vore för pappas sociala nätverk så hade aldrig hon inne i köket på Sibylla kunnat komma ihåg att jag alltid vill ha bara ost och ketchup på min hamburgare. Jag har alltid velat ha det så och hon frågar alltid när jag ska börja sluta vara så kräsen. För första gången idag så skiner solen nu, jag blev precis lite gladare.