Ett skotskt band, det var allt som krävdes för att skaka rockvärlden upp och ner. Det tog hela åtta år från och med att de träffades till att släppa en skiva men de lyckades och varenda arrangör vill ha de här killarna nu. Det självbetitlade albumet som Glasvegas släppte i september 2008 kom att bli ett av de mest uppmärksammade debuterna på länge. Rich Costey som även producerat för Franz Ferdinand och Muse kan skattat sig lycklig som fått göra det här. För av alla skivor en producent producerar så krävs det en hel det ifrån artisten eller bandet för att det ska bli succé.
James Allan som frontar och sjunger i bandet har dock sin jävla brytning, man hör inte vad han sjunger. "This is it" som han sjunger på plattan låter i rent talspråk som "dás ás át" och misstolkningar är ett sunt uttryck för vad man kan råka ut för efter en lyssning. Men det är härligt, för en sån dialekt som han har är totalt unikt i musikväg. Jag kan inte hitta en liknande sångare om jag så sökte med lykta i alla jorden hörn. Min vän Anton brukar säga att bandet har reverb som ett eget instrument, något som jag aldrig heller hört förut.
Kuriosa om bandet är faktiskt deras små stölder ifrån ett par mer eller mindre kända låtar. I låten "Stabbed" där det mest rabblas text sakta men säkert så rullar ett gammalt stycke med Beethoven i bakgrunden, mer exakt så kan man säga att det var "Månskens sonaten". Även delar av "You are my sunshine" med den gamla guvenören Jimmie Davis. Jag tycker personligen att det är en rolig jämnförelse. Men det som facinerar mig mest just nu, den första verisionen av "Daddy's gone" som väldigt få kommer ihåg.
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar