Respekt

Foto: Enmilsten

Jag började spåna på en sak förut, att säga vad man egentligen tror, tycker och tänker. Pappa sa tidigare idag till mig att han ibland varit lite irriterad på vad jag skrivit här på bloggen men ändå inte sagt något, vilket jag tycker är det dummaste man kan göra. Häng med i mitt resonemang nu, för många där ute har en annan åsikt än jag och kan då när de hört min åsikt bli lite smått irriterade och tycka att jag är en väldigt jobbig eller dum person. Men de pratar inte med mig om det, och skulle jag få vet vad någon tycker om mig eller min åsikt så är det genom någon annan som han eller hon med en åsikt om min åsikt har pratat med.

Hälften av alla världens problem är i grund ett missförstånd, och dessa kan inte redas ut om man inte direkt säger vad man tycker om någons uttalande. Många vänner och bekanta gör ofta så att de håller lite på kritiken för att de tror att de kan svälja den så man slipper en konflikt. Men rätt som det är så dyker den grodan upp ur halsen och allt blir bara fel, bara för att man hållit lite på vad man egentligen tycker.

Och därför uppskattar jag när folk är ärliga mot mig, även fast det kanske sårar så säger jag tack och ger min respekt för att de är uppriktiga. redan för något år sen skrev jag att vi ska tacka de som påpekar våra brister och säger hur fel vi har, för det ger oss en viss självinsikt. Man ska inte nicka och hålla med, man ska inte heller förolämpa någon. Men att säga sanningen på ett fint sätt och vara ärlig mot vad man tycker är viktigt, för jag vet att alla går runt med svalda känslor för någon. Om de är positiva eller negativa spelar ingen roll, bara man formar om det till något som går att ta.

Att tala ut och ta itu med sina problem är något av det viktigaste som finns. Jag respekterar som sagt en uppriktig åsikt och förstår att alla inte delar min mening. Jag får kritik för sällan och vill faktiskt se någon peka på mina brister. Det är inte lätt att göra rätt när ingen visar vad som är felet.