"Men leta vidare då", det var orden som fick det att brista ikväll. När en grupp på fyra perosner saknade två av sina jackor som inte hängde där de skulle så ber jag de snällt att vänta eftersom det finns runt femhundra andra som väntar på sian jackor. Men självklart är just de människorna viktigast och de enda med barn och tider att passa, ingen annan än just de borde få ställas i första rummet.
Visst kan jag vara egoistisk, men eftersom jag jobbar med service så vet jag att man inte kan göra det rättvist för alla. Vissa får vänta i tio minuter medan någon kan få sin jacka direkt när han eller hon kommer till garderoben, sånt händer. Men att ta tag i mig, slå upp plastbrickorna i mitt ansikte och drygt säga att man faktiskt har viktigare saker för sig än att vänta på att ett barn ska hitta ens jacka. Jag blir så trött, förolämpad och sänkt att jag inte orkar, hur fan ska sex personer problemfritt kunna ha hand om sexhundra jackor som ska ut inom den närmsta halvtimmen? det är femton sekunder per jacka, typ.
Nej för fan, tänk lite på folket runt omkring också och den där service-arbetaren som faktiskt försöker le och göra det bästa. Jag har psykiskt brytit ner mig till en nivå där jag bara ler och ber om ursäkt så fort något blir fel, kädne mig som en dagisfröken som ska berätta att det är en annan unges tur att ha brandbilden.
Men då så, en helvetes dålig dag till ända. Dåligt betyg på mitt so-arbete, ett fysikprov som gick fel, en vild stridsyxa mellan mig och Sofia, ingen dusch då det bara fanns kallvatten, förolämpande egoister och som avslut en krossad glasburk på gården. Tack, tack så jävla mycket för att jag får ha det bra och att inte alla tråkiga händelser hamnar på samma dag.
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar