Jag, jag, jag...

...jag vet inte vad jag ska säga, det här är otroligt. Så fucking jävla amazing på något sätt. Jag försöker hålla tårarna tillbaka men det är knappt att jag kan hålla mig. För jag hatar filmer med skrikande spädbarn, spädbarn som dör, glada pensionärer, pensionärer som dör, blod, kärlek, tårar, ännu mera död och för att inte nämna all ångest som finns i filmer som jag hatar. "Benjamin Buttons otroliga liv" är rent tekniskt sett en film jag hatar ur en synvinkel, men jag berördes ikväll, så jävla djupt!

Anledningen till att jag svär, skriver fritt och är lyrisk är den biofilmen jag nu under tre snarlika timmar sett en film som vad folk än säger berör alla. Pappa sa "Det måste fan vara den bästafilmen jag sett" och Mikaela även kallad Mikkan som också såg filmen samtidigt som oss hade gråtit nonstop.

"Benjamin Buttons otroliga liv" handlar om en pojke som föds när första världskriget tagit slut, ungen är ruskigt ful och har samma kropp som en näst intill död man. Han lämnas i en trapp på ett ålderdomshem där han uppfostras och lever livet bakvänt utombords, men psykiskt så som en vanlig människa. Det är fantastiskt vad han lär sig, hur han får se livet och det på något sätt mitt under all sorg och medföljande ångest så finns det en bit humor, men ingen skrattar i allvarets stund. För när eftertexterna rullar är biografen tyst som i graven, ingen säger ett ljud.

Fy fan, nu ska jag sova och inte tänka på döden, godnatt!