Foto: Annika Aschberg/Titiyo.com
Jag borde inte vara besviken, men jag är det. För mig är Titiyo soulig och glad. som i låten "After the rain". Men med älvstoft och djupa elektrobeats så blir det svårt, det känns inte äkta.
Skivan "Hidden" börjar med "Aweaking" som just blir ett lugnt och friskt uppvaknande och hjälper till att bygga upp den här smällen som skivan innehåller. det blir mer och mer intenstivt efter duetten "If only your bed could cry" med mysfaktor hundra. Tillslut så smäller "Stumble to fall" och kanske en av årets skönaste akustiska versioner på en popballad (den gruppen är liten, men existerar) "Longing for lullabies" ekar.
Fortsättningsvis så är bara "Drunken gnome" hela sju minuter och fyrtio sekunders sömnpiller tillsammans bokstavssångerna "N.Y" och "X" som knappast kunde varit mer välgjorda men helt hjärnmosande.
Det blev inte som jag hade tänkt mig, men helt fel var det ändå inte. Medans vi väntar på en souligare Titiyo så är det bara att bita ihop och lyssna på gamla "Come Along".
Bästa spår: "If only your could cry"
0 Kommentar(er):
Skicka en kommentar