Nu är jag riktigt hård mot håkan hellström. Hans senaste album lät helt åt skogen i mina öron, trots att det var proffsigt och en riktig pärla så hade den absolut ingen nöjesfaktor över huvudtaget.
Nu ska jag recensera skivan igen, dock heter den "Caligula" och är hästpojkens debut. Hur som helst så är den en exakt kopia av "för sent för edelweiss" förutom att den råkar ha ett stort överflöd av gitarrer och fart. Det som Håkan totalt grovmissade på sitt album.
Martin Elisson som frontar bandet tillsammans med Lars "Pop-Lars" Malmros (Har dock hoppat av bandet) skriker sig genom skivan med en energi som ett gäng fjortisar utstrålar vid sin favoritartists konsert. Tillsammans med ett gäng musiker så har hästpojken gjort en minnsvärd debut.
Dock finns problemet i albumet "Caligula" hur ointressant det blir i längden. För precis som de flesta album jag hört iår så varierar låtarna knappt. Man kan höra dem i varandra och det slutar att man inser att man bara kunde köpt singeln eftersom allting låter ungefär likadant.
I jakten på att skapa ett eget sound så missar Hästpojken att variera och blir just bara ett simpelt sound, istället för en bredare och spännande blandning som kunde kombinerats till något speciellt.
Bästa spår: "Shane MacGowan"
