The Fame - "Det här ska i soporna direkt" (R'n'B/Dance)

Fergie gjorde en rätt hyfsad platta, Ashlee Simpson är duktig (iallafall på något avlägset plan) och Mariah Carey är Mariah Carey. Men att på något sätt blanda allt detta på en enda CD-skiva är helt absurt. Jag hör även Madonnas Beats på långa vägar och bara känner att det här ska i soporna direkt.

Men något håller mig kvar, trots all hip-hop influerad R'n'B så finns det något fantastiskt i hennes röst som bara väntar på att få komma ut. Det magiska händer när spåret "Again again" går igång.

Precis som när en blivande stjärna tar ton och börjar sjunga. Plötsligt hör man musiken växa,

det är helt underbart. Man får höra den sida av Lady Gaga som skulle kunna köra över Christina Aguilera på nolltid.

Fast det var väl det enda. Sen kommer det ännu ett R'n'B-stycke, absolut lyssningsbar och väldigt likt Britney. Sen går intrumenten igång och man känner den där biten som bara får en att inse att den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Men trots det så hann hungern precis gå över precis när delikatesserna kom.

Bästa spår: "Again again"

Setting Standards - "Utslitna Beats som ekar i huvudet" (Hip-hop/Rap)

Jag har hört den här skivan flera gånger förut, Det känns iallafall så.

Lazee har levt med sitt mixtape "It is what it is" sedan 2006, men nu släpper han sitt första album, och det blir inte så mycket nytt att berätta.

"Setting standards" som albumet heter innehåller en blandning mellan den moderna hip-hopen och sound från R'n'B-världen. Precis som Mariah Carey så är nyckeln ett par vanliga och numera

mycket utslitna beats som ekar i huvudet. Om det inte vore för att det var för att den innehöll någon form av sång så skulle det lika gärna kunna vara en kareokeversion av "E=Mc2".

Men det finns ändå något speciellt. hiten "Rock away" återspeglar inte alls hur skivan låter, ett samarbete med Neverstore i låten "Hold on" och som jag tidigare sagt ett modernt Mariah Carey inspererat sound.

Och som jag påpekat under sommaren så kan inte hip-hop nå en exstasnivå på platta, det finns inte tillräckligt med power. Men Lazee är på god väg, han behöver bara släppa den där R'n'B-känslan som ligger i bakgrunden.

Bästa spår: "I'm Not Pop"

"1" - Det här är redan stort.. (Electro/Pop)

Det är en enda röra! Men jag skulle hur lätt som helst kunna hoppa på dansgolvet till vissa spår från den här skivan. Jonas Pettersson som utgör Juvelen har en stämma som skiftar mellan en överdrivet ansträngd Michael Jacksson, Prince och så där emellan Martin Rolinski från BWO.

I musiken så ser man lite Markus Krunegård och ett par beats från Kleerup, med andra ord så borde det här låta hur bra som helst.

Men skivan går inte alltid att lyssna på rätt igenom, den håller helt enkelt inte hela vägen.

Radiohiten "Hanna" och singeln "Watch Your Step" är helt klockrena tillsammans med "Don't Mess" som inleder hela skivan. Jag ska helt klart höra en uppföljare, det här är redan stort, men jag vill se större.

Bästa Spår: "Money Don't Talk"

The Pink And The Lily - Proffsigare! (Rock/Pop)

Uppföljare är alltid lika roliga. I filmvärlden ska man fortsätta på historien från den föregående filmen. I musikvärlden däremot ska man göra något helt annat Det gör Sandi, fast på sitt egna lilla sätt. Hennes debut "Smile... It Confuses People" var enkel, hon sjöng och plinkade med sina gitarr. Nu har hon tagit steget mot ett mer professionellt koncept. Det är samma grund, fast med ett par lager av kör och instrument som gör det lite mer "tjockt".
Om man går in mer på låtarna så är det mycket blandat. Poppiga låtar med en överlyckligt skrammlande tamburin som "Saturday Night" och det alldeles underbart lugnare låtarna och den lite rockigare singeln "The Devil's Beat".
Kort sammanfattat så är uppföljaren från Sandi Thom ett godkännt popalbum med inspiration från Nashville och Contryn, och så har hon en väldigt skön röst.

Bästa spår: "Beatbox"